Någon röker pipa på bibliotekscaféets uteservering och i den andra koppen kaffe blandar jag alltid kanel och kardemumma, det blir alltså höst för sådant gör vi aldrig på sommaren. En dag är uteserveringen bortplockad och vi kan inte längre sitta där och röka våra cigaretter. Då börjar vi prata om att köpa vinterjackor och stämningen blir liksom annorlunda när alla som alltid brukar sitta där ute måste flytta in. Nästan alla mina barndomsvänner har flyttat härifrån men jag är kvar på grund av Konsthögskolan. Jag börjar min andra termin, dricker tiokronorskaffet på Hansson & Hammar och hoppas innerligt att jag denna höst inte kommer behöva handskas med någonting svårare än Immanuel Kants Kritik av omdömeskraften. Jag orkar nästan inte umgås med någon annan alls än Marina, de gånger jag träffar någon annan blir jag liksom helt trött. Inte för att jag inte vill eller inte tycker om det, men för att jag inte orkar försöka småprata och hon är den enda som liksom bevittnar mitt liv i realtid eftersom vi ses varenda dag och allting händer på en gång. Det är rörigt och egentligen vill jag väl mest känna mig trygg, men på något kanske klyschigt vis känner jag mig starkare med henne vid min sida och tänker att vi alltid ska vara vänner nu. En vecka innan terminen börjar tar jag tåget till Göteborg och kliver av på centralstationen, där fick jag min allra första kyss tvåtusensju och där mötte Teodor mig när vi var tillsammans första halvan av tvåtusentolv och där grät jag alltid då vi skulle säga hejdå då jag skulle åka hem till Umeå. De där hundra milen kunde jag utan och innan. Jag har inte ens varit där sedan dess och när vi gjorde slut lovade jag mig själv att jag inte skulle åka tillbaka förrän det inte längre skulle göra ont att kliva av utan att han mötte mig. Det var ju ett bra tag sedan det kändes så nu men det har bara inte blivit av. Nu trängs jag med Lovis och Fabian i fem dagar på arton kvadratmeter och det är så fint. Vi kliver upp tidigt på mornarna, ser på svt play och kramas, dricker öl och ordnar en överraskningsfest åt Fabian som fyller tjugofem. Jose Gonzalez spelar på Järntorget och jag köper vinylskivor och kaffebönor. Jag vet knappt någonting mer nostalgiskt än att försöka hitta tillbaka till Dirty Records som ligger alldeles i början av andra långgatan och där jag alltid satt om dagarna och drack te och läste Sara Stridsberg medan han var i skolan. Jag hade börjat röka men inte dricka kaffe och jag bläddrade inte en enda gång bland deras stora samling vinylskivor. Nu är jag löjligt lycklig över att sitta på deras uteservering igen och dricka kaffet. Samma vecka som jag är där flyttar Signe ner så vi dricker prosecco i hennes nya lägenhet, och sedan åker jag till Stockholm för att demonstrera mot Svenskarnas Parti, här har jag skrivit lite om den upplevelsen. 

Han är en av de maskerade motdemonstranterna och det har inte ens gått en månad sedan vi sov tillsammans i hans enmannatält men förutom det där som han säger till mig när vi kramas hejdå senare beter vi oss som om det inte hänt men så visste jag ju redan att det skulle bli, vi håller bara varandras händer då vi försöker hålla ihop i folkmassan och han skyddar mig med hela sin kropp när vi springer från polisens batonger och pepparspray. Det är en konstig slags romantik, men med honom påminns jag alltid om vem jag är och jag minns att jag främst, vad jag än tar mig för i livet, kommer vara en aktivist. Jag sover över hos några släktingar och somnar helt utmattad i deras gästrum som är belamrat av böcker. Till frukost läser vi Svenska Dagbladet och dricker kaffe, sedan träffar jag honom på Cyklopen som har anarkistisk bokmässa och vi lutar oss nära varenda gång vi säger någonting till varandra och jag vill bara smeka hans nacke och tänker på att han kysst mina bröst. Väl hemma i Umeå igen drabbas jag av känslan att allting verkar regisserat på något vis. Som om någon skrivit en rätt dålig men väl genomtänkt historia och nu ser till att allting följs till punkt och pricka. Hösten efter, bör denna del heta då. Jag och Marina sitter på uteserveringen och dricker vårt kaffe och röker våra cigaretter och allt är som vanligt och plötsligt går han förbi och han inte bara hälsar blygt utan han smeker mig över axeln och jag undrar om han inte förstår hur lång tid som passerat sedan han smekte min axel sist och att han absolut inte kan göra det nu? Jag blir ledsen för han kan absolut inte röra vid mig eftersom det är det enda jag vill och det går inte, då kan han inte i förbifarten smeka min axel. Han har klippt sig och ser precis ut som han gjorde den förra hösten och jag vill säga det åt honom, att det inte går längre. Och det går flera veckor då jag inte kan skriva någonting, så jag antecknar bara precis allting som vår föreläsare säger om Kant istället och bokar nya tågbiljetter till Göteborg, försöker jobba lite men det om något går dåligt som vanligt för de dagar jag är ledig vill jag hellre bara cykla längs älven till konstnärligt campus och sitta där eller ligga kvar i sängen lite längre och lyssna på radio. Jag orkar inte göra saker och ting i rätt takt och läser morgontidningen innan jag ska sova eller nästa morgon då jag vaknar och helst av allt vill jag bara älska någon så jävla mycket men samtidigt vill jag bara vara ensam.

 

En lördag efter vi druckit ett glas vin på Gotthards följer jag med en av hans bästa vänner hem. Jag inser att det är lite konstigt att göra någonting sådant men jag tycker om honom för han har skägg och är åtta år yngre än dig men fortfarande sex år äldre än mig och är en fjärdedel fransk och en fjärdedel marockansk och det tycker jag låter fint när han säger det. Enda gången jag blir tveksam är då jag efteråt kysser hans panna och grips av tanken att den här gesten var reserverad för dig. Vi röker gräs i hans lägenhet som ligger alldeles vid bokcaféet och lyssnar på en vinylskiva med Amadou & Miriam och somnar tätt ihop i hans säng. Jag tänker mest på att det är fint att men kan inte låta bli att tänka på att du har varit där i hans lägenhet och att du har smsat mig därifrån och sagt nu är jag här och vi pluggar men jag tänker på dig och att jag somnar med den personen som du var där och pluggade med i den här lägenheten och att du förmodligen skulle bli förstörd om du visste men att jag också är förstörd så det gör inget ändå. Nästa morgon är det valdag och jag ska lägga ut valsedlar för Feministiskt Initiativ i tre vallokaler på Backen där jag bor så jag måste cykla hem tidigt men först hinner vi kyssa varandra i några långa minuter. Du smakar tandkräm. Egentligen är allt lite konstigt och hastigt och vi ses nog inte fler gånger. Kanske för att du är hans bästa vän och för att ni var i Berlin tillsammans nyligen och för att jag sagt till dig att han är ett jävla svin. Jag röstar i mitt första riksdagsval och på kvällen valvakar vi och sedan när resultatet kommit dricker vi whisky i kollektivet, stämningen är lite sådär som den blir när alla är så vänster att man bara vill omfamna hela världen och betala maximalt med skatt och ge allting åt alla men då ett rasistiskt parti ändå får hela tretton procent av rösterna och de rödgröna bara vinner av den anledningen att borgarna förlorat. När jag vaknar nästa morgon tänker jag att jag måste bli ännu mer sympatisk, medmänsklig och att vi nu måste organisera oss på ännu fler sätt och jag hoppas att alla som är politiskt engagerade också tar steget till att bli aktivister, och att de som inte alls är engagerade börjar engagera sig. Det är viktigt. För om inte kommer vi förmodligen att bli lika besvikna i nästa val och då kan det vara riktigt illa. Annars då? Vi ska ställa ut på Norrbyskär nästa vecka, någonting på temat dröm/utopi/heterotopier och jag är nervös. Läser Marguerite Duras och det är så fantastiskt, lyssna på detta:

 

 

I. På Urkult är det ett år sedan precis allt. Men jag kommer dit och första kvällen går jag runt och säger om och om igen att jag är så himla glad över att vara här och hur kunde jag ens tänka tanken att inte åka hit och om jag någonsin gör det igen vet jag ju att det inte är att tänka på? Jag bara måste vara här och ordna upp precis allting inom mig, bli så full att en inte längre tänker på vad man gör och köpa öl som man häller ut och minns ej varför får mina första minnesluckor någonsin kysser henne igen och träffar av en slump hans bästa vän och säger såhär att han är ett jävla svin men glömmer bort det direkt efteråt och får ont i magen när jag minns det nästa dag men sedan tänker jag att ja juste det är ju sant jag sa bara sanningen till någon och det borde inte vara så farligt. Röker gräs dansar framför solscenen med Albin och det är fest i caféet vid Sebastiangården och där får man trocaderokarameller till sin medhavda öl och varenda morgon börjar med att man tar av sig kläderna och badar i Nämforsen och efteråt går jag till Sebastiangården och dricker kaffe och somnar i någon av sofforna till ljudet av några hippiesars samtal om huruvida man verkligen bör växa upp eller inte. Och så sover jag med honom i hans lilla enmannatält. När jag kommer hem från Urkult kan jag knappt prata om det med någon för det känns så mycket inom mig. Om jag ska berätta det vill jag ju att den jag berättar det för verkligen ska förstå hur verklighetsfrånvänt det känns annars vill jag inte säga någonting. Jag har aldrig ens vågat lägga min hand på hans axel jag har aldrig ens kramat honom en sekund längre än vanligt och han har alltid gjort mig så nervös och det var ju honom jag skrev om här alldeles nyss och så händer detta nu att vi sover tillsammans i hans tält och när vi kramas hejdå den där natten och plötsligt släpper ingen taget om den andre och när vi väl gör det säger han bara "kom nu" och då dör jag tusen gånger om och jag måste strunta i hur klyschigt det låter för där och då känns det som det finaste någon någonsin sagt kanske i hela världshistorien för det är som om jag förstår att allting har inträffat precis på det rätta sättet fram tills där och då för att han i det ögonblicket bara ska behöva säga "kom nu" med den finaste rösten jag någonsin hört och för att det plötsligt är så enkelt och jag är bara alldeles galen i honom i två år har jag velat röra vid hans hår eller nacke eller rygg men aldrig ens tänkt tanken att jag skulle kunna göra det men nu kysser han min panna och mina axlar och mina kinder och håller mig hårt intill sig och jag kan inte ens prata är alldeles för upptagen med att i princip förstå att man faktiskt kan röra vid honom att det går och sedan somnar han på mitt bröst och jag vill alltid sova nära honom hellre än någon annan och när kände en så senast och en vecka senare skriver jag i mitt anteckningsblock har det i värlshistorien inträffat någonting mer overkligt än det faktum att han somnar på mitt bröst och kan någon i sådana fall tala om för mig vad det skulle vara? Jag minns denna känsla från när jag är sjutton någon gång kanske men tror inte det räknas för jag har längtat från och till i två år och aldrig någonsin tänkt mig att han skulle somna på mitt bröst och ännu mindre kanske att han skulle säga till mig att du gör mig så himla nervös jag vet inte vad jag ska göra i närheten av dig. Morgonen efter har jag krupit ut från tältet för att det är så himla trångt fastän jag bara vill vara nära honom men jag är så bakfull att jag undrar om jag ska kräkas och vi äter frukost ganska tysta men han lägger huvudet i mitt knä och jag smeker hans panna och det är allt jag behöver för att förstå att allt detta var på riktigt och att det är det fortfarande. Klockan tolv nästa dag ska jag åka hem till Umeå igen och jag nästan springer upp till hans tält en kvart innan och bara hoppas att han ska vara där så att jag hinner säga hejdå till honom för tänk om vi kanske inte ses på ett helt år nu igen och vi som inte ens vet hur man för en normal smskonversation med varandra och han har volontärjobbat hela natten medan jag blivit för full någon annanstans så han ligger på gräset och vilar och hans kompis som är där lämnar oss ensamma och det första han gör då är att liksom försiktigt sträcka sig efter min hand och jag skulle vilja men jag kan inte förklara för någon av er hur det kändes att sådana tillsynes små saker kan betyda så mycket det vet kanske alla men ändå hans ögon då. Jag borrar ner näsan i hans hår och vill kyssa hela hans rygg och somna där. Han säger såhär jag trodde inte att du gillade sådana som mig och då kan jag bara säga att jag vet att du har tänkt det (men jag trodde inte att du gillade sådana pretantiösa personer som mig heller) och sedan säger jag bara "jag har alltid gillat dig" och plötsligt är det inte svårare än så. Sedan undrar han när vi kommer att träffas nästa gång. Jag säger ingenting och så säger han igen att jag gör honom så nervös. Sedan kysser vi varandra överallt där vi kan komma åt och sedan måste jag verkligen gå och han säger att vi ses om ett tag och jag rör vid hans hår en gång till och sedan går jag därifrån och när jag kommer hem till Umeå igen och allt är så tyst och lugnt får jag ont i magen. 

 

II. Jag spyr vid en trappa utanför Marinas kollektiv och hon smeker mig över ryggen. Klockan är halv fyra eller fem på natten eller morgonen och ännu en gång har jag tappat räkningen över hur många öl vi druckit. Vi har varit på Båten och vi har spelat biljard med alla arkitektstudenterna hon bor tillsammans med och jag har nästan somnat på hennes säng och vi har druckit vin och jag undrar varför jag inte bara kan bli full längre utan varför jag alltid blir för full. Det är som om jag hela tiden förstått att saker och ting skulle komma med augusti, även om jag känner för allra första gången efter Urkult att jag någon gång kommer ha kommit över honom, även om det absolut inte är nu så förstår jag liksom att det kommer att hända. Men alla månader som passerat sedan vi slutade ses är tider på året då jag aldrig varit med honom och därför har det aldrig funnits något specifikt i min vardag som påmint mig om hur det var, att vakna bredvid honom och känslan då han säger ligg kvar så kokar jag kaffe. Men alla datum som följer nu och flera månader har jag noga antecknat om, i min kalender markerade jag alla datum jag var hos honom, alla datum jag sov där, under datumen skrev jag första bokstaven i hans namn. Och i mitt anteckningsblock fyllde jag sidor om saker och ting vi sa till varandra, hur han såg ut när han borstade tänderna och att han alltid tog på sig byxor och kängor innan någonting på överkroppen när vi skulle kliva upp och åka någonstans, hur det ibland kändes som om jag skulle implodera av känslor och att vi lyssnade på vinyl i sängen hela tiden och att jag aldrig haft så mycket sex med någon som med honom och att det aldrig varit så bra som det var med honom och sådana plågsamma saker som att han sa att att vara med mig var det bästa han visste. Jag verkligen vet hur mycket det kommer att kännas när luften blir sval och det blir mörkt om kvällarna och när jag behöver använda ljuset på min cykel som jag skaffade förra hösten för att jag ofta cyklade till honom sent om nätterna. Jag minns en av gångerna då vi pratat om det faktum att vi sällan ses bland folk, och vi berör ämnet huruvida vi bör bli tillsammans eller inte, och kommer fram till att det inte går men han låter drömmande på rösten när han säger "ja, då hade vi kunnat fika på bibliotekscaféet tillsammans" och en höstdag i oktober när jag sitter där och läser så kommer han plötsligt in där och kysser mig på kinden i skydd av mitt hår så ingen ser men ändå. Är jag överdrivet sentimental av mig? Varför skriver jag ner allting? Förra hösten skrev jag allting med blyerts, nu använder jag ingenting annat än svart bläck, till och med till mina inköpslistor. Jag mår mycket bättre än vad jag tänkt mig, men jag slutar kunna äta mat på ett normalt sätt igen. Det är ungefär det första som händer när jag börjar må dåligt, min kropp klarar ingenting och jag blir illamående av tanken på att äta. Men nu är det det enda som händer. Jag mår helt okej men jag kan liksom inte äta ordentligt. Och jag börjar undra över konstiga saker exempelvis såg mina händer ut såhär för ett år sedan? Såg mina händer ut såhär när de rörde vid honom?

