dessa två bilder har lisette tagit, hon har även gjort denna underbara film som ungefär handlar om vad vi gör på helgerna (och vardagarna också för den delen). i fredags skickade jag in gymnasets sista inlämningsuppgift, skrev ett lyckosprudlande sms till fabian och hoppade på bussen ut till mina gamla hemtrakter som är alldeles underbart idylliska den här tiden på året. vi blev euforiska av kombinationen att rulla cigaretter och lyssna på dylan, drack öl och grillade och pratade om sådant som man gör när man snart ska ta studenten och har levt vad som känts som ett helt liv tillsammans och gått igenom precis alla perioder i sitt tonårsliv med varandra. alla dessa ord om hemligheter delade sena nätter på madrasser i någons rum halv fyra på natten när man gick i högstadiet och "jag kan inte ens gå, utan er luft i mina lungor". tycker om er så obeskrivligt jävla mycket.

 

annars då? den svåraste frågan är inte "vad ska du göra efter studenten?" för jag växlar mellan olika svar till alla som frågar för vi får väl se vad som händer, det är så mycket jag vill göra att det knappast är några problem på den fronten iallafall. den svårare frågan är snarare "hur mår du?" jag vet inte, jag mår bra tror jag? bra, ganska bra, helt okej, eller jättebra? ibland, oftast på aftonen, kan jag bli orolig och tänka att ångestmolnet nog inte är så långt borta ändå, sedan minns jag att jag kommer dö om det tar mig, och då låter jag det inte hända. då tänker jag precis alla tankar jag kan som jag vet håller undan den. det finns konkreta fysiska saker jag kan göra för att hålla mig så stabil som möjligt, och det är att äta och sova bra, det har jag lärt mig efter orealistiskt lång tid; även om ångesten får dig att vilja kräkas bara av att prata, så måste du äta. det var uppdrag 1 som en av mina bästa vänner gav mig när han var i england och jag flyttade hem till mina föräldrar för att jag inte klarade av någonting: ät. ät så mycket du kan så att du kan tänka ordentligt. så om jag gör det har jag en ganska bra utgångspunkt. jag tänker att detta handlar om hela mitt liv, inte en jävla gång till. så jag gör i ordning en kanna kaffe och gör några smörgåsar och sätter mig på balkongen och läser en bok. 

 

 

 

min studentmössa har kommit, vi räknar ner dagarna. jag har inte mindre än två hela dagar vita från kaffe då min magkatarr som jag inte sett på nästan ett år skyltar med sin existens, jag rullar ett sparsamt antal cigaretter och överför pengar från mitt sparkonto för att ha råd med en kopp thé på bibliotekscaféet. du är det närmaste jag någonsin kommit en annan människa annat än mina allra bästa tjejkompisar, och jag tänker lyckosprudlande att jag aldrig upplevt en vår eller försommar med dig tidigare, att jag bara har en sommar och en höst i minnet och sedan en tom kall vinter då jag förutom den avgrundsdjupa saknaden gick runt och undrade saker som vad du använde för vinterkläder och om du hade någon bättre taktik än jag att för överleva, men nu har jag upplevt våren och försommaren med dig; vi klättrar upp på ditt tak för att fånga den sista solen och dela på en cigarett och det är så svindlande högt upp att jag blir lite skakig. vi går till konsum och köper glass och mjölk och snus och jag tänker att jag hoppas att jag aldrig kommer vänja mig vid tanken på att det jag vi hoppats på hela tiden faktiskt hände, det går att komma tillbaka när man lämnat varandra utan vettig anledning och det går att vara bästa vänner istället för att vara kära om det råkar vara så att det är det enda som funkar. då går det faktiskt.

 

med denna video som bakgrund säger du såhär när vi när vi ligger nedbäddade i din säng med täcket upp till hakan och ditt huvud på mitt bröst: om vi hade körkort och en bil, då skulle vi köra till norge nu, vi skulle fälla ner baksätena och placera dit madrasser och köpa persienner och ett triangelkök och så skulle vi bara dra. och så tummar vi på att ha körkort innan det blir vår igen. hjärtslag, jag lovar jag kan höra dem trots att de är instängda i ditt bröst, efteråt stryker jag pärlorna av svett från din panna och öppnar fönstret för det är så varmt och du spelar lite gitarr och sedan kryper vi ihop i vår skedformation längst ut vid sängkanten och försöker somna.

 

avslutar detta inlägg med denna låt och säger godnatt för ikväll.

