"sonja, mitt hjärta är ont. tänk på det - det kan förklara åtskilligt"
Igår bestämde jag mig för att flytta hem till mina föräldrar ett tag, för jag har inte kunnat äta ordentligt på två dygn, min rumskamrat är bortrest och en tom lägenhet kändes bara så jävla tomt. Jag gör ingenting, sitter och tittar på min pappa när han dricker kaffe och försöker med någonting, vet knappt vad. Försöker liksom bara hitta det där som jag vet är rätt. Jag skriver till F, fyfaan varför är du i England nu, det känns ju som om jag ska dö, jag behöver prata med någon som förstår mig. Tills han kommer hem ger han mig två uppdrag per dag som jag bara måste följa, så det är vad jag försöker distrahera mig med just nu, jag kan inte komma på någonting bättre. Det bästa som finns är när personer bara förstår att man verkligen behöver dem just precis nu. Idag var ett av mina uppdrag att jag skulle sätta mig på ett café (inte bibliotekscaféet) och studera människorna runtomkring mig och skriva ner tankar om dem, och när jag hittat någon jag tyckte verkar vara fin så har jag klarat uppdraget.
så det gjorde jag, jag bara skrev utan att försöka skriva det på något särskilt vis, och detta är vad jag skrev:
"finas konditori 28/3. två bord framför mig sitter en gammal man för sig själv, han bär glasögon, scarf och storrutad tröja. han bläddrar i en tidning men bläddrar snabbt förbi många sidor. han har skägg och slickar sådär på tummen som äldre ofta gör för att kunna bläddra lättare. Jag tror att han läser sportsidorna, eller kanske de långa reportagen. Han sitter väldigt stilla. Jag börjar fundera över om han lever ensam eller inte, försöker se om han har en väska eller liknande med sig, kanske är han på resa eller bor han i närheten? Han verkar bara ha en jacka med sig, men jag märker att det ligger en mindre systemkamera på hans bord. Sätter på vilket han bläddrar i tidningarna - det känns som om han letar efter något. Han ser aldrig upp. brukar inte folk göra det? Särskilt när man sitter ensam? Det känns som om jag alltid ser mig omkring, vad jag än gör. Det känns viktigt att lyfta blicken. nu ska han gå! Han tar på sig en basker, tar tidningen under armen och lämnar kaffekoppen i brickstället. Jag blir sorgsen av att mannen gick. men tillfredsställelser är tillfälligt, alltid. Bakom mig sitter tre medelålders herrar och äter tillsammans. Jag hör inte vad dem säger, men jag börjar tänka på Olof Palme. Det är så svårt att tänka sig vad folk sysslar med. Fast ibland tänker jag att folk är konstnärer eller esteter, men det kanske handlar mer om mig än om dem. Framför mig sitter två kvinnor, de har suttit där sen jag kom, jag tror de pratar på ryska. Det är så många språk jag tyckte var fula förr som jag tycker är så vackra nu. Förr gillade jag franska, nu tycker jag mest det känns flottigt och lite som en sjukdom. Ryska, tyska, är så jävla fint. Det känns som konst. Så rent, så klart och tydligt. Som kuber typ. Ett gammalt par går härifrån i armkrok, jag har inte ens märkt när de kom in. De borde vara lyckliga om de känner sig förälskade. Fast vad vet jag, de kanske är vänner, syskon, älskare. Där den äldre herren satt sitter nu ett sällskap på tre personer, en kille med ryggen mot mig, en kille med långa dreads och en tjej som försrött pillar i sitt hår. Hon har en grå hood på sig. Det känns som hon är distanserad från sitt sällskap, men ändå som om hon på ett självklart sätt är med. Hennes naglar är målade röda. Jag tror inte att hon jobbar med någonting särskilt, det känns som om hon ska ut och resa nu i dagarna, när som helst. Killen med dreads har en röst, som trots att han inte talar högt, hörs tydligt till mitt bord. Den känns väldigt ren, som om han inte säger en massa strunt. Han pratar om teater, allt är teater. Jag kan se hans ansikte i en av speglarna på väggen. nu ska de också gå, har alla bråttom? Fast i och för sig. En man har suttit och läst tidningen länge nu. Jag tror han är här med sin fru, han tittar sig omkring. Oj, en lång kille med randiga byxor, hatt och glasögon kommer in. Han sätter sig mittemot en av kvinnorna som suttit här för sig själv länge. Han är jättefin, för han pratar också med såndär ren röst och skrattar mycket och får kvinnan mittemot honom att skratta också. Han är lite lik en person som jag träffade för två somrar sen som jag fattade tycke för, fast de rör sig på helt olika sätt. Jag tror inte att de är så lika egentligen. Jag undrar om han märker att jag stirrar på honom. De pratar så intensivt med varandra. Han får mig att tänka på Mumindalen, kanske är det hatten. Men den har han tagit av sig nu. Men ändå. Jag ska gå nu. Kvinnorna som pratar ryska sitter fortfarande kvar".
Kommentarer
Trackback