8/8-13. Träffade D iförrgår. Jag tror inte det är så lämpligt för oss att ses över en fika eftersom han är trettiotre och jag inte fyllt tjugo än. Men han skulle ge mig en tygpåse så vi bestämde att ses vid Bildmuséet och när jag kom dit satt han längst upp på trappan och rökte. Vi sätter oss ett slag nere vid fiket. Gula camel röker han. Jag får låna hans tändare. 

 

III. Jag läser ut Bob Dylans memoarer, Bea Uusmas kärlekshistoria, Nikolaj Gogols Kappan och försöker mig på Agneta Klingspors dagböcker ännu en gång. Himlen går sönder ovanför mig och det ösregnar hela dagen så jag sitter inne på bibliotekscaféet och speglar mig ännu en gång i det svarta kaffet och tänker att jag aldrig ledsnar på att bara vara här. Jag har varit sexton, sjutton, arton, nitton och tjugo år här. Det är inte så många år men ändå relativt sett en ganska stor del av mitt liv. Första våren hår här hade jag leopardstrumpbyxor och rött läppstift och hade just lärt mig dricka kaffe och rökte bara Lucky Strike och satt och skrev kemirapporter och försökte läsa Jack Kerouac. Sedan har jag liksom aldrig velat lämna den platsen. Jag träffar Markus där men det tar två år innan vi börjar prata med varandra och nu börjar vi ses utanför bibliotekscaféet, det är alltid lite speciellt. Hur en liksom alltid möts där dricker lite kaffe tillsammans röker några cigaretter och sedan går åt olika håll men nu dricker vi vin hemma i hans vardagsrum och går ut tillsammans och vi går alltid armkrok som om vi vore vänner sedan länge, men det är lite så det känns när man suttit bredvid varandra på samma café i flera år även om en inte börjat prata med varandra förrän ganska nyligen. Vi utbyter information om alla stammisar och av honom får jag veta att mannen med vitt hår och hästsvans jobbade vid bågenhusen förut och sålde knark bakom disken och att den långe svartklädda mannen som ser fruktansvärt svår ut och pratar snabbt på ryska egentligen är kramig och alltid brukar säga "hejdå gubben vi ses" till sina vänner. Efter Urkult slutar jag jobba igen, jag bara går över dit en dag och säger att jag inte kan jobba kvar. Jag ligger liksom helt sömnlös och nästan lite panikslagen nätterna innan ett arbetspass och är ute och promenerar till halv fem på mornarna när väckarklockan ska ringa klockan sex. Det bara går inte. Jag som alltid identifierat mig som väldigt, väldigt vänster, borde inte jag älska att jobba? Borde inte jag vara en av undersköterskorna som stressat springer omkring mellan patienternas rum? Nu har jag jobbat som personlig assistent, fritidspedagog och vårdbiträde och egentligen inte trivts med något av det så nu lägger jag av. Jag vill ju bara jobba med att skriva saker och ting men har inte ens försökt för att jag alltid fastnar i massa andra saker och ting. Och kanske för att jag inte vågar trots att jag inte vet någonting annat men vad skulle egentligen hända om det inte gick, kommer jag bara fortsätta att skriva menlösa saker och ting i mitt anteckningsblock då och låtsas som ingenting?

 

 

 

 

 

Sitter barfota i fiket i riv-huset som är beläget alldeles vid busstationen i Skellefteå och dricker kaffe och läser om Sartres existentiella ångest samtidigt som poesiuppläsningarna strömmar in från trädgården och skriver anteckningar från det ockuperade huset. En ganska fin stund i livet. Jag verkar inte ha någon moral när det gäller arbete och orkar inte tänka på att jag i princip inte har några pengar alls och att jobba egentligen är det enda jag borde göra så jag sjukanmäler mig spontant från båda mina helgpass och tar första bästa buss till Trästocksfestivalen i Skellefteå. Jag har inte varit där på fyra år, senast var jag klädd i haremsbyxor och hade pärlor i håret och spelade munspel och rökte örtcigaretter i tältet och hade inte börjat gymnasiet än. Nu packar jag bara min kånken och spänner fast sovsäcken ovanpå och hoppas på det bästa. Den senaste veckan har jag bara varit hemma och druckit kaffe i hettan, plöjt böcker; min första Majakovskij, Kristian Gidlunds postumt utgivna Vägsjäl och Carlos Ruiz Zafóns tidiga bok Marina. Läser i efterordet till Ett moln i byxor att Majakovskij framförde hela boken, som egentligen är en enda dikt, utantill i ett enda svep och att han begick självmord vid trettiosju års ålder pågrund av en förälskelse. Tänk om man hade kunnat göra så. Vidare gråter jag som vanligt till ungefär allt som Kristian Gidlund har skrivit, och efter I kroppen min är jag nästan skeptisk till att utsätta mig för den störtskuren av tårar igen. Marina tycker jag att ni alla ska läsa, en typisk Zafón-bok. Han är nog den enda författare jag vet som fortfarande kan få mig att fastna för böcker som har en tydlig röd tråd och skulle kunna beskrivas som äventyrlig och ungdomlig. I augusti flyttar stadsbiblioteket och kommer hålla stängt länge så jag bunkrar upp med böcker i och med att man på grund av det kan låna dem ända tills mitten av november. Tips till alla som bor i Umeå. På Trästocks badar vi och dricker folköl och enligt mig tycks värmen nästintill outhärdlig. Jag är bekant med en konstnär som jag följer med hem. Ibland tycker jag att det är fånigt, att jag ibland nästan ser på det som en slags sport att ligga med sådana jag tycker är på riktigt, vågar nästan inte skriva det för det låter lite hemskt och det finns inget fint sätt att skriva det på och ska man ens skriva det då, men sådana som är och känns som original, dem vill jag vara med. Jag vill inte ligga med någon slumpmässig person från krogen som jag inte vet något om, jag vill att det ska vara någon jag verkligen är attraherad av och att det ska bero på vad den sysslar med och hur den är och vad den gör och inte något annat. Jag vet nästan inget om attraktion gentemot någon som inte har uppstått genom att jag fastnar för hur uppslukad den kan bli av någonting som jag tycker är värdefullt eller att den har så fin handstil eller tänder sina cigaretter på ett vackert sätt eller sådana fåniga saker. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men ni kanske förstår. Jag vill ju vara med de som nästan är som besatta av att skriva, göra musik eller måla tavlor och helt kan gå upp i det. Jag vill ju vara med någon som hellre skulle skapa sin konst än att vara med mig. Någon som inte skulle prioritera en annans sällskap framför sina konstnärliga ambitioner. Då behöver jag inte finna en trygghet hos den kroppen om jag istället finner någonting vackert hos människan.

 

Han har sin ateljé i det ockuperade huset och först umgås vi med hans barndomsvänner och gör sådant man gör klockan halv tre på natten när de flesta är lite trötta och ganska fulla; dricker ännu mer alkohol fast en egentligen bara borde gå och lägga sig spelar gitarr och pratar som om en trodde att man kunde göra någon skillnad här i världen. När hans vänner gått lyssnar vi på en vinyl och han visar mig runt i husets fyra våningsplan och uppe på vinden sätter vi oss på träsoffa som vetter mot ett fönster och han säger att jag luktar gott och jag säger att jag luktar ju bara alkohol och cigaretter och han frågar om jag fryser och jag tänker att det ju borde vara förbjudet att använda den repliken om det varit över tjugofem plusgrader hela dagen och det äntligen blivit lite svalare för att det är mitt i natten. Jag gillar honom för att han bor i sin ateljé och sover på en madrass bland alla halvfärdiga och färdiga tavlor och skisser som upptar all annan plats i det ganska trånga utrymmet och för att han har fin röst och målarfärg på sina kläder och för att han verkligen har det för att han har målat och inte bara för att han lämnat kvar det med flit för att verka på något särskilt sätt och för att det känns så missanpassat att han inte tycker om kaffe. Hans skägg kittlar mig i ansiktet och när vi ska sova lyssnar vi på en liveskiva med Bruce Springsteen och jag bara skrattar när han säger att han är tjugoåtta med ett tonfall som om han var orolig över att jag ska tycka att han är för gammal. Nästa morgon vaknar jag på nittiomadrassen med hans arm om mig och vi ligger kvar ett tag innan han måste åka och jag tillbringar dagen i huset och i trädgården där det är spelningar och poesi och sitter i fiket med Saga innan hon tar bussen hem till Umeå. Annars läser jag Sartre. Det är mycket förvirrande. Lyssna på derra: "Tingen är inte gjorda för att man skall röra vid dem. Det är bättre att glida emellan dem och undvika dem så mycket som möjligt. Ibland tar man ett föremål i händerna och så är man tvungen att släppa det snarast möjligt". Fastnar tillsist efter ungefär tvåhundra sidor. Det är bara med filosofer som "avböjt nobelpriset i litteratur av principiella skäl" som en har ett sådant tålamod. På natten sover jag ensam i hans ateljé och trots hettan utanför är det nästan kyligt eftersom det är nere i källaren. Nästa morgon kliver jag upp tidigt skriver en lapp tack för sällskapet och för sovplatsen och oroa dig inte utställningen kommer att gå bra vi ses sen och åker buss och byter till tåg och byter till buss igen för att tio timmar senare befinna mig vid Ritsem fjällstation där fjällen är stora och tysta var man än ser. Det är nästan ohyggligt, vackert. Två vänner till mig jobbar på vandrarhemmet över sommaren och bor i en fjällstuga med blommiga tapeter i köket och Stringhyllor i varenda rum. I deras bokhylla finner jag min egna bok med röda pärmar. Jag tycker om dem så mycket, och de är nog de enda personer jag träffat genom min aktivism som jag kan kalla för vänner även utanför de kretsarna. Jag träffar honom för att vi gjort en aktion tillsammans på ett fredsläger i Luleå som Ofog anordnat och efteråt ska vi gå till ett folkkök i en övergiven industrilokal så vi slår följe och äter tillsammans och sedan ska jag åka hem så han följer mig till min buss och vi delar knappt en timme med varandra men när han beger sig ut på nån slags jorden runt-resa några veckor senare börjar han skriva långa mejl till mig, han berättar om att han bor på en båt eller på ett hustak någonstans i Afrika och jag berättar om att jag sitter på bibliotekscaféet och skriver och inte går till skolan så ofta och att jag ansökt om ett stipendie hos en förening som främjar en samhällskritisk utveckling. 

Vi träffas ett halvår senare när han flyttat till Stockholm för att jobba för Svenska freds och jag är där och hälsar på och jag tänker att han ser ut som Martin Schibbye och att vi ju egentligen inte alls känner varandra men när han säger att det var längesen känns det som om vi är gamla vänner. Sedan dess har vi sprayat fredsbudskap utanför olika företag som har sin del i vapenindustrin, suttit på en bänk i gamla stan och delat på hans öronsnäckor och lyssnat på Bob Dylan och när han liftar neråt en sommar kommer han och hälsar på mig och jag vågar inte säga att han får dela säng med mig om han vill när han frågar var han ska sova. Jag tror att det är den vettigaste och mest legitima (om man får säga så) förälskelsen i mitt liv eftersom jag aldrig någonsin mått dåligt av den och bara känner av den de få gånger per år vi ses och ofta glömmer bort den mellan gångerna och det enda jag vill är att han ska sitta lite närmre krama mig lite längre och att vi får vara ensamma så att vi kan prata med varandra ostört jag vill ingenting mer och så har jag nog aldrig känt förut. Vi är så blyga bland folk men när det bara är vi kan jag säga vadsomhelst till honom. Ibland går det halvår mellan det att vi hörs men sedan kan han skriva Jag tänker på dig och önskar att vi kunde ses oftare hur är allting eller så ringer han nångång då jag minst anar det och jag får anstränga mig för att höra vad han säger för han har en så lugn och stilla röst och ett tonläge jag inte alls är van vid. Jag tycker om vår relation så mycket eftersom att vi har väldigt lika syn på världen och alltihopa och båda är aktivister i själen men vi lever ut allt det vi känner på så olika sätt och våra liv ser därför helt olika ut men jag delar saker med honom som jag inte delar med någon av mina andra vänner. Fastän han kan fjällvandra i dagar och helst vill bestiga alla berg han ser medan jag mest tycker om att titta på dem och känna att de är vackra och istället känner mig mer levande när jag dansar på någon svettig klubb någonstans. Vi sitter på trappen utanför deras fjällstuga och han säger att han gillar när livet är skört. 

Annars är fjällen som någon slags detox. Jag fjällvandrar faktiskt, om än inte så långt och i mina vanliga skor. Jag och en vän till dem som är där samtidigt som mig vandrar till en enorm fors som är så vacker att man inte kan göra någonting annat än att häpna. Vi äter bara rotfrukter bönor och linser och dricker massor av vatten och äter gröt med nötter till frukost och en av dagarna jobbar han på båten som går över sjön och jag åker med sista turen och sitter på ytterdäcket och andas luften och vattnet och vi sover i en stor kåta utanför vandrarhemmet.

Kommer hem mitt i natten en vecka senare. Jag sitter i bistron och dricker mitt kaffe medan regnet strilar nerför rutorna och lyssnar till folks samtal och skriver. Någon frågar mig om jag skriver någonting skönlitterärt. Jag kan nästan aldrig svara ja på den frågan, och det känns ibland som min störst last. Jag har med undantag för några få oavslutade texter inte skrivit något skönlitterärt sedan jag var barn, om man inte räknar all poesi och prosa då men det kan jag inte riktigt göra. Och varenda gång jag tänker på det får jag nästan ångest men jag vet inte riktigt varför jag tycker att det är så jobbigt. Kanske för att det känns otryggt. Jag tror att jag verkligen värdesätter att kunna skriva något som är helt oberoende av mig själv, och att jag önskar kunna sjunka in i ett eget skönlitterärt skrivande på samma sätt som jag kan försjunka in i en berättelse någon annan skrivit. Det hade varit så otroligt tröstande. Men de gånger jag försökt har jag bara fastnat vid alla dialoger och insett hur onaturligt det känns att skriva dem. Hur mycket jag än utvecklats när det gäller mitt skrivande så känns det som om det finns vissa delar som är relativt orörda sedan mellanstadiet, då jag knappt ägnat mig åt att skriva riktigt långa skönlitterära berättelser sedan dess. Till vintern ska jag nog försöka igen.