 

 

klockan är tre på natten jag ligger och sover i din säng och du kommer hem med alkohol som rusar i ditt blod och knappt tio sekunder efter att jag vaknat av att ytterdörren öppnats ligger du med hela kroppen tryckt mot min. vi ligger ihopkrupna längst ut vid kanten av din säng som vi alltid gör. du säger att du varit så rädd och att du tänkt cykla hela vägen hem till mig ifall jag inte varit där. du säger förlåt tusen gånger, och som vi alltid gör låtsasbrottas och slåss vi du kysser mig mitt i allt fönstret står öppet för det är sommar och alldeles varmt för att sova nära någon egentligen, jag lyssnar sömnigt koncentrerat på dina ord som är så pass betydelsefulla att de blir hemliga typ gömda i min hjärtgrop från och med nu. och så säger du: du tror bara att jag är full nu, men jag är jätteärlig. vi somnar. nästa natt sitter vi i min säng och rullar cigaretter, och jag tänker att det snart gått ett år. och det är fortfarande spännande att kyssas i busskurer och jag är fortfarande obrydd över hur många andra du kysser och så plötsligt när vi ska gå fyra hållplatser från hamrinsberget hem till mig säger du: du är den som vet mest. och jag undrar hur det gick till från att jag hånglade upp dig på den där toaletten på den där festen med en behaglig alkoholhalt i kroppen och att ditt skägg stack mig i ansiktet en vecka efter det somnar du med armarna om mig och hur jag fem månader senare skriver en dikt om hur fruktansvärt jävla ont det gör i hela mig att du är borta och tre månader efter det hur du sitter i mitt vardagsrum och dricker kaffe. och så denna morgon då jag kyser dig hejdå för jag måste åka till skolan och skriva ett nationellt prov men du ligger och sover i min säng och det är absolut ingenting med den saken som jag behöver tänka mer på för jag tror inte vi tänkt försvinna igen.

 

 

det är tjugo dagar kvar till studenten och om en månad har jag lämnat umeå. 

1. i fredags drack vi öl vid kajen och sedan vandrade vi vidare till scharinska där vi invigde uteserveringen. 2.bibliotekscaféet hade öppet till 20 pga kulturnatta vilket det aldrig har annars, detta var vi såklart glada över så jag och lisette gick dit den sista timmen och jag avnjöt den klassiska kombinationen kaffe och cigaretter (tillsammans med liten kaka). 3. solstrimmor på mitt sänglakan när jag vaknade imorse.

 

 

 

här kommer några tankar från mig mitt i natten.

jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle ha en klassisk vit klänning på studenten, men sedan hittade jag denna på en loppis i stockholm så det får duga såhär nu. annars så känns det som om världen aldrig tett sig vidrigare och jag verkar gå runt med en känsla av obehag i magen allt som oftast, kanske skriver något om det nångång snart för det känns som jag ska gå av här i min bubbla. det är lite som att känna sig handikappad, när en ska argumentera om saker som för mig är lika självklara som att andas, när behöver man förklara det för någon? detta har jag iallafall tänkt på hela veckan och känner mig ganska tom inuti av att vara en del av den värld som låter väldtäktsmän gå fria, läs även detta om steubenville och våldtäktskultur. på riktigt, läs det verkligen. förutom det uppenbart vidriga i situationen undrar jag lite var den kommer sluta, när det inte längre finns en instans i samhället som kan "skipa rättvisa" tänker jag att människor tillslut helt kommer sluta vända sig till den och istället ta saker och ting i egna händer, vilket jag inte tänker kommer sluta så bra med tanke på utgångspunkten. känns som att bevittna ett samhälle i förfall och på sms skriver vi om att störta civilisationen, det är väl vackert. men så sorgligt. ordagrant är jag tom på ord.

 

jag lyssnar på tankesmedjans podcasts på mobilen var jag än går vilket resulterar i att jag trots allt har ett leende på läpparna för det mesta, blev även lite euforiskt av detta korta p1-klipp som sändes i torsdags och som jag tycker alla borde lyssna på för det är så enkelt och tänkvärt och verkligen mitt i prick. det är iallafall en liten radiopjäs om när carl bildt ska bli hämtad av polisen och hans sekreterare undslipper sig frasen "men om det fanns någonting han skulle kunna bli hämtad för, då skulle han väl inte vara vår utrikesminister?" så bra!!!!! annars så känns det som om allting står för dörren, men sommarvärmen gör mig så trött att jag somnar mitt på dagen och ligger och vrider mig om nätterna för att värme är så jävla obekvämt. värmen från någon annan kropp känns besynnerligt långt borta och jag undrar om jag bör avsäga mig allt, avsluta alla dessa kärlekshistorier men jag kommer som inte fram till något. när jag kommer hem har du kysst en av mina bästa vänner. jag vet att det varit ett perfekt tillfälle att bryta ihop, att aldrig mer vilja se dig igen, men jag kunde knappt bry mig mindre. det är så otroligt befriande när sådana saker slutar spela någon roll. jag tror fortfarande att jag skulle ringa om det kändes som jag skulle dö för då skulle du aldrig göra någonting fel och det är bara där jag vill ha med dig i bilden. allting annat markerar jag som oväsentligheter och raderar dem försiktigt.

