Dricker kaffet, röker cigaretterna, sover om nätterna. Jag borde vara alldeles okej, men det är jag inte. Jag är övertygad om att jag kommer bli okej snart igen, för det måste jag. Men just nu är jag inte okej. Du säger att jag ser ut att må bra, och jag tänker såhär: ja det är väl klart du ligger ju här med dina armar om mig en helt vanlig måndagskväll fast du ska jobba nästa dag och så säger du att jag är så sanslöst vacker att det är löjligt och sedan placerar du handen bakom min nacke sådär som du vet att jag älskar.  Jag skriver några texter som jag tycker om. Lånar böcker, det är höst och jag är arbetslös och kan läsa så mycket jag vill. Vi längtar efter minusgrader, men himlen är krävande blå och det känns fortfarande som om solen bränner ibland. Höstens första panikattack på en bänk utanför universitetet ganska exakt klockan 23 samma måndagskväll som ovan, en timme senare ringer du upp mig bara för att fråga vad jag funderar på och jag biter ner mina naglar under det samtalet är så himla rädd för det här. Jag säger jag tänker ju att du är som honom, att du sticker nu. Du säger: det kan du glömma. Men jag kan inte glömma det.  Tonlägen, där vi kan vila. Radion knastrar brusar. Skriver såhär: Jag kommer lämna umeå när det här är över. För du vet att det kommer att ta slut och att det kommer att gå över. Men att du behöver en annan stad. Detta är det sista du hämtar här. "Hur länge sedan var det vi sågs nu?" Jag har just kommit in genom dörren och du håller om mig, jag svarar att det känns som om det var jättelängesen men tänker det var två dagar sen.  Ibland ser du på mig och säger såhär, som om det är kontentan av någonting: "Nitton år alltså". Och jag vet inte om jag bör beklaga för att du kanske blev kär i en nittonåring trots allt, för borde inte det vara ett nederlag när man är i din ålder? Tar den näst sista bussen ut till havet, och går i fyrtio minuter längs en smal väg i skogen utan gatulampor men där månskenet bländar, sover med katten, i en soffa med det blommiga täcket. Fyra koppar kaffe på bibliotekscaféet nästa dag, med de som stannar kvar tillsammans med dig. De som har lämnat dig lämnar du också nu för du tänker aldrig mer stanna kvar med någon som inte stannar kvar med dig. Såhär kommer du säga till henne någon dag: Jag hoppas du förstår. Läser Agneta Klingspor: "En professor i matematik brukade sitta vid samma bord som jag. Han njöt av den underliggande passionen i de behärskade stegen, det återhållna stolta i turer och steg. I en paus berättade han om matematikens lagar. Jag begrep inte så mycket, men insåg att det handlade om precision och uträkningar av vissa vinklar, ibland svåra att mäta, och okända faktorer kunde bli kända om man kände till reglerna".

   

Du säger såhär: Ibland känns det som om min hjärna ska sprängas, jag tror det verkligen. Och jag tänker att jag känner samma ibland men jag visste inte att det fortfarande skulle kännas så när man är över trettio och att det är någonting jag borde komma ihåg så kanske jag inte behöver må jättedåligt över det den dagen. I kalkylatorn på min mobil står det: 47. Det är resultatet av att ha gått naturvetenskaplig linje på gymnasiet och räknat samtliga mattekurser men fortfarande inte orka räkna ut hur gammal du kommer vara när jag är lika gammal som du är nu. Du pratar i sömnen och jag vill stryka dig över håret eller lägga dina händer till rätta när de stressat rör sig över ditt ansikte för att du ska kunna sova lite lugnare men jag vågar inte för jag vill inte väcka dig. Jag har nog så länge jag kan minnas berörts av hur personer jag sovit med sover men din sömn gör mig fånigt nog alldeles blödig ibland. Du sover så himla oroligt eller så sover du inte alls och jag tror att av alla fina saker du sagt till mig är det jag tyckt allra bäst om när du sa att du sover bättre med mig än annars. Morgonkaffet med dig är det bästa kaffet jag vet. Plötsligt har man tid att läsa alla fördjupningar i tidningarna och ta timslånga promenader och man har tid att fika med personer varenda dag. Tid att inleda relationer på ett vettigt vis. Alla som inte gör någonting särskilt undrar över vad de ska göra. Det finns så mycket tid där man kunde ha ångest, om man är en sån som har ångest. En sån som kan våndas över precis allting, jag kan analysera vartenda ord tusen gånger tills det inte finns någonting kvar av den egentliga innebörden, det vet jag. Jag blir så otroligt less på allting inom mig ibland att jag bara tänker såhär nu flyttar jag ut till havet föralltid och tänker inte prata med någon. Det är så jävla jobbigt bara.  En morgon klockan tjugo i åtta när vi äter frukost eller du äter frukost jag sitter bara och ser på dig för jag kan inte äta så tidigt på morgonen och det tar en kvart för dig att cykla till jobbet och du börjar prick åtta och jag tänker: nu säger jag det bara, det är fem minuter tills han måste kasta sig på cykeln för att hinna och vi har inte ens borstat tänderna än men nu säger jag det bara nu säger jag det att jag kanske till och med älskar honom nu säger jag det bara. Men sådant där tänker man bara för att man läst för mycket böcker skrivit för mycket om kärlek och utvecklat ett alldeles för romantiskt tänkande som inte är synkroniserat med ens verkliga beteende eller handlingar för jag skulle aldrig kunnat säga det på riktigt till honom efter en månad eller ens någonsin och särskilt inte fem minuter innan han ska cykla till jobbet. Så istället lämnar jag min tandborste på handfatet bredvid hans och fem minuter senare kysser han mig hejdå vid cykeln och jag kommer hem och lägger mig att sova två timmar till.  