Sedan jag kommit hem har jag druckit två stycken fatöl rökt ett paket cigaretter läst ut två stycken böcker spenderat två eftermiddagar på bibliotekscaféet och det är så varmt. Jag jobbar resten av veckan förutom torsdag, och på söndag kommer Caroline hit och sedan åker jag til Urkult och är ledig en vecka till. Jag har aldrig tidigare varit såhär oförberedd på Urkult, vet inte riktigt hur jag ska ta mig dit vem jag ska tälta med var jag ens har mitt tält vem jag ska kyssa att jag förmodligen inte ska kyssa någon alls i år men att jag ska simma i Nämforsen och dricka kaffe i Sebastianhuset och dansa vid Solscenen oavsett hur det blir med allting annat.

 

avslutar med en av Thoreaus anteckningar från 1851: "Utnyttja varje tillfälle att uttrycka dig i skrift som om det vore sista gången"

Hon och jag träffas en måndag flera veckor senare för att dricka öl på en uteservering och vi låtsas inte om att jag följt med henne upp att vi älskat med varandra och legat och strykt varandra över armarna nästa morgon och att jag tagit en bild på henne med min engångskamera när hon var helt nyvaken och rufsig i håret och att vi kysstes hejdå i porten. Vi röker cigaretter och dricker brooklyn lager och om det helt plötsligt blir tyst tänder någon av oss en ny cigarett eller studerar de som sitter vid borden bredvid oss istället för att säga något om att vi knappt hörts på flera veckor och vad det egentligen beror på ifall någon av oss är förälskad i den andra eller om allt detta bara är ett missförstånd och jag undrar om hon kanske tänker att jag hellre hade varit med honom och sedan undrar jag om det fortfarade är sant och om det fortfarande är sant nu kommer det väl verkligen fortsätta att vara så men jag vill säga att hon gjort allting lite bättre eftersom jag ibland tänker på hennes fräknar och mjuka hår istället för på något som har med honom att göra. Men den främsta anledningen till att jag inte tänker på honom så mycket längre är att jag inte kan, då det är som om jag på något vis tappat greppet om honom och inte längre kan relatera till att jag någonsin gjort någonting med honom då jag inte längre kan tänka mig ens en konversation med honom hur skulle jag då möjligtvis kunna tänka mig att jag vaknat bredvid honom somnat bredvid honom vaknat mitt i natten av att han lägger till täcket om mig älskat honom och allt det där. Jag vet inte längre hur jag tänker på honom för jag vet inte vad jag skulle tänka på då för det skulle vara som att vara förälskad i någon jag bara sett gå förbi mig på stan och aldrig haft någonting att göra med. 

Annars är jag mest för mig själv och det är skönt även om jag sover för mycket och stundvis då jag inte jobbar är så jävla orkeslös och diskberget i köket växer sig större och större och jag när jag ska städa måste lägga mig ner en gång var femte minut för att allting känns så värdelöst och jag mina lediga dagar endast ställer väckarklockan för att sätta på radion och sedan sova vidare med den som sällskap tills klockan är tre på eftermiddagen. Ibland släpar jag mig till bibliotekscaféet, beställer en kopp kaffe och köper tidningen och ibland är Markus där och han säger alltid att jag tänkte faktiskt på dig idag att det var så längesedan jag såg dig här. Då pratar vi ett tag och sedan frågar han om vi ska skriva lite och då gör vi det och dricker vårt kaffe i tystnad mittemot varandra.

Det händer absolut inte mycket. Om jag umgås med någon så är det Signe, vi lagar mat eller äter någonstans eller går på bio eller dricker kaffe eller öl på någon uteservering eller fikar på bibliotekskaféet och åker bil. Jag bokar en flygbiljett till Berlin i september och köper en liten tysk ordbok i fickformat och längtar redan efter att få sitta på något kafé i Kreuzberg och röka Gauloises och skriva brev igen. Lånar Chivas Regal av min favoritpoet Bruno K. Öijer och det verkar inte som att någon lånat den sedan jag motvilligt lämnade tillbaka den för två höstar sedan efter att ha lånat om den max antal gånger då mina hundöron och anteckningar fortfarande finns kvar i den. Av alla hundratals tusentals böcker jag läst i mitt liv är denna roman tveklöst en av de allra bästa, vackraste och en av få jag skulle kalla för ett mästerverk. Den är slut hos förlaget och senast jag kollade fanns den endast på ett enda antikvariat i hela Sverige och kostade flera hundra kronor, men låna den på något bibliotek om du har möjlighet och bli hänförd, jag kommer aldrig att sluta bli det. 

En morgon eller förmiddag efter en utekväll och så många öl att en inte ens minns hur många vaknar jag bredvid en av få jag vet att jag kan vara med utan att bara tycka att det är en meningslös kropp och en jobbig närhet är det är så varmt att man inte ens kan ligga nära varandra, vi äter skräpmat och sedan åker jag till stugan. Vill helst av allt alltid vara där, läsa böcker i växthuset och sova på altanen och bada i havet. På natten sover jag i nästan tolv timmar, går ut till växthuset och äter frukost och läser ut Anne Franks dagbok och gråter en skvätt, enda anledningen till att jag någonsin åker hem därifrån är för att jag ska jobba nästa dag. Jag organiserar bland alla mina analoga bilder, polaroider och utskrivna digitala bilder, pillrar med en tumblr-sida och beställer hem en ny analog kamera. Nu har jag först ännu en jobbvecka framför mig, sedan packar jag min kånken och liftar uppåt. 

och sist en rad från ovan nämnda poet: "... chanserna verkade stora, men mortelyne, dina händer förvandlades aldrig till vanligt regn"

 

 

Juni börjar utan att jag ens märker det, alldeles för upptagen stressad panikslagen över slutredovisningen i Estetiken som tillslut blir till ett verk bestående av sju stycken dikter, sex stycken analoga fotografier, två polaroidbilder och ett ljudverk vari alla delar havet, nakna människor och eftertanke verkar stå i fokus. Det blir nog färdigt just när jag redovisar det genom att ställa ut allting inför mina klasskamrater på det galleri där vi tillbringat hela första halvan av året tillsammans. Det är så varmt och kvavt ute hela tiden. Jag har mitt första möte med Littfest som styrelsemedlem, jag och Alex dricker öl på Gotthards som vanligt och jag storstädar hela lägenheten i ett försök att känna mig mindre stressad över precis allting. På sistone har det hänt så jävla mycket saker jag inte räknat med och jag verkar ha glömt bort vad mitt psyke egentligen inte klarar av, saker som att helt och hållet förstöra dygnsrytmen genom att dricka bisarra mängder öl och komma hem fyra på morgonen och sova hela nästa dag exempelvis. Jag vet med mig att jag inte borde, men får för mig att det går bra nu, vilket det ju gör eftersom jag mår bra, men blir sedan ändå rädd för att det kanske inte gör det, att jag kanske inte alls mår så bra. Men på något vis orkar jag inte tänka igenom precis allting längre. Jag och Emil bokar tågbiljetter till Köpenhamn, och precis en vecka senare befinner vi oss på en rökig jazzklubb i Christiania där precis alla rullar joints. Vi packar varsin kånken och spänner fast en sovsäck ovanpå och vet inte riktigt vart vi ska bo men en student från kungliga akademin för de sköna konsterna (hur kan någonting ens heta nånting så fint) inhyser oss i sitt kollektiv som ligger granne med Christiania så vi måste gå där igenom varenda morgon och natt och det är så fint. 
Samma kväll vi anländer har författarstudenterna på hans skola fest och vi dansar i ett bibliotek där man får röka inne och dj:n spelar frank ocean hela tiden och klockan tre efter att knappt ha sovit på ett dygn däckar vi på en soffa i hans ateljé. Följande dagar cyklar vi genom Köpenhamn dag som natt, dricker massor av Tuborg på fat, hänger i den botaniska trädgården, är på festival i en innergård+kyrka och jag hittar till Palae bar som har helt röd fasad och av internet innehar denna beskrivning: "You'll find old retired lawyers, architects and doctors alongside artists and journalists. The average age is well above 50 but it lends an informal air to the place. People play chess, discuss jazz and politics and in general just enjoy life over a beer or a glass of rose wine". Jag sitter i ett hörn och äter en macka med potatis och rädisor och dricker skummigt kaffe, beställer in fatöl och läser en tidning på danska och röker King's blue bara för att de hade den finaste förpackningen på Netto. Vi äter frukost på Månfiskaren i Christiana, hänger med fransmän och jag letar efter vit kitkat och hittar de tillslut på en kiosk vid ett gathörn. Vill helst aldrig åka hem. Hellre än att vara hemma vill jag röka blaskig burköl i Köpenhamn, bränna mig på brännässlor i Christiania och cykla på stulna cyklar och sova över hos främlingar som gör frukost åt en på morgonen.

I Umeå är det kallt och jag har inte duschat på fem dagar när vi anländer med tåget. Två dagar senare häller jag upp det vanliga kaffet på bibliotekscaféet och jag har inte druckit det på så länge att jag nästan får en sentimental känsla av doften då jag häller upp det. Jag är nästan aldrig där om somrarna, det är så tomt och varmt, förutom då det varken är för soligt eller blåsigt för att en ska trivas på uteserveringen. Förutom det och de typ obligatoriska ölen på Båten gör jag ingenting annat än att vara hemma, sträckkolla på Orange is the new black samt att lyssna på Milk and honey-vinylen om och om igen. Förutom att. Jag älskar med en ny person, det är bland det mest spännande och fina som finns tycker jag. Man är så nära en person man aldrig varit så nära förut, och man vill det verkligen. Jag vill in i huden, jag vill hålla henne i min famn. Det börjar som något slags halvseriöst vi-är-ju-så-less-på-killar-vi-borde-dejta-varandra-istället, fumliga ska-vi-hålla-varandra-i-handen-nu och halvdana pussar som ändå inte vågar bli kyssar efter för många öl. Klockan är halv tre på natten eller morgonen och vi sitter utanför hennes port och röker en cigarett och hon frågar om jag vill följa med upp och sedan sitter vi på hennes säng istället och lyssnar på beach boys och delar på en folköl någon glömt kvar och sen frågar hon om hon får kyssa mig och jag svarar ja såklart och då skrattar hon och förutom min första kyss någonsin på centralstationen i göteborg då jag var tretton och tältepisoden från peace & love har jag inte varit med en tjej tidigare och efteråt tänker jag klyschigt nog att hennes hår faller helt perfekt och har samma färg som guld och att hon har så vackra fräknar på axlarna. Det tar mig några dagar att påminnas om att jag inte kan, inte får, inte vill, fastän jag kanske egentligen vill, men att jag inte vågar och främst att jag inte borde. Då raderar jag i ett förvirrat ögonblick hennes nummer och inbillar mig att vi aldrig mer kommer att höras och bestämmer mig för att inte tänka mer på saken. Vill verkligen använda det engelska ordet "silly" här för kommer inte på något svenskt ord som känns mer passande. Jag kan inte skriva mer nu. Idag har jag varit i vår stuga vid havet, imorgon börjar jag jobba. Vi hörs sen. 

Han kommer in på kaféet och vi pratar politik, fastän vi inte sett varandra på flera år. Skriver detta i anteckningarna på min mobil, kanske kommer det att gå till så. Andra saker jag skrivit ner där de senaste dagarna: Tigers bageri. Jag åker snabbtåg hem från Stockholm och sitter bredvid en barnfamilj som ska av i Härnösand, dit min bästa vän ska flytta om bara någon vecka. Mamman i familjen säger att hon borde söka jobb på Tigers bageri, där de bakar surdegsbröd. James Lord - Giacometti målar porträtt, för att vi läser ett kapitel ur den till en föreläsning och jag ska komma ihåg att låna hela boken senare. Och så vad mitt kafé ska heta om jag någon gång skaffar mig ett: Kafkas kaffe. I Stockholm har körsbärsträden redan blommat klart, en månad för tidigt. Det regnar ofta. Jag följer med min kusin på en pub på en grafikskola i en källarlokal där det finns ett dansgolv i en gammal bassäng och jag röker fler cigaretter än vad jag gjort sammanlagt på hela våren, dricker billig öl i små burkar och jag och Signe ser Nine Inch Nails på Hovet, förra gången vi gjorde det tillsammans var tvåtusensju och vi var så små att min mamma följde med på konserten men gick ut och åt pizza istället för att lyssna. Den musiken var det största som fanns hela första halvan i högstadiet. Sådant som aldrig lämnar ens kropp på riktigt. Annars dricker vi mest öl på Dovas och jag är ganska glad. Kanske mest för att jag inte är så ledsen längre. Jag sitter på café String en hel dag och dricker kaffe och läser tidningen och försöker skriva några rader och vid ett bord en bit bort sitter en äldre man och skriver och vi sneglar på varandra i timmar. Han rullar sina egna cigaretter. Dom gör alltid det. Han vinkar när han ska gå. Jag tar inga bilder på någonting, men köper svartvit polaroidfilm och tänker att jag ska komma igång med någonting snart. Kommer hem och jobbar kvällspass följt av morgonpass. Orkeslösheten bara kastar sig över mig, jag lyssnar på Rubber Soul-vinylen om och om igen och sover. Skriver noggrant i mitt anteckningsblock med versaler: Han finns inte. Det är viktigt att tänka på tycker jag. Eller snarare att inte tänka på det alls. Men plötsligt en lördag då jag sitter på bibliotekscaféet och läser tidningen och dricker det där vanliga kaffet skriver någon till mig men jag förstår först inte vem det är eftersom jag raderat hans nummer och det sista han skrev till mig var på nyårsafton och då är det endast såhär: Du är fantastisk, vi ses så småningom då vi båda mår bättre, ta hand om dig sålänge. Han tackar för mitt brev som jag skickade för en månad sedan från Berlin och skriver att han tänker svara. Jag orkar inte hantera det faktumet, eftersom så många känslor följer med endast det faktum att han skickade ett sms och det är så jävla inte vad jag hade tänkt skulle hända. Jag har tagit hand om mig, men han får inte skriva till mig nu. Jag vill egentligen bara svara och säga att jag hade inte skickat det brevet idag, snälla skriv inget och klyschigt nog för det finns inget du kan säga nu. Jag vet ingenting om vad han gör på dagarna längre men nu vet jag om en bild från hans liv och det är då han är hemma hos sig och öppnar brevet med tre tyska frimärken på och läser precis de orden jag skrev och det känns så konstigt att veta en sådan sak när jag inte vet något annat och nästan har glömt hur han pratar men minns hur han ser ut när han sover och så vidare kan jag sluta nu. 

