röker cigaretter i anneberg i ett stort kollektiv där alla är höga, ojdå.

går omkring på ett stort rave högt uppe vid ett vattentorn och äter en banan. dupstepdans

vi sitter på en sten i en sluttning uppe i slottsskogen mitt i natten en timme innan sista tåget hem till honom, och jag säger att. det finns inget eller. ingenting annat. och det är den bästa kyssen på pannan jag någonsin fått.

varför är det så vackert med avklädda veganer rosaglittriga män leopardmönstrade ben och kvinnor utan någonting på överkroppen. första maj i göteborg är sommarvärme i linne och kängor, behöver nästan sova i gräset. alla dansar.

han ser ut som en snickare i hipsterkeps hipsterglasögonen och en vit gammal jacka med färg på när han koncentrerat målar av mig då vi sitter mitt emot varandra på tåget.

på valborg dricker vi vodka och redbull i en liten lägenhet. 

han brygger världens godaste kaffe och kaffekyssar är inte det det allra finaste man kan få ibland? 

och jag tror bestämt att det allra jobbigaste. är inte att inte ses på sju veckor. för jag känner mig självständig och vacker och stark och har aldrig hånglat så mycket på fester innan vi blev tillsammans och det blir sällan jobbigt på riktigt ibland vet man bara inte vad man ska göra med all längtan och kärlek, det jobbigaste är tanken på att lämna, tre minuter på centralstationen innan tåget ska gå. tanken på att man inte vet när man ses nästa gång, snarare än veckorna som kommer att gå då vi bara kommer ha skype och långa nätter och dagen därpå lektioner då jag inte orkar göra något för jag har sovit för lite. då sitter vi på perrongkanten och röker en cigarett och jag tänker han luktar så gott. han luktar så gott! och det tjänar ingenting till att liksom klänga sig fast vid varandra och prata om att åh vad jag vill följa med dig på tåget för det kommer ju inte att hända, om precis tre minuter kommer jag sitta där ensam och jag kommer gråta i ungefär en minut ganska mycket men sedan kommer jag att ta mig samman och öppna fönstret och sticka ut huvudet och vinden kommer vara härlig mot ansiktet. det är kanske mitt allra svagaste ögonblick för det känns poänglöst att vara stark just då. det känns så mycket i hela kroppen av kyssarna att det kommer tårar. hans armar hans händer hans fingrar som pillar i mitt hår. men sedan måste man släppa. och det jobbigaste är inte att vara utan det är att släppa.

och verkligen behöva uppleva de hundra milen, de tusen kilometrarna. det skulle vara så mycket enklare om jag bara behövde vakna i min egen säng helt plötsligt, och kunna ta tag i det så kallade vardagliga livet med en gång. och slippa det där med att åka en två tre fyra fem sex sju åtta nio tio elva tolv tretton fjorton timmar som bara handlar om att vi hamnar längre och längre bort. men jag tänker inte ljuga, jag älskar distansen, den är min. längtan frihet och styrka. hade aldrig gjort det annars. hade nöjt mig med att bara vara kär annars.

tänker att man har bara sådan himla tur som den här ibland.