en mental fras: du räddar mitt liv, du räddar mitt liv, du räddar mitt liv, du räddar mitt liv. Jag känner mig lagomt villrådig, som istället för att - supa måla röka sova gråta läsa skriva bryta ihop - liksom blöder invärtes istället sitter alldeles stilla för att jag inte ska råka lämna någon del av mig själv någonstans; som det känns iallafall. Det är som om jag måste känna varenda brytning av ångesten för att den till slut ska kunna lämna min kropp, som om den på något brutalt vis måste fullfölja någonting för annars är det ingen idé. Jag är alldeles utom mig, tänker såhär; om detta vore en allvarlig sjukdom skulle jag dö för jag gör ingenting åt det, jag låter den bara verka. Uppdrag nummer tre av F, jag ska ta mig in till stan på långfredagen och möta någon jag inte känner vid en busskur klockan 1830 och följa med på fest. De dricker massvis av vin, jag sitter ihopkurad i en soffa, får cigaretter och ute på balkongen när alla blivit fulla, invirad i en filt, tänker älskade tankar. "Jag vet att jag varit en väldigt frånvarande vän i vinter, men jag bryr mig om dig väldigt mycket", vi tar andetag och jag somnar sommartid 0430 utan ångest.

idag dricker jag den första koppen kaffe på säkert en vecka för det känns för första gången som om jag ätit tillräckligt mycket för att min kropp inte ska må dåligt av det, skriver en sida projektrapport och -andas-andas-andas-andas-andas-andas-andas-

 

förövrigt: tycker denna intervju är lite fin, och tänker mig en värld där folk blir så less på samhället att de börjar bosätta sig i sina bilar för att bara få vara ifred. lyssnar på denna och denna låt, och köpte en kaffekopp på Schmäcks utförsäljning som jag tyckte var fin, här är den med iphonekvalitet och i randoformat:

 

 

Igår bestämde jag mig för att flytta hem till mina föräldrar ett tag, för jag har inte kunnat äta ordentligt på två dygn, min rumskamrat är bortrest och en tom lägenhet kändes bara så jävla tomt. Jag gör ingenting, sitter och tittar på min pappa när han dricker kaffe och försöker med någonting, vet knappt vad. Försöker liksom bara hitta det där som jag vet är rätt. Jag skriver till F, fyfaan varför är du i England nu, det känns ju som om jag ska dö, jag behöver prata med någon som förstår mig. Tills han kommer hem ger han mig två uppdrag per dag som jag bara måste följa, så det är vad jag försöker distrahera mig med just nu, jag kan inte komma på någonting bättre. Det bästa som finns är när personer bara förstår att man verkligen behöver dem just precis nu. Idag var ett av mina uppdrag att jag skulle sätta mig på ett café (inte bibliotekscaféet) och studera människorna runtomkring mig och skriva ner tankar om dem, och när jag hittat någon jag tyckte verkar vara fin så har jag klarat uppdraget.

så det gjorde jag, jag bara skrev utan att försöka skriva det på något särskilt vis, och detta är vad jag skrev:

 

veganbulle + sojalatte tillsammans med lisette. 

 

 

jag kan inte skriva, orkar absolut ingenting annat än att sova alla lediga timmar och röka på balkongen då det är soligt eller sitta och läsa på bibliotekscaféet i bästa fall. detta tillstånd: fy faaaaan. fy fan fy fan fy fan. undrar hur i helvete detta är tänkt egentligen. på återseende sålänge. 

idag har jag hängt i ateljén med lisette och druckit pulverkaffe skissat och gjort lite skolarbeten om vartannat. lyssnar mest på kaffe och cigg-listan och tycker att allting känns ganska halvdant så ritar och läser brott och straff istället för att skriva någonting som känns av särskilt värde. 