 

trots att ett slags lugn verkar ha flyttat in i min kropp känns det stressat ibland, att komma iväg bortåt och bortåt. eftersom jag ägnat de senaste månaderna i princip det senaste halvåret åt att tackla vad som tidvis känts som en oöverkomlig ångest och cirka all ork gått åt till att försöka andas normalt och hålla den förtvivlat hemska känslan åtminstone en centimeter bort för att kunna göra vardagliga saker så är det plötsligt med en lättad känsla jag ser på det där som finns efter studenten. det känns lite som att återuppta en del av en som sovit en hel vinter. typ något som gömt sig och väntat på bättre tider. nu ska jag sova.

 

dricker det bittra kaffet på bibliotekscaféet, har hjärtslitande kommer-det-någonsin-bli-bra-samtal på nya konditoriet, förälskar mig i jonas sjöstedt, testar nya tekniker för att inte återfalla till ångest någon exempelvis ring någon du älskar och prata om det istället. snittar att skicka in ett skolarbete per dag och ålidhem blomstrar.  en tisdag när jag går från åttans buss går jag förbi två män i tjugoårsåldern som sitter lutade mot ett träd och spelar gitarr och röker. träden målar av sig själva på betongbyggnaderna och jag bokar som hastigast en biljett till stockholm. fyrtio minuter senare sitter jag på ybussen som känns vänligt bekant och tio timmar senare klockan sju på morgonen går jag nerför backen som leder hem till caroline.

 

i stockholm kommer regnet och går lite som det vill, men det är ett varmt regn som doftar då det landar på asfalten. körsbärsblommorna har just slagit ut i kungsträdgården och det verkar vara sommar. gustav har fått låna en lägenhet av någon på sitt jobb så där äter vi dumpstrade vindruvor, dricker chaithé och pratar aktivism och kärleksanarkism tills klockan blir mycket. jag får träffa en person som heter fabian, han är två meter lång och oerhört vänlig och klok. jag undrar stillsamt hur jag klarat mig utan personer som delar min aktivism så länge nu. nästa kväll beväpnar vi oss med färg och skriver behövliga meddelanden utanför några företag som har sin del i vapenindustrin, kategoriserar det som den bästa känslan.

 

vi dricker öl i tantolunden, hamnar i ett kollektiv i solna där någon hängt upp fina teckningar på väggarna, lyssnar på detta alla är trötta lite olyckliga lite lyckliga mest lyckliga och regnet trillar stillsamt. en kväll har jag feber så jag och caroline virar in oss i filtar på verandan tänder ljus och dricker varma drycker.

 

01:26 skriver jag en knäpp anteckning i min mobil som jag bara vill skaka på huvudet åt nästa dag, men det gör inget för de där händerna som dröjer sig kvar vid ens midja en sekund för länge är bara en så mysig känsla att jag tillåter det att brusa i kroppen för några minuter. jag och caroline går vid vattnet vid fridhemsplan där träden givit vika och hänger ner i vattnet som sorgliga men vackra kreationer. vi fikar i timmar på café string och en söndag undflyr jag, fabian, lovis och gustav värmen genom att istället kura ihop oss i källaren på kafé 44 och lyssna på information om kommande g8-protester i storbritannien.

 

nästan en vecka senare sitter jag i en hertzbil och får gratisskjuts hem till umeå. har fått ett jobb förresten, kanske berättar mer om det senare. 

 

 

en bild tagen av sofia utanför dovas

 

idag stiger jag upp tidigt, äter digestivekex till frukost och skriver klart ett energiarbete om förnyelsebara energikällor, lyssnar på bästa institutet och försöker tänka ut saker medan solen försvinner bakom molnen kommer tillbaka igen och fortsätter så. Jag älskade dig som sexton, idag blir du sjutton. Och jag är fortfarande nitton. Jag städar lite i köket medan min rumskamrat sover, har haft konstant ont i huvudet i flera dagar och försöker tänka att jag visst är lugn över saker och ting även om jag i ren ilska gråter bakom skolbyggnaden för hur fan kan ett systemet vara så noga uträknat att man blir en idiot om man väljer att rätta sig efter det? Jag har skrikit min rektor rakt i ansiktet och smällt igen dörren till hans kontor och han frågar hur det känns. Jag går hem till Freyr för att inte råka döda någon som det känns, och vill bara bli av med högen av skolarbeten som jag egentligen inte bryr mig om för att istället kunna vakna om morgonen och känna att idag kan jag måla, idag kan jag läsa hela dagen, idag kan jag skriva hela dagen, idag kan jag göra någonting som känns bra på riktigt.
en vän skriver så himla fina ord till mig, det bara brusar i kroppen. "Jag älskar ditt upprorshjärta. Låt dem aldrig komma in" Idag ska vi på vernissage på Konsthögskolan och sedan åker jag hem till mina föräldrar. vi hörs.

