undrar när en kommer skriva någonting med riktig substans igen. tjugosjunde juli är den senaste anteckningen i mitt skrivblock och där står endast: jag bara står här och stirrar på alltsammans.

det är något jag vet att om jag älskat honom hela vägen hit så tar det inte slut här. jag önskar så innerligt ibland att det bara tog slut här. jag önskar att du eller jag flyttade för jag förstår att vi aldrig skulle flytta tillsammans. vi säger fina saker till varandra ibland, som att vi ska resa till filippinerna tillsammans och bo i djungeln hos mina släktingar och han säger att vi ska vara vänner hela livet och jag vet att han menar det. men vi borde inte göra någonting komplicerat, dina ord såklart. jag vet att du är sämst på att prata känslor men jag undrar hur naiv en annan människa kan vara när den inbillar sig att vi inte behöver prata. att vi inte behöver prata om det faktum att vi älskar varandra men att vi absolut inte kan vara tillsammans trots att vi i perioder gör exakt allt det där man gör om man är tillsammans. att vi älskar men att du ligger med andra och du säger jag tycker inte ens om dem och jag försöker fatta hur du orkar och vi har alltid skrattat åt det förut för ingen har brytt sig men nu är det plötsligt ingenting att skratta åt längre. ibland när vi bråkat och inte pratat på flera dagar orkar jag inte så då skriver jag du vet väl att du är min bästa vän. och han svarar du är min allra bästa vän verkligen verkligen.

 

tar du med dig svinet hem? det säger du en gång när du väntat in mig efter en utekväll och ja det gör jag, och jag ligger med honom och jag älskar honom och ibland vill jag bara säga det till honom: du fattar väl att du har tur ändå, du fattar väl att ingen annan skulle orka. han jobbar på en fiskerestaurang över sommaren och sover på deras vind, vi hinner nästan aldrig ses. jag cyklar dit när jag har tre dagar ledigt från mitt jobb och vi äter middag på bryggan och går sedan snabbt upp till hans rum som har ett fönster ut mot havet och älskar snabbt och hetsigt och sedan klär vi på oss och ror ut på havet i en träbåt och himlen som speglar sig på vattenytan är alldeles lila och stilla. vi dricker oss fulla på whiskey och somnar tätt ihop i en liten tältsäng. och jag tycker det är skönt att få tänka över alltsammans i fred. jag minns inte när vi började älska. jag tror det var när jag slutade bry mig. i april då vi just börjat ta upp kontakten igen har vi en konversation om tvåsamheten och att älska människor. du säger att du inte förstår vad det är att vara kär, att du bara vet vad älska innebär. och jag minns din definition av att älska men den är hemlig för alla andra för den är mitt bästa skydd mot tankar om att det inte skulle vara på riktigt. sedan säger du att du längtar efter att ha någon som du älskar. och jag minns att det känns lite jobbigt inombords för att jag vill att det ska vara jag. och jag ser framför mig hur du nångång kommer hitta den här personen och presentera henne för mig och jag tänker att jag ska försöka att ta det bra. tre månader senare säger du det till mig. du säger att du älskar mig. jag har nästan känt det på mig, och hur fånigt det än låter så känns det som en seger. hur jag fick dig att älska mig. jag bara slutade bry mig och du började älska mig. "tar du med dig svinet hem?" ja, och jag drömmer om att flytta ihop med honom och läsa morgontidningen mittemot honom. men vissa saker är bara inte så passande. jag vet att precis alla gånger jag säger till någon att han är min pojkvän så kommer det vara på låtsas, det kommer vara de där tusen tillfällena när någon antar att vi är tillsammans och jag inte orkar förklara varför vi inte är det. jag kommer aldrig tänka tanken att jag är kär i honom, jag vet inte ens om jag är det för jag har aldrig orkat lägga ner tid på att komma fram till något, för det skulle inte vara till någon nytta. jag har aldrig på allvar tänkt att vi någonsin skulle bli tillsammans. eftersom du inte blir tillsammans med någon. och du säger att vi är bättre än så.

 