Dricker kaffet, röker cigaretterna, sover om nätterna. Klart slut.

 

en sak som fastnar hos mig, vad alex säger när vi står i rökrutan under pausen på leonard cohen-konserten, han ser på alla som står i klungor i mörkret och röker och säger såhär: det är precis som på sjuttiotalet. Jag bor hos caroline i fem dagar, dricker mitt kaffe på nya ställen och blir berusad på dovas trettiokronors-öl igen, och gör min matematik väl: om sju år är jag tjugosex och då är du fyrtio och vid fyrtio borde du ju absolut senast skaffa barn och absolut tidigast skulle jag kunna göra det då och isåfall skulle du vara femtioåtta när vårt barn fyllde arton. det är bara fåniga tankar, men jag tänker dem ändå. kliver av en station tidigare för att vandra längs ett nersläckt gamla stan som liksom är väldigt tyst för att vara stockholm. 

Säger upp mig, mer eller mindre. Från och med idag är jag arbetslös, och jag har inte mått såhär bra sedan senast jag var arbetslös. Förstår att detta är första gången i hela mitt liv sedan jag var barn som jag inte haft skola eller jobb utan bara egentid. Tid som jag vill lära mig, tid som egentligen hela tiden varit min. Min mamma har flyttat ut igen, och studenterna har flyttat in. De bunkrar upp med vinflaskor inför två veckors nollning och om mornarna möts vi i köket där nån äter nudlar till frukost och en bästa väns pojkvän från italien flyttar in och lagar pasta med tomatsås till mig innan jag behöver gå till jobbet. Min radio har börjat knastra och det är en konst att balansera millimetrarna mellan de olika frekvenserna. Det är höst nu, och med den första september kom även regnet. 

 

tänkt mycket över arbete. Ströjobb i all ära, men annars då. skriver såhär i mitt anteckningsblock:

 

Jag tvivlar inte på att många före dig av de jag varit med hyst en större förälskelse inför mig än vad du möjligtvis skulle kunna tänkas göra, men ingen har tidigare lagt till täcket om mig varenda gång jag vaknat till mitt i natten för att försäkra sig om att jag inte fryser. Jag är orolig över dina sömnproblem, varenda gång jag vaknar är du också vaken och du kysser mig alltid någonstans på kroppen. På ryggen, på axlarna, eller på pannan om jag ligger vänd emot dig. Jag bara somnar om, hinner knappt le, men du tycks alltid vara vaken. Jag tänker att jag skulle kunna fråga dig hur det var att vara ung på åttiotalet, och ibland tänker jag att du kommer dö snart för att du är så himla gammal jämfört med mig och de där åren emellan oss är just de åren då jag kommer göra allting det där som jag vill så himla mycket, men nu ligger du ändå med huvudet i mitt knä och jag stryker dig över håret som bara är så himla mjukt att jag så jävla fånigt dör litegrann.