 

 

6/3, 12/3. "vi ses på bibliotekscaféet och skriver tillsammans" "det blir bra", viskar jag och sedan somnar vi. som om jag skulle kunna komma på en bättre idé. som om det ens finns andra sorters idéer som skulle vara bra. Så sitter vi där och delar på en kopp kaffe för vi är fattiga, du skriver din musik och jag skriver på mitt, och det bränner i handflatorna som om jag slagits. Du säger att du aldrig glömt bort hur min hud doftar, och jag tycker att det är så jävla fånigt men ändå så jävla fint. och sen är det ingenting mer med den saken.

 

 

I veckan har jag varit i skolan tre hela dagar än så länge, och jag förstår fortfarande inte riktigt varför, har äntligen börjat läsa på brott och straff (och undrar om det kommer att gå vägen), köpt 600 gram vaniljdrömmar, tittat på dragonskolans textil c- avslutningsprojekt, hälsat på mina föräldrar och blivit fotad av julia till hennes projekt i konstnärlig tillämpning. tänkte också tipsa om några grejer som de flesta nog sett vid det här laget men ändå: Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask som fick mig att gråta för att det var så jävla bra, angående reva-projektet som nätverket allt åt alla parodiserar på ett så klockrent sätt här. Slutligen radioteaterns chef Stina Oscarson som i denna video pratar om konstens potential i ett samhälle som oftast känns ganska förjävligt att leva i. så himla fint, inspiration nr.1 till mitt projektarbete just nu. Ikväll ska jag och lisette på ordcafé med Erlend Loe på pilgatan, och imorgon ska jag funkisarbeta på Littfest. det allra allra bästa med litteraturfestivalen är att på lördag, kl 12 i idun (missa inte!!!) ska Annika Norlin samtala med världens bästa Liv Strömquist! och ja det var väl allt för nu, tror jag.

 

 

 

 

 

lyssnar på denna låt om och om igen och blir så himla glad. har vaknat, hittat två böcker på 2-handsbutiken runt hörnet, druckit kaffe i min soffa med alex, finslipat ytterligare på projektarbetet och börjat läsa denna bok som jag verkligen tycker om än så länge, samt varit på vernissagen av thereses konstuställning med temat hållbar utveckling, så himla bra, den hänger uppe på folkets hus till 12 mars, gå och titta! 

 

"för allt i världen, somna nära mig nu. nästa morgon din andedräkt av mintpastiller våra nakna ben omslingrade dina mjuka kyssar du är himmel och blå havsdjup med hård botten du är precis som förr. jag lyssnar inte till tystnaden i en tom lägenhet utan mot hans bröstkorg till ljudet av virvlande hjärtslag. Vänta bara ett slag säger jag, och han drar upp mig i sitt knä med mitt ansikte mot hans, jag i bara kjol och strumpbyxor du smakar alkohol och snus". vilken färg smakar du nu, du är ju dårskap, vilken färg smakar ljus, herregud, samhället kasta ut mig tack, jag är trött nu. och sedan "om hela världen skulle försvinna nu, är detta faktum fortfarande vackert"

 

en dag stiger jag upp tidigt för att hämta tvätten som min rumskamrat satt igång innan hon gått till skolan, skriver två sidor text medan jag äter frukost och kan röka en cigarett oändligt långsamt på balkongen utan ytterkläder. Jag finslipar det sista på text nr.2 till mitt projektarbete, sedan sover jag den där halvtimmen jag alltid verkar behöva sova mitt på dagen numera, tar mig sedan till bibliotekscaféet för att inte göra någonting annat än att bläddra i jesper walderstens fantastiska 365, rita och lyssna till samtalet vid bordet bredvid som är så genialt att jag nästan blir pirrig i magen. Ärligt talat, alla dessa schackspelande män med kaffekoppar och udda klädstil. "våld är den totala motsatsen till kreativitet" och jag älskar bibliotekscaféet så innerligt. vad fan skulle jag göra utan den platsen, det är någonting jag undrar och blir skräckslagen över. 