men ibland pratar någon av hans kompisar med mig och säger såhär "han kommer inte vilja leva som han gör nu hela livet, han kommer vilja ha ett förhållande" och då borde det inte dra ihop sig i magen men det gör det för jag vet att det inte kommer vara jag och jag tänker att det är bäst att det faktumet inte är ett problem när det händer men jag tänker att vi kommer kunna ha den relationen vi har idag tills den dag då han blir tillsammans med någon. om jag sa det här till någon annan skulle den förmodligen säga att du fattar väl att det kommer bli ni att det alltid kommer vara ni? och jag vet inte om det är för att vi blev förälskade då det inte passade sig eller om det är för att vi inte är förälskade eller det allra värsta att jag är förälskad i dig men att du inte är förälskad i mig jag vet bara att vi aldrig kommer bli tillsammans och det är som ett sjukt mantra jag verkligen måste komma ihåg för annars kommer det någongång orsaka mig så mycket smärta. jag vet inte ens om det beror på att jag vill vara tillsammans med honom eller om det bara är för att han kommer bli tillsammans med någon annan innan jag ens haft en möjlighet till att ta ställning ifall jag skulle vilja vara tillsammans med dig. eller om det bara känns sårande. jag tror att jag fattar ibland, som på fyllan då någon frågar och jag svarar "nej men herregud aldrig att jag skulle kunna vara tillsammans med en sådan idiot" men jag undrar hur det kan vara såhär mellan bästa vänner. och jag undrar vad han skulle säga om jag sa till honom att jag inte kommer klara av det ifall han blir tillsammans med någon annan och att jag av den anledningen försiktigt kommer putta bort honom och göra allt för att sluta bry mig redan precis nu för att det inte ska vara ett problem när det väl händer. han har lovat mig att inte sticka, och jag tror honom, och han har sagt att vi ska lösa allt, det vet jag inte om jag tror på, och jag antar att lite av meningen med att jag skriver den här texten är att jag ska sluta bry mig igen för det har alltid varit den lösning som funkat bäst. jag vill inte vara den som hela tiden återkommer till en och samma person utan att jag ens riktigt fattat varför. jag tror att jag skulle må bra av att tänka på dig lite mer som en vanlig människa och inte som den viktigaste pusselbiten i mitt liv.

 

 

allting i ens liv började plötsligt kännas väldigt allvarligt, som om det är viktigt att jag tar hållbara beslut och konfronterar min ångest snabbare än vad den hinner flytta ihop med mig igen. det har alltid varit viktigt men nu tänker jag på det ofta. jag vet vad jag vill och vad jag behöver och det känns viktigt. jag sover dåligt, lyssnar endast på simon and garfunkel och cyklar mellan ålidhem och bibliotekscaféet och tar bussen ut till havet och har så mycket jag borde göra men herregud vad jag är trött hela tiden. och så tar juli slut. 

på urkult kysser jag bara personer jag kysst förut. det är inget jag bestämt mig för men efteråt tänker jag att det blev så och att det blev bra så. urkult är vackrare än det varit sedan jag var där första gången tvåtusentio. det är den första gången jag är där utan pojkvän, jag är äntligen där med mina bästa vänner och vi är fulla varenda kväll och om dagarna badar vi och går sedan till sebastianhuset och dricker kaffe och jag tänker att det är viktigt att det blev bra i år. jag röker fem cigarettpaket på fyra dagar och när jag snubblar in i tältet vid fyra på morgonen somnar jag direkt. jag är inte ledsen en enda gång på dessa fyra dagar och kan inte minnas att alkoholen känts så bra i min kropp sedan förra sommaren. vi röker gräs och så säger jag till dig att du vet väl att jag kommer bli så jävla kär i dig när du är tjugofem och då säger du jag har fortfarande kvar dikten du skrev till mig på min vägg.

vintern känns så långt borta, och det känns väl klyschigt och fånigt men jag förstår inte hur jag levde. jag minns mest den känslan av att inte kunna kliva upp om mornarna och att jag mådde dåligt varenda gång jag drack alkohol och gick hem tidigt ifrån allt för att jag var ledsen över någonting. men att någonting viktigt höll en vid liv.

 

tillbaka till urkult, jag har inte träffat L på två månader då han luffat i berlin och ser mig om efter honom hela tiden och är lite orolig att han skulle ha dött av någonting längs vägen, det hade inte förvånat mig. sista gången jag träffade honom innan han åkte var hemma hos honom i maj. vi lagar mat och rullar cigaretter på balkongen och kollar på gamla fotografier av oss och har sex i hans soffa och röker i fönstret och du sa till mig nu minns jag varför jag blev så fäst vid dig. innan den här våren har vi knappt haft någon kontakt på två år för vi lyckades med att krascha vår relation totalt men det var du som visade mig till urkult för fyra år sedan och jag letar där vi tältade första året vid dina föräldrars husvagn och du skiner upp mer än vad jag någonsin sett dig göra när du ser mig och vi sätter oss på en bänk och pratar ett litet tag om allting som hänt och sedan kysser vi varandra. jag minns precis den första veckan i gymnasiet då vi åker hem till mig sent på kvällen, öppnar fönstret för höstluften och läser gunnar ekelöf högt för varandra och hur dina ögon ser ut i halvmörkret. undrar hur det ens kan vara i samma tid. väl hemma sover jag i tre plus tretton timmar och sedan börjar jag jobba igen och nu funderar jag mest över hur länge till jag tänkt göra det. sådär. skriver mer snart.