 

Jag undrar om de framtida stora kärleksromanerna som utspelar sig på tjugohundratalet kommer innehålla meningar som "och så tog hon bort honom från alla sociala medier" och om man kommer förstå att det bisarrt nog ligger så mycket laddning i det eftersom det råkar vara det enda som inte försvinner av sig självt när man avslutat en relation med någon man fortfarande är väldigt förälskad i. När en inte längre kan få bort honom hur mycket jag än försöker börjar jag ta bort honom från sociala medier, jag blockerar honom och tar bort honom som vän men söker fortfarande efter hans namn ibland bara för att se den här användaren är privat. Jag borde bara sluta. Jag vill verkligen sluta, men så fort jag blir full säger jag alltid till någon "alltså, jag kan verkligen tänka mig att jag skulle bli kär i någon annan och vara lycklig med den personen men jag skulle fortfarande hellre vara med honom", och börjar tänka att han bara är en fix idé och blir bara mer övertygad om det när jag läser definitionen: fix idé; övervärdig idé eller tankefixering är en återkommande och frekvent föreställning eller tanke som personer kan vara tvångsmässigt uppslukade av. Antagligen är det så, endast för att han har så fint porslin och vill ligga i sängen precis hela söndagen utan att klä på sig och glömma att det är måndag sedan som en tonåring fast han är över trettio. Dessa detaljer har min hjärna uppenbarligen fastnat vid, även om jag inte längre går sönder när jag ser honom någonstans även om det nästan aldrig händer. Jag tar inte längre alltid en Sobril till kaffet för säkerhetsskull och får inte längre panik av att ligga med någon som inte är han. Men jag vill att allting ska försvinna samtidigt. Men tills dess. Sommaren har slutgiltigt kommit hit och jag sover med öppet fönster och har släpat hit en stor plywoodskiva att hänga upp bilder på för att se min gestaltning växa fram. Om en vecka ska allt vara klart och jag är så nervös för att allting ska bli dåligt. Har tagit hit ett köksbord som står alldeles vid fönstret i vardagsrummet. Det har perstorpsskiva och har stått i vår stuga tidigare och pappa visar mig vad min farfar som jag aldrig träffat skrivit på undersidan av bordet: Våren 1959. Ronny halvt år. Min pappa var alltså ett halvt år gammal när farmor och farmor köpte bordet och det är deras kaffefläckar som pryder det nu.

Jag flyttar in radion till sovrummet så att jag kan lyssna sent om nätterna och tidigt om mornarna. Det störtregnar och åskar och blixtarna lyser upp himlen när mina vänner gör den bästa spelningen någonsin under en bro mitt i natten och alla dansar i regnet. Jag sitter på sidan om och vill bara gråta för att det är så fint. Dricker öl med Marina hela helgen och är på den första efterfesten på flera flera år eftersom jag egentligen inte alls gillar efterfester. Cyklar hem halv fem på morgonen och nästa dag tittar jag och Emil på svt:s valvaka. Jag orkar inte riktigt skriva om politik här fastän jag funderat över det så många gånger eftersom jag egentligen tänker på sådant som har med det att göra mycket mer av min tid än vad jag tänker på det som jag skriver om här. Men det är så psykiskt påfrestande och frustrerande att bara läsa om och vara medveten om allt som händer i Europa just nu att jag inte också skulle klara av att skriva mycket och långt om det utan att på något sätt bryta ihop, eller så är det just det jag borde göra. Sedan låter en del av mig bli att skriva om det eftersom jag blir irriterad då inga ord känns tillräckligt upprörda. Allting känns för smått i proportion till det jag vill uttrycka. Menar detta verkligen, blir alldeles vid kall på tanken att Europa verkar glömt historien. Så länge vi minns vad som hände kommer det aldrig att hända igen? När jag sover med öppet fönster för att det är så varmt tänker jag alltid att jag kanske inte borde eftersom det där jag bor har delats ut flygblad av nazister som skriver att de längtar efter att döda de vars hjärta dunkar rött. Jag skulle inte säga att jag är rädd, men jag hatar att ens behöva tänka den tanken. Jag skrev iallafall ett svar till denna ledare som ni kan läsa här (skapade den bloggen bara för att kunna lägga ut den nånstans så det är därför den ser ut som den gör). I höst hoppas jag verkligen att vi alla hjälps åt.

Saga kommer över med DN och vi fyller en termos med kaffe, tar några bilder till min gestaltning innan solen går ner och plockar in en kvist hägg att ställa i köksfönstret. Jag har en så dålig dygnsrytm, där jag sover till tolv nästan varenda dag oavsett när jag lägger mig och sedan sover igen mitt på dagen och gör allting jag ska på eftermiddagen och är uppe sent om nätterna. Jag önskar att jag var mindre trött. Jag åker ut till havet för att skriva på essän till min gestaltning och ta några bilder. Nästa morgon kommer Emil över och vi dricker pulverkaffe och nästan våndas över hur vackert havet är.

Skriver mer snart. 

 

Köpte en Moleskine i slutet av mars, och det känns fånigt nog som om jag väntat hela mitt liv. Månaderna går och det finns ingen tid på året som jag tycker är så psykiskt ansträngande som då en årstid övergår till en annan. Jag går men det finns ingen rytm. Vi avslutar det andra momentet i kursen jag läser med att redovisa våra gestaltningar, jag har gjort mitt livs första film och mörklägger ett rum på Galleri Verkligheten för att visa den för mina klasskamrater. Jag köper årets första paket cigaretter för det är så en gör när våren börjar tränga sig på. Egentligen finns det ingenstans jag hellre hade velat vara än i Lärkträdet, det är det finaste stället jag vet på våren. Jag åker buss förbi där varenda dag men orkar inte längre ägna det en blick. Jag och Markus sitter på bibliotekskaféet och skriver, pratar som vanligt om att smaken på kaffet härinne aldrig förändras. Caroline kommer upp från Stockholm och bor hos mig i en vecka, all snö smälter bort och vi sitter vid vattnet nedanför min skola och äter glass. Jag och Olivia åker till Berlin och i en vecka delar vi en lägenhet i Neukölln med det finaste köket och de mjukaste duntäckena. Vi lever på hamburgare och sushi och öl för att det är så jävla billigt och gott och jag röker sådana vackra mjuka Gauloises och vi tar tusen fotoremsor i de svartvita fotoautomaterna. Jag förälskar mig i Kreuzberg, som påminner om ett stort vackert trevligt ghetto där allting är hybrider mellan kaféer och barer där man får röka inomhus och ölen inte är dyrare än en kopp kaffe. Inne på ett ställe jag inte minns namnet på dricker jag en öl och en kaffe medan jag skriver ett brev till honom fastän jag egentligen bara tänkt skicka ett vykort och redan valt ut vilket. Jag skriver att jag trivs här, att jag undrar om han varit till vissa av de ställen jag varit till, och att jag tycker att tunnelbanesystemet här är så mycket lugnare än i Stockholm, men att jag inte förstår hur det kommer sig att man i princip måste springa över övergångsställena för att hinna över innan det blir rött ljus igen. De enda känslorna i det brevet som är riktade mot honom är raden i slutet; jag hoppas att du sover bra. Jag saknar dig alltid! Sedan postar jag brevet till Rågången i Umeå med tyska frimärken på. Innan det brevet ens har kommit fram har jag fått reda på att han är tillsammans med sin föredetta flickvän igen. Jag vill bara kräkas. Det är så vidrigt, och jag skulle kunna ägna tid åt att förklara, men det om något hade varit menlöst. Jag är väl medveten om att jag bara för en månad sedan bokstavligen inte hade kunnat hantera det. Jag är fortfarande osäker på om jag kan det nu. Då jag fortfarande lider i avsaknad av honom, och allting som rör vid mig känns värdelöst då det inte är en del av honom. Då jag fortfarande undrar när han faktiskt tänkt komma hem till mig, eftersom han så gärna ville det. När vi ska se den där filmen som han laddade ner åt oss, när jag får se hur det blev med den där bänken han beställde hem för att ha krukväxter på under hans vardagsrumsfönster. Jag lovar att mina händer fortfarande är helt oförstående vid att de aldrig mer får röra vid honom. Jag läser i boken han lånade mig ibland. Den bär fortfarande hans prydligt vikta hundöron på vissa av sidorna. Det var längesen jag satt i hans hall och knöt mina skösnören nu.

Han och hans bästa vän arrangerar hela efterfesten för den litteraturfestival där jag jobbat en hel helg. Littfest är det bästa jag vet i Umeå, då jag under en hel helg får jobba tätt ihop med personer som lever för god litteratur precis som jag och vi rör oss i samma byggnad som och får äta middag tillsammans med fantastiska författare från hela världen. Han arrangerar efterfesten och jag har vetat det ända sedan i höstas då vi fortfarande hade en relation och han berättade det för mig som en glad nyhet, så sedan dess har jag haft god tid på mig att fundera över hur jag skulle hantera den situationen, att frivilligt placera mig själv i samma rum som honom då det är omöjligt att vi inte kommer tvingas att konversera. I februari kommer han fram till mig på bibliotekskaféet och då har det gått tre månader sedan senaste gången vi drack kaffe i hans säng och vi kysstes hejdå vid det där övergångsstället till universitetet. Vi somnade om hela förmiddagen som blev eftermiddag och han sa att han hade drömt om att vi åkte bil i öknen. Jag minns att vi absolut inte kunde slita oss från varandra, och klockan är fyra när vi stiger upp och klär på oss. Nu stirrar jag rakt fram medan han pratar med mig. Jag kan inte se honom. Om det är något jag verkligen försökt undvika så är det att behöva se honom. Vi håller varandras händer i en snabb sekund innan han går, sedan hinner jag just precis samla ihop mina saker och störta ut därifrån och sedan gråter jag okontrollerat i vad som känns som timmar och förmodligen är det också. Jag har alltid vetat att det var precis så det skulle bli. Jag får absolut inte se honom, det skulle innebära slutet på illusionen om att han inte längre finns och tanken på att han fortfarande finns men att jag inte kan vara med honom är bara så jävla hemsk. Det är enda sättet jag kan säga det på. På Littfest dricker jag glas efter glas med rödvin eftersom det är gratis och stannar precis så länge som den tid det tar innan han kommer fram till mig för efter det kan jag absolut inte vara kvar och jag placerar min ena hand på hans midja och han trycker sin kind mot min och jag känner att han luktar precis som han alltid gjort och sedan hämtar jag mina ytterkläder utan att ta på mig dem och går rakt ut i det yrande snöfallet och åker hem. Jag tänker att inatt kommer jag ju att dö av det här. Alex kommer och sover med mig, tack. I Berlin går vi på museer och orienterar oss i tunnelbanesystemet och jag dricker öl och lyssnar på Cornelis Vreeswijk hemma hos Julia och Adna på Nogatstraße och ramlar hem längs okända tyska gator. Jag köper en gammal kaffekvarn på den enorma söndagsmarknaden i Mauerpark. På Riemannstrasse är vi inne i ett bibliotek inhyst i en liten lokal där engelspråkig litteratur är staplat längs väggarna och i alla tänkbara utrymmen. Drömmigaste stället jag varit till då även man får dricka vin och röka därinne, och de har alla tänkbara klassiker. Och sedan har det gått en vecka och vi åker till Tegel tidigt på morgonen för att flyga hem till Umeå. Egentligen vill jag verkligen inte lämna Berlin redan.

 

Jag hänger hemma hos mina föräldrar med katten och dricker vin hos Signe tillsammans med Jenny som är hemma från Uppsala över helgen och på söndagen tar vi bilen till bibliotekscaféet för att dricka kaffe. Jag finner mig på något sätt alldeles lamslagen när jag kommer hem till min lägenhet på Backen igen. Jag spelar vinylskivorna från Berlin om och om igen och orkar endast handla krossade tomater för att kunna göra linssoppa. Tänker att jag ska skriva en lista på allting jag bör göra som att boka inskolning med mitt sommarjobb, börja på den oändliga hemtentan eller fundera ut hur jag ska ha råd att äta mat den kommande månaden, men känner mig paniskt less. Omotiverad fast ändå inte. Vill bara inte göra något. Myggen har inte kommit än så fram tills dess passar jag på att ha fönstren öppna. Dricker kokkaffe på verandan och sträckläser Just Kids av Patti Smith. Jag lämnar in min cykel på reparation och en av engångskamerorna från Berlin på framkallning. Stannar annars mest inne med undantag för några koppar kaffe på bibliotekscaféet. Jag borde iallafall städa lägenheten, men står och diskar och fattar inte hur jag ska avsäga mig den här känslan. Hur jag ska avsäga mig dig. Hur jag önskar att varenda gång jag letar efter ett namn att använda i en dikt så kommer det inte alltid bara vara ditt namn jag kommer att tänka på. Jag har aldrig blivit såhär av någon förut, och första veckorna efter honom skriver jag ner saker jag kommer att tänka på som har med den relation vi hade att göra i anteckningarna på mobilen. Som att komma ur ett töcken som sträckt sig över månader. Ändå känner jag mig alldeles främmande och konstig inför tanken på att träffa en annan person att ha en relation med. Jag förstår att jag oavsett vad jag tror eller tänker någon gång kommer att bli kär i någon annan och bli tillsammans med den här personen och jag kan tänka mig att jag kommer vara lycklig med det men vad jag däremot inte kan tänka mig är att jag ändå inte hellre hade varit med honom. Och det känns sjukligt, och jag är medveten om det, men det är fortfarande så jag tänker på det.

Sista gången vi ses ger han mig en tröja han använde för flera år sedan. Han har lagt fram den på en stol, och skrattar och verkar blygsam när han säger att han tänkte att jag kunde få den, eller så kunde jag lämna den hos honom och använda den när jag var där. Jag tar emot den men döljer hur glad jag blir. Alltid denna kyliga inställning till mina känslor när jag är hos honom. Jag kan räkna gångerna jag sa att han var vacker på min ena hand, även om han sa det till mig varenda morgon vi vaknade bredvid varandra. Jag blir förstörd av tanken på att inte få säga det till honom fler gånger. Jag minns hur jag säger "tänk när jag är trettiotre år, vad kommer jag att göra då?" och han skrattar och kysser mig och säger att jag kommer ha en hel del relationer bakom mig då. Jag vill inte, är min instinktiva tanke. Jag minns de otaliga gånger han sa till mig att han till en början varit övertygad om jag skulle träffa någon annan, och att han hade tänkt att han då var tvungen att flytta sig ur vägen. Då kunde jag fråga varför han hade tänkt så, och hans svar var alltid "för att du är så ung", och jag insåg att han förmodligen var omedveten om att jag aldrig i hela mitt liv varit så ointresserad av andra som jag var nu, och att det omöjligt fanns någon jag hade kunnat träffa medan jag träffade honom. Jag vet att det kommer ta slut, inte för att jag kommer komma över honom snart, men för att jag innan dess kommer att ha lämnat Umeå. Jag är så less på att skriva om honom att jag knappt vill göra det längre. Jag är så less på att tänka tankar som handlar om honom att jag funderar på att bara sluta. Jag är verkligen så himla trött. Det är så jävla tröttsamt att bara tänka på någon, och inte få någon respons eftersom att jag inte på något sätt agerar efter mina tankar annat än att skriva ner dem. Jag försöker andas ut. Jag försöker göra det hela tiden. Det hemska har redan hänt, men jag har inte sagt till honom vad jag tycker om det, och att bära på så mycket ilska är ansträngande. Jag vet att jag måste prata med honom men jag skjuter på det för det är verkligen bland det jobbigaste jag kan tänka mig just nu.

Jag vill åka tillbaka till Berlin. Det tog mig ungefär en dag in på resan att förstå att jag skulle komma att bo där, att jag en dag skulle kunna tunnelbanesystemet utmärkt men att jag förmodligen skulle ha en cykel och inte behöva titta på en karta för att hitta överallt. Allting med den här sommaren känns omständigt och jobbigt, men jag ser framemot hösten. Tills dess då. Läser jag söndagens DN fastän det är tisdag och lyssnar på vinyl eller radio dagarna i ända och spottar ut kaffekorn från kokkaffet som fastnar mellan tänderna och lyssnar till ändlösa föreläsningar om gamla filosofer och bara ja tiden går ju och allting är inte förskräckligt ändå. Åker snart ner till Caroline och körsbärsträden. 