 

 

 

 

 

 

tycker om er så mycket!

som jag skrev om göteborg en gång en hjärtattack utan första hjälpen, blir umeå en inre kollaps och jag flyr i en främmande bil nio timmar söderut och flyttar in hos en bästa vän min caroline i en vecka. Jag sover på en madrass på hennes golv, vi dricker thé tillsammans om kvällarna och jag flyttar ut all min ångest ur en kropp som blivit så trasig som successivt verkar ha gått sönder utspritt över en hel vinter. Min första kväll i stockholm vandrar vi omkring i hennes kvarter nu ganska välbekanta för mig och jag tänker att jag kommer inte dö längre jag kan skratta åt min ångest istället för den förstör mitt liv och absolut ingenting får förstöra mitt liv så som den alltid fått göra. medan snön förbereder sig för att smälta i umeå dricker jag öl på nya platser i stockholm med nya personer och min ångest är livrädd fruktar för sitt liv jag åker tunnelbana full och lycklig och F skriver "sommaranna. Du blev det idag jag har drömt om det" och jag vet att det är mitt jag när jag är som lyckligast. 

 

Jag och Caroline tillbringar otaliga timmar på Il caffé där det verkar vara en slags religion att man måste ha en macdator men det har ju inte vi, hon pluggar näringslära och jag söker jobb frilanssamarbeten läser dagens nyheter svenska dagbladet carlos ruiz zafón och dricker presskaffe. På tisdagen med gårdagens rus fortfarande i blodet tittar jag på hilma af klints utställning på moderna museet och förälskar mig i den totalt. vill helst aldrig gå därifrån, annat fint är att ett verk av en av mina favoritkonstnärer rené magritte finns i deras samlingar, och en utställning med surrealism som tema. Jag har vätskebrist och går omkring bland tavlorna med någonting som känns som musik i huvudet. Stockholm är soligt och jag möter Gustav vid torget utanför slussen. Han säger det var längesen, och jag tänker att han ser ut som martin schibbye och att han är så fin i alla sina färger och att han pratar så himla lugnt och att jag vill flytta in i den känslan. Vi möter upp några personer från Ingen människa är illegal som för övrigt är en av de allra bästa nätverk jag vet och vi hjälper dem med matudelning i ett förfallet gammalt hus där vattnet i kranarna är iskallt men människorna underbara, kanske det vackraste jag sett på mycket länge när vi behöver skynda oss till tunnelbanan eftersom ordningsvakterna sysslar med sitt vidriga reva-projekt och en kvinna som är med oss med mycket arg bestämd röst argumenterar med dem om den värld hon står för, och han har pistol i bältet och någon slags inbillad auktoritet men hon är så vacker och jag undrar om han förstår vilka syften han egentligen tjänar. Gustav och jag säger hejdå vid tunnelbanan, säger det var fint att se dig.

 

det är någonting visst med islänningar. varesig han är en bästa vän, en älskare, en förälskelse, ett svin, en som gör alla de knäppa sakerna, en som gör allting det alla vill men inte kan, en som försvinner, en som kommer tillbaka, en som man ibland kallar för totalt jävla dum i huvudet men annars alltid för en av de allra viktigaste. Det kanske är en chansning, men jag tänker att vi kommer må bra av att umgås på en annan plats än de gator där det är en osagd lag att man inte får kyssas sålänge man inte är alkoholpåverkad fast man vill fast man vill det fast man inte ens är förälskad men att det ändå aldrig slutar kännas som en speciell känsla.
Vad ska jag säga? vi missförstår väl inte varandra längre, vi förstår väl varandra äntligen. "du är en vers av kärlek av smuts av någonting helt fruktansvärt onämnbart förnimmbart knappt det" Vi dricker öl mitt på dagen på en uteservering och jag kedjeröker som förr, som alltid med honom. Solen är sommar man behöver inte ha mer än linne på sig, vi köper kaffe på 7-eleven tittar på alla människor, du stryker en hårslinga försiktigt från mitt ansikte och säger nästan hänfört "du har fått fräknar. det är så himla fint". På kvällen köper vi öl och pizza och sitter vid ett krön i vitabergsparken medan solen faller, vi åker några snurriga stationer beställer in mer öl på någon pub jag inte minns namnet på, jag håller för dina ögon försiktigt kysser dig och för allt i världen: kanske har vi insett saker. Jag dör om vi inte insett saker. du somnar med din andedräkt i mitt hår.