 

Idag vaknar jag bredvid denna, välkomnar förkylning nummer tre i ordningen, volontärarbetar några timmar på umeå feministfestival och äter purjulökssoppa, möblerar om i precis hela mitt rum och känner mig dödstrött ungefär hela tiden, vet inte riktigt hur eller när jag sover längre, nätterna verkar mest gå ut på att vakna så många gånger som möjligt och inte riktigt kunna somna om. jaja, denna vecka har ändå av många anledningar känts som den värdaste på länge och det gör mig glad.

Åkte hem till mina föräldrar och väntade ut snöstormen, drack pulverkaffe och finslipade på mitt projektarbete. 

 

när det gått sju månader sedan jag smsade olivia "Jag hånglade upp honom på toaletten" och lika många månader sedan vi somnade under hans öppna fönster med armarna om varandra för första gången och när det gått fyra månader sedan jag kysste honom hejdå för sista gången innan jag gick till skolan och när det gått fyra månader av precis ingenting annat mellan oss än enstaka fyllesms att nu går jag sönder jag saknar dig fan vad var det som hände så sitter vi mittemot varandra i min soffa med varsin kaffekopp. klockan är tjugo över två mitt på dagen och jag undrar om man kan smyga sig tillbaka in i någon annans liv bara för att det vore enklast så även om man egentligen inte vill någonting hellre än att kasta sig rakt in i det. Han skulle hämta en cymbal på min skola och fångade mig plötsligt i sin dunjacka och när vi irrar omkring på geografigränd en timme senare för att han ska lämna igen några böcker till någon så säger han "jag har tänkt på det där, och kommit fram till att när man är i en relation så är man inte sig själv" "då är man i en dålig relation", säger jag och förstår ändå exakt varför du aldrig skulle vara tillsammans med någon och vill säga jag fattar nu jag förstår vad som hände mellan oss men det fanns noll mening med att vi lämnade varandra sådär för vi om några förstår ju varandra precis och det vet ju du med. i nästa sekund: denna känsla är fortfarande sann, alla dessa känslor av frihet och självständighet jag värderar högre än några andra fanns och finns i känslan av att vara med honom. Jag vet att det aldrig hade varit mer sant i någon av alla relationer jag haft än att säga mitt i den vi hade att jag kunde inte bry mig mindre vad du än gör med någon annan för det är inte min avsikt att äga någon del av dig men jag vill bara att vi ska älska när vi älskar och att den här känslan aldrig ska försvinna för det är möjligen den sundaste känsla av kärlek jag någonsin känt. 

 

Han har klippt sig. Han rör vid en lock av mitt hår. Jag skrattar och vi står utanför min port och jag röker en cigarett och han frågar om jag fortfarande drar lika djupa bloss. Jag minns hur jag helst rökte fem cigaretter på raken men att han inte ens orkade röka en så jag fick överta hans. jag brygger kaffe åt oss men han måste åka om fyrtio minuter för han ska möta en trummis som ska spela med dem och jag hade aldrig någonsin tänkt att han skulle sitta i mitt vardagsrum och dricka kaffe någon dag alls. han säger att Brott och Straff kommer förändra mitt liv och vi skrattar och sitter avslappnat med benen över varandras precis som om ingenting har hänt precis som om jag aldrig slutat sakna honom och han stryker mig över armen och jag stryker honom över armen och vi dricker upp vårt kaffe tiden är till vår fördel och går sakta. efter en sådan där knasigt lång hejdå-kram ett "vi ses" och jag säger det gör vi men tänker att eh, nej det gör vi nog inte men det är ju en hemskt fin tanke.

 

På kvällen blir jag onykter för första gången på två månader vi dricker öl på ersboda precis som vi gjorde för ett år sedan och jag lovar mig själv att jag gör någonting annat om ett år. Klockan halv tolv sitter jag uppkrupen på en fönsterkarm inne på Scharinska och lyssnar till dem spela för han har skrivit upp mig på gästlistan och efteråt vill jag bara åka hem och sova så det gör jag. Idag är det snöstorm och jag sitter mest i min säng och dricker kaffe ur min största kaffekopp och på sin höjd är det väl det som känns bra att göra idag.