 

 

Vi sitter längs med dessa bord, tränger ihop oss längst invid väggen som om i sökte tröst i det faktum att det fanns väggar som omringar oss, väggar vars yta definierar vårt rum. En gång i tiden hette kaféet Kafka. Vi dricker kaffet fastän det smakar dåligt. Härinne blir vi forskare och vi blir konstnärer, vars roll är att inte tro på någonting alls? Vintern visar sig från sin mest överdådiga sida och böckerna läser sig av sig själva. Torget är tomt på folk. Konsten skapar sig av sig självt. Vi gråter. Saker och ting ter sig förvildade när någon inne på kaféet ramlar över detta i en bok: sålunda betraktade hon inte paranoida vanföreställningar som någonting primärt utan som försök att återställa eller rekonstruera en värld som blivit fullständigt kaotisk. Vi tackar varandra för kaoset. Universum badar i sina vanliga minusgrader. Vi klär oss varmt. Det här kommer aldrig att kunna bli en intressant text. Jag vet inte ens hur jag greppar pennan jag håller i min hand, eller hur jag ska kunna förstå ett enda ord. Jag kan inte skriva utan att fläcka texten. Varenda dag börjar med en suck nu. Någonting tränger sig in genom mina persienner och målar envisa sträck på väggarna, det ena mer osymmetriskt än det andra. Jag blir irriterad. Solen kastar sig ner från himlen. Strålarna blöder ner marken tills trottoaren liknar ett slagfält. Jag läser ut böcker där författaren alltid dör i slutet. Jag börjar skriva ner en berättelse om ett kafé i Ryssland där huvudkaraktärerna blandar ut kaffet med vodka. Som en parodi på mina egna dagar, dimman blir till ett brus. Ljudet påminner om trafik.

Helene Cixous skriver ”There is no end to writing or drawing. Being born doesn’t end”. Dagarna kännetecknas av ett flöde, vari vi finner vårt rum. Mitt huvud känns som en fabrik där alla arbetare fått sparken, jag behöver något. Så jag flyttar in i litterära rum och klär in det svåra i papperstunna vaggvisor. Konstnären. Vars arena är kaféet, gatorna. Vi strävar efter att måla mellanrummen, tillståndet mellan två olika känslor, eller ögonblicket just innan en känsla bryter ut. Förstadiet till en känsla, tidvatten på mitt rum?Helst av allt vill vi måla ett fundersamt uttryck som om vi förstod vad hon funderade över, och samtidigt kunna se på verket i efterhand och undra vad hon funderade över. Med svårighet formar vi svart olja till finstilta ord; det är vår stolthet, att smärta kan rinna ut genom fingertopparna och bli till någonting vackert på ett papper; hur skulle vi inte kunna älska varandra för det? Vi sätter oss ner och ler mot varandra, men vi försöker inte att tala. Eller snarare, vi försöker att inte tala. Sedan går vi hem och älskar med varandra. Det ligger en oerhörd skönhet i det uttrycket. Det sägs att poesin räddar språket, men dit språket inte kan sträcka sig då? Hur finner vi de svar som gömmer sig bakom outtalade ord? De svaren som kräver en förståelse som sträcker sig dit språket inte når, till en kuststräcka där ett språk inte existerar. Där vår rikedom är att vi inte har några ord vi behöver placera ut på vår omgivning. Där några ord inte behöver passa in. Finns det en förståelse som kräver avsaknaden av ett språk? Vi sitter inne på föredetta kafé Kafka, ibland som om vi avtjänade ett straff, fastän vi älskar att vara här. Väggarna ramar in oss perfekt. Vi är möbler här. Vi är människor med ett språk som gör oss tunga, och vackra. Vi sörplar bittert kaffe och ibland inleder vi tveksamma kärleksrelationer med varandra, vanligtvis utspelar de sig under tiden det tar att långsamt röka en cigarett. Allting är inte sådant vi funderar över dagligen, och mycket funderar vi över utan att vi ämnar finna en lösning till det. Det finns frågor som är så stora att de får oss att skapa konst och älska med varandra med en sådan frenesi att du ibland blir nervös. Du undrar om dina rörelser gentemot honom kan anses desperata, om dina läppar trycker sig mot hans med en kraft som kan verka onödig. Hur hamnade vi här? Vi stirrar oss blinda på ett översatt rum, och när hjärtstilleståndet träder in sätter vi det att vänta. Men vänta på vad?

Vi väntar på universum. Vi väntar på att universum ska flytta in i oss. Den mest vedertagna kosmologiska teorin som beskriver universums utveckling från det att den var mindre än en atom fram tills idag är som bekant teorin om den stora smällen, big bang. Vårt universum var alltså fram tills för 13,8 miljarder år sedan koncentrerat i en enda punkt som sedan började expandera, vilket den gör än idag. Tid, rum och materia sägs alla ha uppkommit vid big bang. Våra kaffekoppar sägs ha uppkommit vid big bang. Det gör ont. Vad betyder det här? Det är inte konstigt att människor är ledsna. Teorin säger ingenting om vad som fanns dessförinnan, och rent vetenskapligt är det omöjligt att förstå ett universum som skapas ur ingenting. Här möter vi någonting vi inte kan handskas med. Vi möter ingenting, och det kan vi inte handskas med. Det finns ingen mening med att jag skriver särskilt långt om det (och hursomhelst är denna text inte menad som en uppsats om universums uppkomst), för slutsatsen är att se på som relativt enkel. Det går inte. Ur intet kommer intet. Idag existerar det teorier om vad som fanns innan big bang och vårt universum, och många vetenskapsmän erkänner att bakgrunden till universum bör sökas i någonting som existerade innan vårt kända universum, de medger alltså att vårt universum inte var det första tinget att existera. Det utgjorde inte tidens början, vilket bara lämnar oss med en annan gåta. Vi var inte först, men vad var först då? Och även om vi skulle lyckas med den tillsynes profetiska uppgiften att komma fram till när och hur allting skapades, och vad som var först att skapas, måste vi ju fortfarande kunna förstå det. Vi kan inte bara prata det och skriva det. Vi har fortfarande denna fråga kvar att besvara: Vad fanns innan det som var först. Alltså, vad jag menar är att det finns någonting som vi hursomhelst inte kan greppa, och det är just detta: ingentinget. Vi befinner oss alltjämt i tiden, det är vad vi sträcker ut oss inom. Vi lever i en tidsrymd. Varför känns det som om jag stöter på en stoppkloss i min hjärna när jag försöker förstå att det innan det fanns någonting, inte fanns någonting? Rent intellektuellt kan jag inte förstå det, men varför? Vi kanske inte förstår, eftersom att orden inte förstår? Vårt verktyg för förståelse är språket, men språket är skapat utefter kända ting och tillstånd. Vi tänker med ord, vi konverserar och vi förmedlar oss med ord. Vetenskap formuleras med ord. Vi förklarar universum med ord. Men tänk om förståelsen av universum kräver att vi inte uttalar oss om det? Det är kanske när vi inte förstår, som vi förstår. Men då förstår vi inte att vi förstår. Vi blir förvirrade och kollrar bort oss själva i desperationen, eller ivern, att sätta ord på det. Vi försöker förstå, med hjälp av vad vi kan se på som ”givna sanningar”, och med det menar jag exempelvis de begrepp och uttryck vi är fostrade med. De begrepp vi beskriver vår omgivning och vår värld med förutsätter egentligen ganska mycket, och vad jag menar är att språket på så vis kan bli ett handikapp. Då menar jag exempelvis denna ”sanning”: att det finns ett före och ett efter, och att det som är däremellan är nuet (men viktigast här är faktumet att någonting måste ha existerat innan det som är nu, det är den logiken tidsbegreppet bygger på). Dessa innan, och efter. Detta är begrepp vi använder för att förstå saker och ting, men om förståelse kräver att vi sträcker oss utanför dem, står vi utan verktyg. Albert Einstein sa en gång ”det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka”, och kanske är det så att vi behöver försöka förstå på ett annat sätt än vad vi gör idag för att faktiskt kunna förstå de ting vi ännu inte förstår. De ting som språket inte kan greppa. Om du tappat någonting viktigt i en grop med gyttja och ämnar att försöka få tag på det här föremålet igen, kanske du först försöker med det verktyg som verkar bäst lämpat och finns närmast till hands, men när du märker att detta verktyg inte lyckas greppa tinget och föra det till dig så är det troligt att du letar efter ett bättre verktyg och använder det istället. 

Vi kan inte tänka oss en plats där tiden inte existerar, där det inte fanns något före eller efter. Vi kan heller inte föreställa oss hur någonting såg ut, innan det skapades någonting. Till vardags använder vi uttrycket ingenting till att exempelvis beskriva när någonting är tomt, vi kan säga ”det händer ingenting” eller ”jag känner ingenting”, men vi kopplar det aldrig till någonting som härrör till det ingenting det syftas på när vi ska prata om tidens begynnelse. Det här är svårt att skriva, för jag försöker skriva om någonting som det inte finns några ord för på det här språket. Språket är vår kända värld, det vi inte kan placera ut ord på förstår vi inte. Det finns ingen ordföljd som kan beskriva detta och bilda en logisk slutsats.Det finns många exempel på att språket är bristfälligt. Att vårat språk är extremt vagt kan illustreras på ett väldigt enkelt sätt, exempelvis såhär: Du har en sandhög, vi säger att den innehåller en miljon sandkord. Från denna hög plockar du bort ett enda sandkord, men det är tveklöst fortfarande en sandhög. Du plockar bort ett sandkorn till, och även om du plockar bort flera tusen sandkorn är det fortfarande att definiera som en sandhög. Men när du plockat bort alla sandkorn förutom några stycken är det inte längre en sandhög. Detta innebär att det faktum att du plockar bort sandkorn från högen tillslut kommer innebära att det inte längre är en sandhög, men när inträffar detta då? Det säger språket ingenting om, det finns inga ord för tillståndet mellan det att du har en sandhög och fram tills det att du plockat bort så många sandkorn att det inte längre är en sandhög. Alla tillstånd i flödet är namnlösa, ordlösa. Precis som att det inte finns något ord för vad som existerade innan tiden, eller den rymd däremellan. Antiexistens? Jag vet inte. ”It’s neccesitty which has cut the text we were on the way to writing”, skriver Cixous, och visst kan jag känna att hon förstår mig, även om hon kanske menar någonting helt annat med sin mening än vad jag personligen greppar tag i hos den. Men jag tänker mig att vi kuvar våra meningar då de måste formas till just meningar. Vi måste förminska det vi vill säga, då vi är tvungen att formulera budskapet till ord. Språkets begränsning. Har vi inga ord vi måste placera ut på lämplinga ting eller tillstånd, är möjligheterna oändliga. Jag vet inte ens om jag lyckats skriva ner min tes nu, men jag har på känn att skulle jag försöka utveckla det ännu mer skulle det bara bli krångligt och oförståeligt. Men kanske är det så att det är mitt språk som står emellan mig och förståelsen av universum och andra stora ting. Vår verktyg för förståelse kanske i själva verket stjälper oss. 

Kanske är det så att vi bär på exakt all kunskap som existerar, det vore logiskt, men att vi inte kan nå den. Vi har inga medel för att förstå eller hantera den, vi förstår i själva inte att för att kunna förstå måste vi sluta försöka förstå. Om man ens kan säga så, det vet jag inte. Hur övervinner vi språket, om det nu är vad vi bör göra? Hur kan dessa vackra ord innebära döden? Hur kan jag älska någonting så mycket? Är strävan efter kunskap det enda som finns? Vår passion efter förståelse? Är det den som ger upphov till konst? Står svaret skrivet i poetiska texter, i abstrakta geometriska skulpturer, undangömda i någon källare eller till allmän beskådan på ett känt galleri? ”We advances into the unknown”, skriver Cixous angående skapande, och jag finner verkligen mycket i hennes sätt att uttrycka det. Poesin utmanar ordet, får det att betyda saker det inte betydde tidigare, om än bara för nu, just när du läser det. Poesi är absolut sanning på det vis att det inte kan fara med osanning. Konsten söker inte någon hundraprocentig övertygelse, utan hyllar istället osäkerheten. Kanske kan vi genom estetiska texter, skriva sådant som inte går att förstå, eftersom det inte går att skriva. Skulle säkerhet isåfall förminska den estetiska upplevelsen? Skulle konsten bestå i en värld där allting var känt? Jag sitter på kaféet igen, jag sitter här hur ont det än gör att ens greppa en penna. Kaffekoppens handtag är tomrum men fullt av luft. Jag ställer upp en integral som ser ut som ett träd när jag löst den. Utanför fönstret en vanlig ström av människor. Vi massproducerar huvudvärk och äter sömn. Jag dör inte om jag inte skriver, men jag skriver för att inte dö. Alla här är sådana. Vi låtsas att vi knäckt gåtan. Som om vi agerar efter någon slags plan vi listat ut finns skriven för oss. Kanske Hemingway eller Dostojevskij skrev den. Det litterära rummet vecklar ut sig med min kropp som utgångspunkt, och om mornarna sitter Bob Dylan vid mitt köksbord, Andy Warhol sitter vid mitt köksbord. Jag äter min frukost i lugn och ro, vänder blad i min bok och tänker inte så mycket på det. Det doftar av noggrant malda kaffebönor, kaffekannan visslar och i ett förvirrat ögonblick ser vi på varandra. Konsten gör slut med allting vi inte kan förlika oss med, ett resonemang som aldrig tar slut. Men kan en tavla förändra världen, kan den ge den olyckliga ro om nattten, kan den omfördela världens resurser så att allting blir som det bör? Eller är konsten snarare det avgörande steget mellan felaktighet och förändring? Är det den feges sätt att uttrycka sig, den modigas alldagliga plattform? Ibland sker det i det tysta, ibland skriker vi. Ibland skriver vi. Ibland skriker vi när vi skriver. Ibland skriver vi när vi skriker. Ibland målar vi gatorna, ibland tvättar vi dem rena. Konst är allt detta. Konst är olydnad, men inte nödvändigtvis. Konst är lydnad gentemot mig själv, att alltid vägra en felaktighet. När vi skapar konst fyller vi en kvot som samhället glömt bort; politisk agenda kan vi förkasta, den lämnar aldrig något utrymme för annat än sig själv, samtidigt som den inte har något egenvärde. Orden i sig är menlösa, de är skelett. Konsten går aldrig att förkasta. Vi behöver inte gilla den eller hålla med, vi kan hata den, men vi kan inte säga emot. Den står oemotsagd, den försöker inte vinna någonting, den behövde skapas och därför skapades den och nu finns den. Konsten kommer att bestå oavsett om den blir hatad, medan politiska reformer som inte vinner majoritet endast kommer att förkastas. Först undrar jag när vi på kaféet blev konstnärer, när vi blev författare, när vi blev vetenskapsmän. Kanske är det enkelt. Konsten diagnostiserar samhället. Kronisk cancer, ryggradsbrott, tunnelseende, svår ångest. Det är klart vi är rädda. Tillochmed läkaren blir skrämd. Jag sitter på din sängkant i Augusti, naken och med en kaffekopp i handen. Jag tittar på dig. Jag skyler aldrig min kropp. Det är morgon och du ligger under täcket och skrattar åt mig. Jag frågar vad du skrattar åt och du svarar: Jag insåg precis att du bara kommer bli vackrare och vackrare. Hösten passerar i ultrarapid utanför fönstret. Vi tvättar kläder i din tvättstuga. Jag är kär i dig. När vi inte setts på flera år, vet du då att jag blivit ännu vackrare? Kaféet är stimmigt, någon placerar kanelstavor i kaffekannorna och kryddor i teét. 

