Imorgon tänker jag skriva på det allra sista kapitlet på min kemirapport hela dagen (och inte gå till skolan) och sedan kommer Valdemar hit och sover med mig, en av de allra bästa finaste grejerna.

En instagram från i vintras som Olivia fotograferat.

när man får en panikattack så fort man öppnar ett skolarbete och känner hur det börjar vrida sig i hela kroppen av motvilja och jag blir illamående och mina händer börjar skaka.

i nästa ögonblick av livet kan jag dock tänka: jag hinner det jag hinner, och det jag inte hinner hinner jag helt enkelt inte och ingen dör väl för det!!!

alltså kan allt detta bara vara över tack.

Olivias bilder från marstider.

ville bara få det sagt!

Helt ärligt det känns som om jag måste skrubba min kropp duscha i kokhett vatten ständigt för att klara av den här vidriga vardagen (jag mejlade rektorn idag, jag är så förbannad, jag vill bara kräkas) försöker komma på alla möjliga sätt att lugna mig själv på, som att le helt oprovocerat koka mig en kopp thé så fort jag känner att jag börjar få en panikattack och dricker kaffe tills jag skakar av koffeinchocken, lura mig själv att nikotin hjälper, städa mitt rum kliniskt och kolla på scrubs eller läsa en bok när jag bara inte kan tänka längre. har sömnproblem för första gången i mitt liv, tack för dem. när jag bara orkar ska jag skriva ca världens längsta inlägg om varför jag är så förbannat jävla arg. fittiga jävla skolsystem fullt av inkompetent personal som tar ca noll ansvar. 

jag vill att mitt rum ska lukta av blåbärsthé eller av honom. jag vet inte vad jag skulle göra utan de där smsen de nattliga telefonsamtalen som får mig att påminnas om att jag inte bara har äckliga känslor inom mig just nu utan att jag är förälskad också och att det är pirrigt och att jag vill att vi ska flytta in i en liten lägenhet

Kaffe har tillfört så mycket bra i mitt liv, helt ärligt alltså, jag älskar bra enkla kombinationer och kaffe har gett mig dessa:

kaffe + chokladboll

Teodor ritade ett av alla sina tvättbjörnsverk på min arm innan jag for hem. Nu håller den på att försvinna och det är lite väl sorgligt. Annars så; nää, för mycket tankar i huvudet som jag inte får ner någonstans, känner mig bara så arg. Det känns oproduktivt men behövligt på samma gång. För ett litet tag till.

röker cigaretter i anneberg i ett stort kollektiv där alla är höga, ojdå.

går omkring på ett stort rave högt uppe vid ett vattentorn och äter en banan. dupstepdans

vi sitter på en sten i en sluttning uppe i slottsskogen mitt i natten en timme innan sista tåget hem till honom, och jag säger att. det finns inget eller. ingenting annat. och det är den bästa kyssen på pannan jag någonsin fått.

varför är det så vackert med avklädda veganer rosaglittriga män leopardmönstrade ben och kvinnor utan någonting på överkroppen. första maj i göteborg är sommarvärme i linne och kängor, behöver nästan sova i gräset. alla dansar.

han ser ut som en snickare i hipsterkeps hipsterglasögonen och en vit gammal jacka med färg på när han koncentrerat målar av mig då vi sitter mitt emot varandra på tåget.

på valborg dricker vi vodka och redbull i en liten lägenhet. 

han brygger världens godaste kaffe och kaffekyssar är inte det det allra finaste man kan få ibland? 

och jag tror bestämt att det allra jobbigaste. är inte att inte ses på sju veckor. för jag känner mig självständig och vacker och stark och har aldrig hånglat så mycket på fester innan vi blev tillsammans och det blir sällan jobbigt på riktigt ibland vet man bara inte vad man ska göra med all längtan och kärlek, det jobbigaste är tanken på att lämna, tre minuter på centralstationen innan tåget ska gå. tanken på att man inte vet när man ses nästa gång, snarare än veckorna som kommer att gå då vi bara kommer ha skype och långa nätter och dagen därpå lektioner då jag inte orkar göra något för jag har sovit för lite. då sitter vi på perrongkanten och röker en cigarett och jag tänker han luktar så gott. han luktar så gott! och det tjänar ingenting till att liksom klänga sig fast vid varandra och prata om att åh vad jag vill följa med dig på tåget för det kommer ju inte att hända, om precis tre minuter kommer jag sitta där ensam och jag kommer gråta i ungefär en minut ganska mycket men sedan kommer jag att ta mig samman och öppna fönstret och sticka ut huvudet och vinden kommer vara härlig mot ansiktet. det är kanske mitt allra svagaste ögonblick för det känns poänglöst att vara stark just då. det känns så mycket i hela kroppen av kyssarna att det kommer tårar. hans armar hans händer hans fingrar som pillar i mitt hår. men sedan måste man släppa. och det jobbigaste är inte att vara utan det är att släppa.

och verkligen behöva uppleva de hundra milen, de tusen kilometrarna. det skulle vara så mycket enklare om jag bara behövde vakna i min egen säng helt plötsligt, och kunna ta tag i det så kallade vardagliga livet med en gång. och slippa det där med att åka en två tre fyra fem sex sju åtta nio tio elva tolv tretton fjorton timmar som bara handlar om att vi hamnar längre och längre bort. men jag tänker inte ljuga, jag älskar distansen, den är min. längtan frihet och styrka. hade aldrig gjort det annars. hade nöjt mig med att bara vara kär annars.

tänker att man har bara sådan himla tur som den här ibland.

1. jag och Felicia myste 2. konstnärshus, det bästa 3. tjugogradig värme 4. alltid rött, alltid rätt.