här kommer några tankar från mig mitt i natten.

jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle ha en klassisk vit klänning på studenten, men sedan hittade jag denna på en loppis i stockholm så det får duga såhär nu. annars så känns det som om världen aldrig tett sig vidrigare och jag verkar gå runt med en känsla av obehag i magen allt som oftast, kanske skriver något om det nångång snart för det känns som jag ska gå av här i min bubbla. det är lite som att känna sig handikappad, när en ska argumentera om saker som för mig är lika självklara som att andas, när behöver man förklara det för någon? detta har jag iallafall tänkt på hela veckan och känner mig ganska tom inuti av att vara en del av den värld som låter väldtäktsmän gå fria, läs även detta om steubenville och våldtäktskultur. på riktigt, läs det verkligen. förutom det uppenbart vidriga i situationen undrar jag lite var den kommer sluta, när det inte längre finns en instans i samhället som kan "skipa rättvisa" tänker jag att människor tillslut helt kommer sluta vända sig till den och istället ta saker och ting i egna händer, vilket jag inte tänker kommer sluta så bra med tanke på utgångspunkten. känns som att bevittna ett samhälle i förfall och på sms skriver vi om att störta civilisationen, det är väl vackert. men så sorgligt. ordagrant är jag tom på ord.

 

jag lyssnar på tankesmedjans podcasts på mobilen var jag än går vilket resulterar i att jag trots allt har ett leende på läpparna för det mesta, blev även lite euforiskt av detta korta p1-klipp som sändes i torsdags och som jag tycker alla borde lyssna på för det är så enkelt och tänkvärt och verkligen mitt i prick. det är iallafall en liten radiopjäs om när carl bildt ska bli hämtad av polisen och hans sekreterare undslipper sig frasen "men om det fanns någonting han skulle kunna bli hämtad för, då skulle han väl inte vara vår utrikesminister?" så bra!!!!! annars så känns det som om allting står för dörren, men sommarvärmen gör mig så trött att jag somnar mitt på dagen och ligger och vrider mig om nätterna för att värme är så jävla obekvämt. värmen från någon annan kropp känns besynnerligt långt borta och jag undrar om jag bör avsäga mig allt, avsluta alla dessa kärlekshistorier men jag kommer som inte fram till något. när jag kommer hem har du kysst en av mina bästa vänner. jag vet att det varit ett perfekt tillfälle att bryta ihop, att aldrig mer vilja se dig igen, men jag kunde knappt bry mig mindre. det är så otroligt befriande när sådana saker slutar spela någon roll. jag tror fortfarande att jag skulle ringa om det kändes som jag skulle dö för då skulle du aldrig göra någonting fel och det är bara där jag vill ha med dig i bilden. allting annat markerar jag som oväsentligheter och raderar dem försiktigt.

 

trots att ett slags lugn verkar ha flyttat in i min kropp känns det stressat ibland, att komma iväg bortåt och bortåt. eftersom jag ägnat de senaste månaderna i princip det senaste halvåret åt att tackla vad som tidvis känts som en oöverkomlig ångest och cirka all ork gått åt till att försöka andas normalt och hålla den förtvivlat hemska känslan åtminstone en centimeter bort för att kunna göra vardagliga saker så är det plötsligt med en lättad känsla jag ser på det där som finns efter studenten. det känns lite som att återuppta en del av en som sovit en hel vinter. typ något som gömt sig och väntat på bättre tider. nu ska jag sova.