Varför mynnar förälskelse ut i att vi vill äga varandra? Det finns mycket att lära sig om den moderna människan genom studera hur vi förhåller oss till varandra, särskilt genom att syna just förälskelser och vad som blir dens naturliga, eller kanske rent av onaturliga, konsekvens. Rent spontant är det första jag kommer att tänka på att vi väldigt mycket sammankopplar kärlek med äganderätt, vilket märks tydligt i exempelvis vårat språk. Våra kärleksförklaringar gentemot varandra innehåller ofta uttryck som manifesterar ägande i relation till kärlek, exempelvis: ”jag är din”, ”vill du bli min?”, ”jag vill bara vara din”, ”jag är för evigt din”. Kärlekens språk blir också ägandets språk; min, din, hans, hennes. Visst känns det på något sätt väldigt olustigt? Det centrala begreppet i en kärleksrelation, både på det platoniska och sexuella planet, kan lätt tolkas som trohet. Det verkar som om vi anser oss ha rätten till en annan person, men absolut inte två åt gången. Vad händer då om jag, mitt uppe i ett förhållande med min älskade, upplever passion inför en annan människa, utan att det nödvändigtvis förändrar eller ens påverkar vad jag känner inför min partner? Det ter sig då som om jag förkastar kärleken, när det jag i själva verket gör är att bejaka vad jag känner inom mig. Önskar min partner att jag istället skulle förneka vad jag känner, eller är jag att betrakta som otrogen så fort jag känner någonting erotiskt inför en annan människa? Den gyllende regeln i det moderna samhällets ideal för tvåsamhet kan tolkas såhär: Förhållanden ska ingås av kärlek, och sex ska ske inom förhållandet. Här kommer sexuell äganderätt in i bilden. Vi kanske inte ens reflekterat över att vi kopplat ihop kärlek och sex på detta vis, eftersom att det i princip ”ingår” när vi inleder ett kärleksförhållande med någon. Men detta innebär alltså att du bryter mot den gyllene regeln ifall du har sex med en annan person än din partner. Eftersom sex och kärlek i princip blivit sammankopplat till en och samma sak, blir ett brott mot den sexuella äganderätten också ett brott mot kärleken. Vår spontana, ogentomtänkta reaktion på sex utanför förhållandet blir att kärleken som möjliggör förhållandet är död, eller åtminstone hotad. Varför reagerar vi såhär? Precis som orden redan är givna oss, är vissa struktur redan konstruerade för oss. Relationen mellan två människor omgärdas idag av olika samhällskonstruktioner, och det är just den sexuella äganderätten som gett upphov till otroheten. Till någonting vi förväntas vara, finns det automatiskt ett beteende som beskriver dess motpol. Troheten uppfinner otroheten, vilken blir benämningen på det brott du begår gentemot din partner om du på der sexuella planet ägnar dig åt en annan person. Kärleksrelationer blir en egendomsrelation? Vi härrör oftast begreppet ägodel till en sak, vilket kanske är ett misstag, eller snarare en förenkling. I boken Den sociologiska blicken skriver Randall Collins ”ägande är en social relation, ett sätt på vilket människor agerar i förhållande till ting”. Om jag äger ett stycke mark, tillhör denna yta alltså mig, vilket innebär att jag kan använda den på vilket sätt jag vill och att andra människor måste hålla sig undan sålänge jag inte ger dem tillåtelse att använda marken. Detta är inte helt olikt en kärleksrelation idag. Den huvudsakliga aspekten av egendom är besittningsrätten, rätten att hindra andra från att inneha egendomen. Det finns så mycket att skriva om det här, och detta är inte gången jag ska göra det. Men. Alla konstruktioner är menade att fallera någonstans. Allting går nog att genomskåda, bena ut. Vad avgör troheten? Är jag mindre otrogen om jag är kär i någon annan ytterigare person men inte har samlag med denna, utan istället väljer att vara ”trogen” min partner, mina känslor och viljor till trots?

Begår jag handlingen som gör mig till en brottsling i kärlekens namn först när jag har samlag med en annan person? Är det verkligen logiskt? Handlingarna, eller känslorna? I själva verket borde det inte skada kärleken mer om vi ger upp saker och ting vi faktiskt vill, med anledningen att det strider mot en norm? Svartsjuka, är det en naturlig känsla, given oss av evolutionen? Är det inte snarare något som uppstår i relationen människor emellan, vilket den gör på grund av samhälleliga omständigheter? Kärleken som uppstår för mig inför en annan person är knappast en samhällskonstruktion, men relationen som den mynnar ut i är en konsekvens av att vi anammar redan färdiga mallar för hur olika relationer borde se ut. Behovet av att ”äga” vår partner, kommer det från normen eller är normen ett resultatet av behovet? Eller beror de av varandra? Måste kärlek och sex alltid hänga ihop? Är tillgivenhet och sexualitet någonting som nödvändigtvis har med varandra att göra? Min partner äger både min kropp och min tillgivenhet, och jag äger dennes kropp och tillgivenhet? I själva verket blir det ena en symbol för det andra. Samhället har så många svar, men ställer inte frågorna. Saker och ting bara finns, och förkastar sin orsak. Kan jag ha sex med både min partner och en person utanför förhållandet, som jag inte hyser några kärlekskänslor för men är kroppsligt attraherad av? Kan jag fortfarande vara lika kär i min partner även om jag också uppskattar att ha sex med en annan person, måste de två relationerna nödvändigtvis ha någonting med varandra att göra? Om vi för ett ögonblick bortser från de normer vi blivit fostrade med och omständigheterna som normen skapat, skulle vi tjäna någonting på att inte ha sex med någon utanför förhållandet? Och kanske den mest kontroversiella frågan av dem alla; varför skulle jag inte kunna vara kär i två personer samtidigt? Det är en debatt som pågått sedan urminnes tider, en debatt som undrar om vi kan känna uppriktig förälskelse inför två personer på samma gång. Är kärleken delbar? Det finns så kallade experter inom sexuella relationer som hävdar att det i högsta grad är möjligt, men behövs det verkligen en expert för att komma fram till någonting sådant? Plötslig passion för en person kan inträffa närsomhelst, då en enda person sällan kan tillfredsställa oss inom alla olika områden i livet. Att hänvisa till historien tycker jag i vissa fall känns fånigt då det känns som någonting så otroligt distanserande att göra, men särskilt i litteraturen finns det många exempel där en persons exempelvis intellektuella behov tillfredsställdes av en älskare samtidigt som dennes exempelvis sexuella behov tillfredsställdes av en annan ytterligare älskare. 

Jag är övertygad om att människan är benägen att känna uppriktig förälskelse och kärlek inför fler än en enda person åt gången, även om vi inte vet om det eller lurats att tro någonting annat, vilket borde göra känslan av svartsjuka omotiverad och endast skadlig. Drar jag det till spets skulle jag då kunna kalla svartsjukan för en totalt irrationell känsla. Men hur det än står till med det, är det en känsla baserat på något slags behov inom oss, oavsett dess ursprung och vad vi anser om det ursprunget. Som det ser ut idag verkar det möjligt till en exklusiv besittning av en individs hela kärlek, och svartsjukan kommer därför att kräva denna exklusiviteten. Men på riktigt då, är det ens möjligt? Och varför känns det för oss som ett önskvärt scenario att äga någons hela kärlek? Återigen: Blir kärleken riktad mot mig mindre, om denna känsla riktas även till en ytterligare person? Som det ser ut idag känns det som om vi försöker märka kärleken och förpassa den på olika sätt, istället för att faktiskt erkänna den. Kan vi älska någon ”mer” eller ”mest”? Vad gör vi med kärleken när vi märker den med dessa ord? Försöker vi använda förhållanden, en annan persons bekräftelse, för att bekräfta oss själva? Om någon lovar mig evig kärlek och trohet, är jag trygg då? Varför försöker vi lova bort vår trohet till någon utomstående, när vi istället bör investera den i oss själva? Missförstå mig inte, mänskliga relationer är av ett mycket högt värde och icke att förkasta, men det verkar lätt hänt att de får oss att tappa bort oss själva. Kingsley Davis illustrerar detta med orden: ”When the object possessed is another person, the universal tendency of the possessor to indentify himself with the thing possessed (transmuting ‘mine’ into ’I’) is given the greatest opportunity to express itself. The lover feels that his love is a part om himself and that his existence would be meaningless without her. This personal identification is probably most tenuous of all in the love situation”. Får det sexuella ägandet oss att känna att någonting är ”mitt” och att det som är mitt (då syftar jag på utomkroppsliga fysiska ting) formar vad som är jag? Vad vi då har gjort är att överföra en del av oss själva till någonting vi själva inte kan styra över. Vi kan såga ner detta till en fråga jag tycker är väldigt primär: Använder vi förhållanden till viss del för att bekräfta oss själva som värdefulla, vackra och meningsfulla? Jag är älskad för att jag är älskad av någon annan. Alla bekräftande meningar i ett förhållande, plåstrar de om en otrygghet inom oss själva? Lämnar vi över denna känsla till någon utomstående att bekräfta är det lätt att vi blir utan denna, vilket gör det tydligt att vi i själva verket bör finna en grundläggande trygghet inom oss själva och aldrig låta den byggas upp på det utomkroppsliga planet. På detta kan vi sedan bygga en relation med en annan människa. Oberoende och personligt ansvar är någonting vi alltid verkar lägga stor vikt vid, men mitt uppe i en kärleksrelation reducerats det snabbt bort, när det mycket väl kan vara så att det är vår viktigaste nyckel till överlevnad, aldrig värd att slarva bort i ett komplex av känslor.

Jag önskar att du kunde ha lämnat en lapp åtminstone. Det var september en gång, även om den månaden är raderad ur almanackan nu. Det var en månad då någon var det vackraste en annan sett i alla sina dagar, nu märker händelsen inte ens ut en millimetern eller en millisekund i historien. I januari står jag handfallen med ett oåterkalleligt ”såklart”. Jag skulle kunna sätta det i slutet av varenda mening och den skulle handla om dig. Jag börjar leta efter tonlägen där jag kan vila, hålrummen som efterlämnats i vissa ord eller i tystnaden då konstruktionen som är menad att bygga upp meningar fallerat. Det är tre minuter nyheter på radion. Andas i tre minuter nu. Istället tecknar jag en lapp: Till dig som åt av månen medan jag såg på. Jag kan inte tillbringa hela hösten med att tänka på fraktaler, det skulle vara som om jag blivit galen. Jag tänker på att stiga upp medan han fortfarande sover. Allting jag skriver bär fläckar. Att skriva en text som är renodlad och inte också handlar om någonting annat är omöjligt. Jag har inga kläder. Rymden, kylan, verben, den där kylan. Du vet väl att/att det regnade/hur det regnde/att det regnade här/där vi var. Jag minns dikterna men dikten minns inte mig, för jag har skrivit om den. Jag har upptäckt att rummet är smittat, och försöker undvika att själv bli sjuk. Jag ser raderna av text som remsor, en mening jag verkar ha kommit fram till i sömnen måste jag studera med viss skepsis nästföljande dag: Vilken färg har ett leende? Vi är i din lägenhet på Språkgränd, fyra månader senare ska jag anonymt buda rosor till din dörr, för oss båda är det okänt idag. Det är inte ens fakta. Visste någon av oss detta skulle vi direkt avbryta alltihop. ”När jag är med dig tänker jag på att vara naken, och att läsa böcker. Jag tänker att om jag läser en bok och hon ligger här bredvid mig, då är det bra”. Jag läser i boken: ”It’s a feeling close to a feeling she will die of it”. Jag kan inte möta dig på gatan och vika undan med blicken och du kan inte bara gå förbi mig på kaféet, eftersom vi vet saker om varandra. Jag vet vad du äter till frukost, och det är det enda som i efterhand gör dig mänsklig. Du äter verum hälsofil med kanel, musli och dadlar istället för socker. Vissa meningar måste jag skriva om för att de ska finnas. Jag vet att du pratar i sömnen och jag har lagt min hand på din axel mitt i natten när du rest dig upp för att gå, fastän du inte vaknat än. Jag vet hur du ser ut när du har sex. En sådan intim vetskap om någon gör fruktansvärt ont i efterhand. Jag ställer mig frågande till hur jag ska kunna återhämta mig från sådan information. Hur jag ska kunna glömma allt jag vet. Det är sådan vetskap som kan överbrygga avgrunden som naturligt finns mellan mig och någon annan, och att i efterhand rasera den vet jag inte om det går. Om vi passerar varandra på gatan går vi inte bara förbi varandra, vi går rakt in i varandra. Vår relation till varandra är fixerad nu. Jag har sett och synen sviker inte. Jag ser fastän det inte är synligt eftersom jag sett. Vetandet ger inte upp. Därför rasar regnet och vi fryser fast i våra rörelser. Även i litteraturen skulle min ångest vara ful, och det plågar mig mer än ångesten i sig. Jag tänker att jag skulle kunna fråga honom hur det var på åttiotalet, men jag har ingenting att göra med den tiden. Jag var var som tiden innan universums skapelse; jag fanns inte och det går inte att greppa och därför borde jag inte ens fråga. Nu skulle jag istället vilja rycka tag i honom på stan bara för att säga: Ursäkta, men det var någonting viktigt jag glömde att säga dig. Hur mycket frånvaro finns inskriven i din närvaro? Bara för att när jag kommer hem skriva detta: Lider du av någonting, Jupiter? Någon på radion säger såhär: Att fotvandra är ett avståndtagande från samhället, och genom vandringen kan du uttrycka dig själv. Jag lyssnar uppmärksamt på ett samtal som förs mellan två shackspelande män som sitter några bord ifrån mig. Våld är den totalt motsatsen till kreativitet, säger en av dem, och jag kan inte låta bli att associera det till det som ibland är så våldsamt med mitt skrivande. Men visst är det sant. Någon kommer in på kaféet och frågar hur det går med mina ritningar. Ritningar? Jag sysslar med ord, det är vad jag gör. Två månader senare får du din diagnos, läkaren kallar den för: Älskande Poeters Varaktighet. Jag blir livrädd och frågar efter råd. Läkaren säger då: Du måste hitta de tysta punkter där hjärtslagen inte hörs. Det enda som är sig likt är kaféet, där Kafka sitter och skriver sina böcker.