 

När jag kommer hem från stockholm röker vi gräs hemma hos dig, vid det lilla köksbordet med varsitt glas vatten emellan oss. Röken virvlar i lägenheten, du har dragit för alla fönster förutom ett som inte har några gardiner och där lyser solen in. Vi ligger i din säng i flera timmar, och det finns vissa tillfällen där en blir förälskad oavsett hur opassande det är. för-älskad, för-giftad. allvarligt talat. 

en morgon vid stugan vid havet handlar vetandets värld på p1 om konsten att vandra, och jag fastnar särskilt vid denna mening: att fotvandra är ett avståndstagade. Jag hämtar ut tjugo exemplar av min bok. Nytryckta, röda pärmar och matta ark fyllda med mina ord. Det kliar överallt nu. Kan man ens blir kär när man är över trettio, och upplever man längtan som längtan och saknad som saknad och åtrå som någonting så starkt att man ibland får ont i magen. Jag försöker tänka att vi träffades på bibliotekscaféet för det hade varit så fint och du kallar oss och de andra där för "bc-folket" men egentligen har jag aldrig sett dig särskilt mycket där. I ett år har vår knappa konversation varit "Hej, kan du skriva upp oss till i helgen? och "Hej, gick allt bra, kom alla in igår?" 

Nu vet jag hans portkod och vår konversation består mer av "Kom hit och sov med mig inatt om du vill"-sms eller "Kan vi ses imorrn istället? Tisdag kändes långt bort..." Vi dricker kaffe och röker på hans balkong, och det finns så många tillfällen där jag (så jävla klyschigt hejdå) känner det som om jag tappar fattningen för att han är så sanslöst vacker och verkligen gör alla rätt. När jag är van vid någon som aldrig gjort någonting rätt. Den första morgonen jag vaknar hos dig ligger vi kvar i sängen hela förmiddagen och lyssnar på podcasts och hånglar tills jag måste cykla hem för att jag ska jobba. Vi tittar på serier på svt play och ser på naturprogram mitt i natten och äter hårdbrödmackor med thé till och när du sitter på toalettlocket i bara jeans och borstar tänderna och scrollar igenom något på din mobil så bara stirrar jag på dig. det har heller aldrig varit så enkelt att prata med någon. Och jag kommer ihåg att det är såhär relationen till en annan människa ska kännas och efter en vecka med dig är jag plågsamt medveten om vilket svin någon annan varit mot mig. Det är allt, förutom vid den där backen just innan sjukhuset som jag cyklar nerför varenda dag och där jag bara måste tänka: Ja juste, första gången jag cyklade hem från dig ösregnade och haglade det och då tog jag skydd under det där taket och tänkte att jag ville träffa dig igen. Men det känns ju inget nu.

 

plockar in vinbären i sävar. en buske med röda bär och två med svarta. rensar min bokhylla, min garderob, plockar bort allting från balkongen och täcker golvet med trasmattor. Kvällscigaretter. Det är höst nu, men dagarna är fortfarande varma som de är om sommaren. Jenny ska flytta till uppsala och läsa sjuksköterskelinjen så vi dricker hejdå-öl på båten och jag cyklar till dig med all denna alkohol i blodet. Såhär säger du: jag ska bara betala lite räkningar, sedan är jag all yours.

Om morgonen ligger vi nakna under täcket med varsin kaffekopp och bläddrar i nyhetsflöden och lyssnar på någon av alla dina lp-skivor och när vi tror oss läst igenom det viktigaste och druckit upp vårt kaffe lägger vi ifrån oss allt och har sex igen sedan cyklar jag väl till bibliotekscaféet eller någonting sånt.

 

När det är tre minuters nyheter på radion tänker jag andas i tre minuter nu

Jag drömmer att jag går förbi honom på ett café men att jag bara vände bort blicken och gick förbi. Jag drömmer att ett forskarlag ska spränga en vulkan och att vi måste ta oss därifrån snabbt. Vi springer över en åker. Jag drömmer att jag vandrar omkring i ett gigantiskt varuhus som människor tagit över och bosatt sig i och jag drömmer att jag står högst upp på ett höghus av trä och att det snöar och att jag inte förstår hur jag ska ta mig levande ner till marken igen. Vissa kvällar är dimmiga och svala. Jag sätter upp dikten från alex på väggen igen, läser mest noveller och dikter för det är svårt att koncentrera sig längre än så, dricker cigarra-vinet med pappa och med september kom regnet 

 

30/8, bibliotekscaféet.

beställer det vanliga kaffet. det är dammigt på uteserveringen. det är den näst sista augusti, terminerna har börjat och p1 har startat med sin hösttablå för över en vecka sedan och ålidhemskvällarna är knäpptysta och består av thé, skrivande och radio, mornarna av läsning, kaffe och radio. De som ska flytta har flyttat, vi som är kvar stannar över vintern. Vi som är kvar måste på något vis ha det inom oss. Strax innan klockan tre fylls caféet med folk, sedan töms det sakta. När klockan närmar sig sju är vi bara ett fåtal kvar och vi sitter längs väggarna med våra böcker och vårt kaffe. Jag cyklar hemåt.