 

 

25/1 

 

Det här är det allra sista jag någonsin kommer skriva till dig. Jag ska skriva om alla gångerna. Det här är den den första gången jag kysser dig, det här är juli tvåtusentolv. Jag är arton år och det är din tjugoårsfest. Jag hånglar upp dig på toaletten och det är den första gången jag hånglar med en främling på en fest bara för att jag kan. Det här är att hela den vecka som följer bära en konstig känsla i magen som jag inte förstår förrän jag får träffa dig igen. Det här är att dricka tjeckisk öl i ditt garage, att röka slutet av alla dina cigaretter och att ligga i din säng för första gången. Det här är sommaren tvåtusentolv och du lägger din arm om mig för första gången och nu kysser vi varandra försiktigt. Nästa morgon tar vi med oss våra täcken ut till gräsmattan och lägger oss under det största trädet på er gård. Jag har ett öppet förhållande med min pojkvän i Göteborg och tåget går samma kväll. Jag känner mig lätt i hela kroppen. Vi kysser varandra hejdå vid min cykel och medan jag cyklar hem börjar det ösregna och sedan hagla. Vi ses på en krog i Göteborgs innerstad för du är där och ska spela in en skiva med ditt band. Vi rör inte varandra men kysser varandra i trappan på en hemmafest två veckor senare. När jag och min pojkvän gör slut och jag är så full att jag tror jag ska dö och gråter som jag aldrig i mitt liv har gråtit kommer du till mig jag minns att det inte ens hinner gå fem minuter mellan det att jag ringer och att du håller om mig och jag minns hur du säger: även om du inte tror på mig nu så kommer det att bli bra. Det här är känslan av hur du inte vill släppa mig men lånar mig din cykel så att jag kan cykla fyra mil till min familjs stuga vid havet. Jag minns känslan av att jag tror jag ska dö exakt hela vägen dit tills jag får lift av ett tidningsbud klockan fem på morgonen. Det här är känslan av att låta dig ta hand om mig men att inte kunna kyssa dig på veckor. Det här är känslan av den natten då vi inte kysst varandra på alla de där veckorna men då vi vaknar klockan fyra på morgonen, snurriga av alkohol i din säng och dina läppar är så mjuka mot mina och sedan somnar vi om utan ett ord och nästa morgon säger vi ingenting om det.

Det här är känslan av stjärnorna som trillar utanför fönstret och det är känslan av vackra, kristallklara nätter då jag kan sova. Det här är den cigaretten jag tänder på din veranda varenda morgon innan jag går till skolan. Du säger att jag inte får gå utan att väcka dig och säga hejdå först. Hela den hösten blir vi förälskade i varandra, och även om jag inte kunnat säga det tidigare så vet jag nu att det var så det var och därför kan jag skriva det. Jag minns norrskenet hela den hösten utanför ditt fönster och att vi köpte sexpack med folköl som vi delade på och blev fulla fastän jag hade skola nästa dag. Det här är känslan av de mornar vi cyklade till bibliotekscaféet tillsammans och att kyssas i den röda soffan. Det här är känslan av den första gången vi ligger med varandra, det är hemma hos mig i min säng och vi båda är fulla och nästa morgon går vi till mitt kvartersfik och fikar. Jag tänker att det är precis som om vi firar att vi har legat med varandra. Det är september tvåtusentolv. Jag sover hos dig varannan natt. Och fan, det här är känslan av tystnaden som uppstår veckor senare. Då det blivit oktober och den första snön fallit. Du skriver att flingorna av vatten måste se oändligt vackra ut i mitt hår. Varje morgon då jag åker till skolan ser jag din cykel stå parkerad vid busskuren närmast universitetet. Det här är känslan då jag tänker "om vi fortfarande inte pratat med varandra om en vecka och hans cykel fortfarande står där då så punkterar jag den".

Kaffet på bibliotekscaféet är svalt. Den ekande bröstkorgen, armarna som är så tomma, tidvatten på mitt rum. Jag orkar ingenting. Vi ses på Scharinska av en slump efter veckor av tystnad. Då är jag tillsammans med någon annan men tänker fortfarande bara på dig. Tänk att en människa gör så. Jag drar in doften av dig när vi kramas. Sedan går det fyra månader. Jag vet att du träffat någon men jag vet att du fortfarande tänker på mig. Ibland hör vi av varandra, mest bara för att säga hur mycket vi saknar varandra. Sedan blir det mars. Plötsligt får jag pressa örat mot din bröstkorg igen och lyssna till ditt hjärta som virvlar eftersom vi just kysst varandra. Jag minns hur du försiktigt tar av mig mitt linne och bara håller mig intill dig. Jag har drömt och det i flera månader, att du bara skulle hålla mig intill dig. Men vi har ju annat för oss nu, och det är inte förrän vintern slutgiltigt övergått till vår som jag är van vid ditt sällskap igen. Det tar slut mellan mig och min pojkvän och fastän du är i England hos din familj hjälper du mig genom den värsta ångesten. Du pratar med mig hela nätterna, ger mig uppdrag jag måste genomföra vareda dag för att tvinga mig upp ur sängen. Sedan kommer du hem och kan vara nära mig och jag vet att det är det enda som fungerar för då skulle jag glömma vem som helst. Men jag avger ett heligt löfte till mig själv: låt honom komma nära, men inte för nära. Börja aldrig bry dig igen. Det här är känslan av den första gången jag sover hos dig sedan hösten innan, hur vi morgonen efter säger hejdå och att du plötsligt när vi börjat gå åt olika håll vänder dig om och går tillbaka mot mig som om du glömt något och kysser mig.

Det här är känslan av den första våren tillsammans med dig. Det är tvåtusentretton och inom några månader ska jag ta studenten. Vi börjar gå ut tillsammans, hjälpa varandra med kärleksproblem och varenda gång jag läxar upp dig för att du är i färd med att krossa någons hjärta (som du krossade mitt i höstas) säger du alltid "men du vet att jag säger allt till dig iallafall" och under en helg är vi i Stockholm tillsammans. Det är känslan av att kunna gå hand i hand utan att behöva oroa sig för att någon vi känner ska se oss, fastän jag inget hellre vill än att någon vi känner ska se oss. Jag minns att han säger att jag fått fräknar, och att jag samma kväll gråter hysteriskt när han hånglar med någon annan på en fest. Jag gråter hysteriskt för att han natten innan somnade med armarna om mig och vi kysstes på tunnelbanan på väg till den festen men nu sitter någon annan i hans knä, med hans armar om henne. Det här är känslan av vårt första bråk, vi skriker åt varandra och jag tänker att vi är en millimeter ifrån att börja slåss. Vi somnar på samma madrass som kvällen innan, och han säger: förlåt för att jag är en idiot, du är den bästa vännen i hela världen. Jag svarar inte så vi somnar. Nästa morgon tror jag att jag ska svimma eller iallafall kräkas av bakfylla efter att ha sovit i bara tre timmar. Det här är känslan av den första gången du verkligen försöker ställa någonting till rätta, och jag som förlåter.

 

Tre dagar innan jag ska ta studenten kommer du hem till mig mitt i natten. Du är berusad och säger att jag är den finaste som finns. Vi älskar och du stannar i två nätter. När jag tagit studenten och hoppat av flaket går vi hand i hand genom stan. Jag har velat det i snart ett år, du vet inte hur lycklig jag är. Du vet inte hur mycket det betyder för mig att du firar midsommar med min familj, i vår stuga vid havet. Vi har aldrig kysst varandra inför några gemensamma vänner men nu kysser du mig inför mina föräldrar. Vi sover på madrasser i min farmors gamla rum. Solen trillar in bakom öppna gardiner, i en vecka har jag känt att det är vi nu. Jag tappade min kontroll, och uppenbarligen gjorde du det med. Men jag har tagit ett jobb i Stockholm och ska vara borta hela sommaren. Natten innan somnar jag med huvudet på ditt bröst, du hjälper mig med min väska och säger "nu blir det tomt". Sedan låter du mig veta att du älskar mig. Det är juni tvåtusentretton. Åtta månader sedan samtalet i din säng "vi kan inte göra det här, jag gillar dig men jag får panik" och äntligen får vi älska varandra. 

En vecka senare är jag hemma igen, du ringer på min dörr efter bara en timme, kysser mig och vi får skjuts ut till min familjs stuga vid havet där vi firat midsommar. Vi ska bo här och ta hand om växthuset och katten medan min familj är bortrest. Det här är känslan då vi direkt klär av oss och älskar i soffan utan att ens stänga dörren för den vetter ändå bara ut mot havet. Och fan, det här är känslan av att tillåta oss att bli så fruktansvärt förälskade i varandra igen. Vi låtsas inte ens som om vi inte är det. Vi nakenbadar, går barfota på grusvägar, hugger ved och lagar mat och dricker billig öl och vi bäddar med madrasser framför den öppna spisen där vi älskar så ofta vi bara orkar. När du åker hem för att repa med ditt band ber du mig att skriva. 

Så jag skriver om stjärnhimlarna under ögonen och hur det hela tiden brunnit i mina handflator som om jag slagits, men att jag nu bara vill se på dig i lugn och ro. När du fyller tjugoett vaknar du hos mig, på dagen ett år senare. Du tar jobb på ett fiskeri vid havet och jobbar veckor i sträck då du bor på deras vind. Det är sommarens varmaste dag och jag cyklar de två milen från busshållsplatsen till dig. Jag lovar att vi båda trodde att våran kärlek var blomstrande och omöjlig att ta isär just då. Hela fiskeriet är öde till kvällen så vi dricker whiskey i den enorma lagerlokalen som har högt i tak, åker ut på havet med en liten träbåt och somnar tätt ihop i en minimal tältsäng. Vi har pratat om framtiden, förseglat en tyst överrenskommelse om att det är vi nu. Men fan, hur kunde vi tro på det? Nästa morgon är stekhet, vinden verkar inte röra sig en millimeter och solen gassar. Jag minns känslan av hur vi kysser varandra innan jag ska cykla hem och du ska börja jobba för dagen. Det är juli tvåtusentretton. Du håller mig tätt intill dig och ditt skägg kittlar mig i ansiktet precis som när vi hånglade på den där toaletten för över ett år sedan, och jag kan inte med ord beskriva hur lättad jag är över att jag då inte hade en minsta aning om att det var den sista gången jag skulle kyssa dig och den sista gången du skulle kyssa mig. Jag är övertygad om att helvetet brutit loss om jag visste för hur överlever man vetskapen om att man kysser någon man älskar så mycket för sista gången? Ingen vill vara medveten om någonting sådant, människan är inte konstruerad så att den kan hantera sådant. 

 

Jag har genom hela vår relation varit medveten om din barnsliga skräck för att älska någon så mycket som jag vet (och det är bara jag som kan veta det så snälla säg ingenting om det) att du älskade mig. Jag visste det innan du sa det att du älskade mig, men att det var begravt så långt inne. När du sedan ändå kunde säga det blev jag lättad, men rädd, för om du förut lämnat mig bara för att vi blivit förälskade hur skulle du då klara av att älska mig. "Mina ord ändras inte", skrev jag till dig och jag minns hur du när du läst de två handskrivna sidorna som var min kärlek komprimerad till ord vände dig mot mig och med sprucken röst som om du gråtit medan jag blundat sa att du älskade mig. Men hur naiva var vi. Först bortförklarar jag veckorna med att vi haft så mycket olika saker för oss, det är bara ett olyckligt sammanträffande att vi har ett allvarligt samtal om vår relation och att vi sedan inte ses på flera veckor. Det som hände i höstas händer inte igen, han lovade mig det.
Det här är känslan då jag förstår att han inte finns där längre. Jag bestämmer mig för att inte sörja en gång till. Man sörjer bara en person som honom en gång. Veckorna blir till månader, som förut. Man kommer till en punkt då man inser när någon gör samma misstag två gånger i rad är den inte värd det längre.

 

Det här är känslan av att bli dödsförälskad i någon annan men att fortfarande älska honom lika mycket, även om jag aldrig tänker på det längre. Det är hösten tvåtusentretton och jag svarar på noll av hans fyllesms. Det är oktober och jag är med någon annan och han är med någon annan. Han har alltid haft sitt sätt att vara med andra på; han inleder tveksamma relationer med personer som är förälskade i honom men han har alltid kommit till mig och frågat hur han ska ta sig ur det utan att göra henne illa. Och jag har förklarat för honom att man pratar med varandra, man förklarar hur saker och ting ligger till.

Vi ses och fikar, för det är så man gör om man har älskat varandra tills det tog stopp och sedan inte utbytt ett ord på flera månader. En fika kan vara hur neutral som helst, och det här är den viktiga känslan av att jag äntligen har kommit över dig. Och våran första fika är ganska neutral, du använder redan din dunjacka och jag har fortfarande mina sommarkläder och det skrattar jag lite åt, för jag vet ingen annan som fryser mer än mig och plötsligt minns jag det. Och jag känner att det är skönt att vi bara kan vara vänner nu, och att du också känner så. Men vi får för oss att fika en gång till och då låter jag dig hålla om mig. Och där och då börjar det. Jag vet att vi båda blir förvånade, och att du samma kväll gråter och skriver till mig att du alltid vill ha mig i ditt liv. Men Freyr, hur skulle jag kunna behålla dig i mitt liv? Jag gör en vild kompromiss med mig själv, och lovar mig själv någonting som jag håller hårt på. Vi ska inte sova tillsammans, bara ses dagtid och helst bara fika tillsammans. Jag säger till dig att det första du måste göra är att vara ärlig mot henne som du hänger med nu, och några veckor senare bryter han med henne. Under de månader vi inte setts ser jag att han förändrats, vilket du också säger, men jag svarar med att vi måste ge det tid den här gången. Jag berättar för honom hur illa han gjort mig och hur sviken jag känner mig. Jag lovar mig själv att säga allt nu. Sedan följer märkliga veckor då jag fortfarande är förälskad som aldrig förr i någon annan men vid sidan om fikar med honom och känner mig märkligt trygg med hans hand i min. För han har gett mig någonting han aldrig förr gett mig. Flera nätter i följd pratar vi. Han säger såhär, och jag måste citera ordagrant: "Vilka jag än träffar så vet jag att du är den jag vill vara med" och han uttrycker så klyschiga saker som att jag är den enda han älskat, att hans kärlek till mig inte är en inbillning likt den man kan ha i ungdomen om den rätta, utan att det inte finns någon tvekan och att de två somrar vi haft tillsammans har varit de bästa i hans liv. Och jag har aldrig varit särskilt naiv eller lättlurad, jag vet att det han säger är sant, men att han är så fruktansvärt dålig på att hantera det. Och det plågar mig, och jag vet att det plågar honom också. Jag vet om den ångest han haft alla gångerna. Det finns inget han är bättre på än att förstöra för sig själv, men herregud vad jag vill tro honom när han säger att han förändras. Jag säger att han behöver ge mig tid, och han säger att vi har tid. Vi kysser inte varandra fastän jag ibland då jag ser på honom inte vill någonting hellre. Men självbevarelsedriften vet bättre nu. Då jag flyttat in i min första lägenhet ligger vi bredvid varandra i min soffa, det är mitt på dagen och mellanrummet mellan våra läppar är knappt en centimeter. Jag kan känna din andedräkt och vi ligger så i flera minuter, helt tysta. Jag vet att han vill och jag vill så mycket men jag har lovat mig själv att inte rusa någonstans igen, och han har lovat mig att vänta.

 

Det är november, och nästa gång jag ser honom är på nyårsafton då han kliver på samma buss som mig, med sin flickvän. Jag bryr mig noll om den bleka personen vid hans sida, det är honom jag inte klarar av att se. Fastän det är han som borde skämmas så otroligt och vara rädd över att träffa mig, måste jag kliva av bussen. Kära mig själv, vad hände? Det han förvägrat mig i ett och ett halvt år har han gett till någon han bröt kontakten med för över en månad sedan för att hon enligt honom var omogen, dryg och för att han inte var kär i henne. Jag reflekterade aldrig över hur svartsjuk han blev över att jag älskade någon annan, var övertygad om att han förstod att det var temporärt. Men sedan när har han förstått någonting. Vi började bygga upp en trygghet med varandra vi inte haft tidigare, började prata öppet om det som varit och vad som skulle komma nu. Ett nytt kapitel för oss. Jag har aldrig i mitt liv blivit så sviken, och det känns inte ens fånigt att skriva det för jag förstår inte hur han kan leva med sig själv. Jag undrar det faktiskt. Freyr, hur gör du? Hur kan du leva med dig själv? Det är bara tur att jag känner dig så väl att jag inte tvivlar på din kärlek till mig, men jag gillar dig inte längre. Visst att man kommer till en punkt där man älskat någon så omsorgsfullt att man inte kan sluta, men jag gillar dig inte längre. Du skulle bo med mig, vi pratade faktiskt om det. Att vi skulle flytta ihop, om än bara för en vecka, för att testa. Vi pratade om det dagen innan du utan ett ord blev tillsammans med någon bara för att du var tvungen att testa det där du inte klarat av på flera år. När du skrev det till mig verkade du helt övertygad om att jag inte skulle ta illa upp, eftersom du ändå älskade mig så mycket och vi skulle bli tillsammans sedan då det passade bättre. Du måste missat att ta med i beräkningen att du gått bakom min rygg och lovat mig så många saker du sedan bara struntat i. Du skriver sedan till mig att du tänker på mig mycket, och att du har läst vad jag skrivit dig säkert hundra gånger nu, och att du vill träffa mig och förklara. Men inte ens det klarar du av att genomföra. Jag förstår inte hur en människa kan vara så otroligt korkad, och jag vill förstå hur du gör för att kunna leva med dig själv. Herregud, jag menar det verkligen när jag säger att jag vill såra dig. Vi bor längs samma busslinje nu och jag vet att du kommer försöka prata med mig på bussen någon gång, och jag ser verkligen framemot att få säga till dig det här: Vad får dig att tro att jag ens vill se dig? Samtidigt vill jag bara gråta, för jag vet att det kommer komma en dag då han kommer vilja bli förlåten och jag kommer vilja förlåta honom men jag kan inte komma på något han skulle kunna göra för att vara förtjänt av det. Hur mycket jag än vet att han älskar mig. Och jag förstår inte hur JAG skulle kunna leva med mig själv om jag gick med på det. Det skrämmer mig faktiskt. Vad händer med boken du lånade av mig för att förvara texten i som jag gav dig på din tjugoettårsdag? Kommer jag få tillbaka den? Och vad händer med bilden du tog av mig i somras, naken just efter att vi badat i havet? Du sa att jag såg ut som en sjöjungfru. Kommer du titta på den ibland? Och vad händer med djungeln vi skulle besöka tillsammans? Vad händer med oss nu, när vi absolut inte kan vara med varandra? Vad händer med mig, som kan bli förälskad i andra men bara se en framtid med någon som gjort slut på alla sina chanser. Jag är orolig, rastlös, och så fruktansvärt arg utan att få något utlopp för det. Jag har gråtit så att jag inte kunnat prata, haft ångest så till den grad att jag bett dig att bara sova bredvid mig trots allt du gjort, men inte fått något svar, och slutligen tagit ett beslut som fortfarande plågar mig men som är det enda som finns kvar. Det började på hans tjugoårsdag, och på måndag är det jag som fyller tjugo. Han skulle vara med, jag vet det. Han lät så bestämd när han sa att han var säker på att vi skulle fira nästa midsommar ihop också. Och fan, det gör så fruktansvärt ont, och ibland hatar jag att det inte syns på mig. Jag har ingen erfarenhet av såhär långt gångna relationer. Jag vet inte vad man gör nu, eller hur man gör det, jag vet bara att jag måste och att det är så fruktansvärt jobbigt.

 

 

 

 

 

 

Kroppen drömmer meningslösa drömmar och jag lyssnar på p1-repriser sent om kvällarna. Vaknar alltid innan väckarklockan även om den ska ringa halv sex på morgonen. Hatar att vara på helspänn hela tiden, över allting. Går längs Uppsalas gator i regn och i snö. Studerar de blommiga tapeterna inne på café Linné och sover på en tunn madrass på en tältsäng, om mornarna luktar det kaffe i hela lägenheten. Vi äter mycket pasta och dricker vin ur muminkoppar. Sedan åker vi hem, och jag gråter på lokalbussarna igen, åker hem till mina föräldrar och gråter, storstädar lägenheten och jobbar elvatimmarspass. Lyssnar på denna skiva varenda morgon och oftast annars också, läser Kafkas förvandlingen och oavsett om jag jobbar morgon- eller kvällspass är det alltid mörkt ute när jag åker till jobbet. Sådant en blir less på. Att vakna och att somna och det däremellan, ibland blir jag plötsligt vettskrämd över att se mig själv må så dåligt, känner viss förtvivlan då jag lägger mig med kläderna på och utan att ens orka borsta tänderna. Jag hoppas att inget av det jag skriver nu låter romantiskt för det är verkligen bara hemskt. Självbevarelsedriften? Den finns någonstans. Men det känns som att vara sjuk hela tiden, och hjärnan går på högvarv fastän jag inte bett den om det. Hur gör man då? Hur många dagar tar det? Jag studerar människor på bussen, ettans busslinje tar ganska lång tid att åka ibland. Det är många som springer till bussen, vilken tid på dygnet det än är, undrar om de verkligen har bråttom någonstans eller om de bara inte kan vänta tio minuter tills nästa går, oavsett så tycker jag det är fint. Jag skulle vilja kunna, men jag har aldrig förstått hur en bär sig åt för att ha sex med någon man går hem från krogen med. Jag tycker inte det är en konstig sak att göra men hur ska jag kunna finna trygghet hos en okänd kropp, jag har alltid tänkt att det skulle göra mig olycklig, men nu tänker jag att det kanske hade hjälpt kroppen att bli mindre ensam och att det kanske skulle kännas bättre, men fattar att jag greppar efter halmstrån. Det skulle förmodligen kännas hemskt, en natt drömmer jag att någon jag känner försöker hålla om mig och att jag först ber denne snällt att låta bli men när den inte gör det blir jag hysterisk och måste slita mig loss. Försöker fokusera på saker och ting, att jobba när jag jobbar och äta mat när jag äter mat att läsa när jag läser och att bara somna när jag går och lägger mig och att inte tänka på någonting. 

Min amaryllis har slått ut iallafall, det är fint. Den står i köket och luktar gott och ser vacker ut. Godnatt.

 

Jag har dragit ut en visdomstand, fått en vinylspelare av Lucas och grävt fram den älsta teven jag kunde hitta från källaren hemma hos mina föräldrar - den stod i vårt kök när vi bodde på Västerskogen och jag och min lillebror såg alltid lattjo lajban på den när vi åt frukost om mornarna, numera står den alltså i mitt egna vardagsrum. Jag försöker lära mig hur man sköter om mitt bonsaiträd, har köpt en julstjärna som hänger i fönstret och öppnat flaskan med rödvin jag fick av pappa när jag flyttade in, köpt min första espressobryggare och tecknat mitt första internetabonnemang. Nelson Mandela har dött, jag har gråtit på jobbet och du har skaffat flickvän och sårat mig för absolut sista gången. Det vore begripligt om jag inte ens tror på mig själv längre, och jag komprimerar alla blogginlägg jag skrivit om dig till begriplig text för att du ska få veta allt så att det kan ta slut sedan. Jag vrider upp värmen på elementet. Lucas köper te till mig och säger att det finns soppa på spisen.

 

Jag gör allting som jag borde. Går till jobbet, sover inte onödigt länge om mornarna, äter alla måltider, är inte försenad med någonting, ställer inte in saker och ting, fullföljer allting jag planerat, men inombords sköljer paniken över mig mest hela tiden. Jag undviker inte platser eller personer som påminner mig om honom, det enda jag inte gör är att gå på hans spelningar och att lyssna på den skiva jag alltid lyssnade på när jag cyklade hem till honom i höstas. Det bara går inte. Jag minns att jag tänkte att jag skulle ångra det någon dag, att jag skulle förstöra den skivan, och jag har verkligen försökt i efterhand, att lyssna på den när jag handlar mat eller diskar eller vad som helst som är neutralt, men jag ger upp det nu. Det känns som att klättra upp i ett högt träd och sedan hoppa. Vem gör någonting sådant? Jag är övertygad om att jag kommer att dö över att jag älskar honom. Det är otroligt fånigt, men om jag inte får använda mig av alla dessa kraftfulla onödigt dramatiska ord känner jag mig tom. När ska jag annars använda dem om inte nu. Alla gamla författare som skrivit om olycklig kärlek har använt dem och nu får jag också göra det. Han säger till mig att jag är perfekt, och att det bästa han vet är att vara nära mig. Att jag är den första person han velat vara så nära, för att han alltid tidigare tyckt det blivit så varmt och jobbigt med kroppar som behöver vara så nära varandra. Ofta när han kysser mig suckar han som om att kyssa mig är det allra bästa han vet. Hur kan han då sluta? Jag vet att det hände, han blev kär i mig, och precis som jag gissade och önskade kände jag inte igen den sista gången. Den vackraste jag någonsin sett blev kär i mig och bröt sina löften mot sig själv för att han ville vara med mig, han träffade någon som var fjorton år yngre i flera månader och jag har aldrig varit så hänförd av en annan människa. Definitionen av det bästa jag visste i flera månader var att bara dricka morgonkaffet med honom, eller när han låg med huvudet på mitt bröst. Jag borde vara glad och fatta att det hade ändå inte kunnat bli något mer, det som hände borde inte ens ha kunnat hända och jag hade aldrig förväntat mig att det skulle hända, men istället kräver nu hela min kropp honom och jag känner mig förkrossad till nästintill oigenkännlighet när jag fattar att han är borta, att jag inte kan ha honom kvar. Han kan inte vara här hos mig.

 

För snart fyra veckor sedan gav han mig en av sina gamla tröjor, och sa att han så gärna vill hälsa på hemma hos mig snart. Vi har varit hemma hos honom precis varenda gång. Men han kommer aldrig komma hit nu, och ibland får jag panik när jag tänker på att han aldrig kommer sitta i min soffa eller sova med mig i min säng. Men samtidigt, hur skulle jag kunna vara här om han varit här och sedan inte kommer tillbaka? Jag hatar att skriva alla de här sakerna för det känns så jävla fånigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen men jag kanske bara ska strunta i det och skriva ändå. Det är fem månader sedan jag var hos honom första gången och då lånade han mig en bok och den har jag fortfarande kvar och jag fattar inte vad jag ska göra med den, hur gör man, kommer han att höra av sig och säga att han vill ha tillbaka den, hur kommer det att kännas? Jag lånade honom en bok också, det är en av mina favoritböcker med dikter av Allen Ginsberg men fan jag vill aldrig ha tillbaka den, det skulle kännas fruktansvärt. Min tandborste står fortfarande kvar i hans badrum om han inte slängt den än. Jag har komiskt nog ett par trosor hos honom, de måste han väl ändå slänga. Jag vill bara gråta. Han får absolut inte smsa mig, jag är livrädd att han ska höra av sig för att jag ska behöva ta ställning till någonting, att han ska skriva någonting om ett avslut, jag klarar inte av ett uttalat avslut, trots att han har lovat mig ett. Det är första gången jag skulle uppskatta att någon försvann utan ett ord, för jag vill inte ha de orden. 

 

Jag sitter på kaféet och stirrar på den unge mannen som alltid sitter där numera. Snart kommer jag fråga honom vad han skriver, och vad han heter, och om han vill läsa min bok. Han lånade en cigarett av mig i höstas. Men just nu sitter jag bara här. Imorgon åker jag och Signe till Uppsala, aldrig behövt andra gator så mycket som nu. Om någon fin läsare därute har något tips mot ett olyckligt hjärta eller bara vill skriva ett hej så kan ni väl göra det nu, det hade varit snällt. Ta hand om er.

 

Jag har aldrig varit mer rädd än vad jag är just nu, men heller aldrig tidigare varit kapabel att klara av känslan lika bra som jag vet att jag gör nu. Men det är också den enda trösten, jag vet att jag klarar av det om så bara för att jag måste. Samtidigt som jag aldrig mått sämre har jag aldrig förstått mig själv bättre. Det måste ta mig någonstans. Jag har flyttat in på fyrtiotvå underbara kvadratmeter i ett gammalt vitt trähus med katter som springer i trapphuset och för att få tiden att gå börjar jag skriva om ett kafé i Ryssland där de tar med sig vodka att blanda ut kaffet med. Köper krukväxter porslin ramar ljusslingor och staplar mina böcker längs väggarna och tackar ja till precis varenda arbetspass. Jag tror att jag ska få ångest av precis allting och det får jag också men jag kan inte sluta för det. Jag kan inte sova intill någon jag kan inte kyssa en enda person och jag kan absolut inte ha sex med någon för allting som har med närhet att göra är så förknippat med honom att jag får ont i magen bara jag tänker på hur det skulle kännas om någon annan än du höll i mig hårt. Det här måste ju gå över, så säger mitt intellekt men resten av mig är övertygad om att det är såhär det kommer kännas nu. Jag har försökt med alla sätt jag vet om och det enda som finns kvar att testa nu är att bara ignorera alltsammans alla tankar frågor och känslor för om jag lägger ner någon tid på dem resulterar dem bara i att jag vill allting annat än att kliva upp om mornarna. Flera gånger om dagen försöker jag finna någonting fint eller produktivt eller åtminstone lite melankoliskt i att klyschigt nog känna mig så olycklig men egentligen tycker jag bara att det är drygt. Jag skriver en del, men inte mycket, och bokstäverna i böckerna känns rätt menlösa. Läser tidningar och ser på serier mest. F ringer en lördagkväll för att säga att han inte kan få musiken han skriver ur huvudet och att han skrivit oavbrutet i flera timmar och att han så gärna skulle vilja sova tillsammans med mig, jag säger att det inte går men att vi ses ju sedan. Den första riktiga snön täcker marken och min bästa vän kommer upp från Stockholm och bor hos mig i några dagar. Vi fikar köper mattor spikar upp tavlor lagar mat kollar på julkalendern och somnar i soffan. Vi bjuder in min familj på inflyttningsfika och jag köper ett bonsaiträd och vinkar av henne vid flygbussen och jag och Signe bokar tågbiljetter till Uppsala med avgång nästa vecka. Lucas flyttar in på min soffa, har inte sett honom sedan Urkult och sedan dess har han rest i spanien berlin amsterdam och när han kommer in i min hall ger han mig ett paket saffran och säger såhär: saffran får mig alltid att tänka på dig eftersom du åt så mycket saffranspasta när vi var tillsammans. Vi hänger tvätt åt varandra, dricker te och kaffe och äter lösviktsgodis och han introducerar mig för en ny radiokanal. Egentligen är jag trött och vill sova mest hela tiden men ser till att ha tusen saker att göra som jag måste göra för om jag bara går och lägger mig kommer jag förmodligen att gå sönder tids nog.