Helene Cixous skriver ”There is no end to writing or drawing. Being born doesn’t end”. Dagarna kännetecknas av ett flöde, vari vi finner vårt rum. Mitt huvud känns som en fabrik där alla arbetare fått sparken, jag behöver något. Så jag flyttar in i litterära rum och klär in det svåra i papperstunna vaggvisor. Konstnären. Vars arena är kaféet, gatorna. Vi strävar efter att måla mellanrummen, tillståndet mellan två olika känslor, eller ögonblicket just innan en känsla bryter ut. Förstadiet till en känsla, tidvatten på mitt rum?Helst av allt vill vi måla ett fundersamt uttryck som om vi förstod vad hon funderade över, och samtidigt kunna se på verket i efterhand och undra vad hon funderade över. Med svårighet formar vi svart olja till finstilta ord; det är vår stolthet, att smärta kan rinna ut genom fingertopparna och bli till någonting vackert på ett papper; hur skulle vi inte kunna älska varandra för det? Vi sätter oss ner och ler mot varandra, men vi försöker inte att tala. Eller snarare, vi försöker att inte tala. Sedan går vi hem och älskar med varandra. Det ligger en oerhörd skönhet i det uttrycket. Det sägs att poesin räddar språket, men dit språket inte kan sträcka sig då? Hur finner vi de svar som gömmer sig bakom outtalade ord? De svaren som kräver en förståelse som sträcker sig dit språket inte når, till en kuststräcka där ett språk inte existerar. Där vår rikedom är att vi inte har några ord vi behöver placera ut på vår omgivning. Där några ord inte behöver passa in. Finns det en förståelse som kräver avsaknaden av ett språk? Vi sitter inne på föredetta kafé Kafka, ibland som om vi avtjänade ett straff, fastän vi älskar att vara här. Väggarna ramar in oss perfekt. Vi är möbler här. Vi är människor med ett språk som gör oss tunga, och vackra. Vi sörplar bittert kaffe och ibland inleder vi tveksamma kärleksrelationer med varandra, vanligtvis utspelar de sig under tiden det tar att långsamt röka en cigarett. Allting är inte sådant vi funderar över dagligen, och mycket funderar vi över utan att vi ämnar finna en lösning till det. Det finns frågor som är så stora att de får oss att skapa konst och älska med varandra med en sådan frenesi att du ibland blir nervös. Du undrar om dina rörelser gentemot honom kan anses desperata, om dina läppar trycker sig mot hans med en kraft som kan verka onödig. Hur hamnade vi här? Vi stirrar oss blinda på ett översatt rum, och när hjärtstilleståndet träder in sätter vi det att vänta. Men vänta på vad?

Vi väntar på universum. Vi väntar på att universum ska flytta in i oss. Den mest vedertagna kosmologiska teorin som beskriver universums utveckling från det att den var mindre än en atom fram tills idag är som bekant teorin om den stora smällen, big bang. Vårt universum var alltså fram tills för 13,8 miljarder år sedan koncentrerat i en enda punkt som sedan började expandera, vilket den gör än idag. Tid, rum och materia sägs alla ha uppkommit vid big bang. Våra kaffekoppar sägs ha uppkommit vid big bang. Det gör ont. Vad betyder det här? Det är inte konstigt att människor är ledsna. Teorin säger ingenting om vad som fanns dessförinnan, och rent vetenskapligt är det omöjligt att förstå ett universum som skapas ur ingenting. Här möter vi någonting vi inte kan handskas med. Vi möter ingenting, och det kan vi inte handskas med. Det finns ingen mening med att jag skriver särskilt långt om det (och hursomhelst är denna text inte menad som en uppsats om universums uppkomst), för slutsatsen är att se på som relativt enkel. Det går inte. Ur intet kommer intet. Idag existerar det teorier om vad som fanns innan big bang och vårt universum, och många vetenskapsmän erkänner att bakgrunden till universum bör sökas i någonting som existerade innan vårt kända universum, de medger alltså att vårt universum inte var det första tinget att existera. Det utgjorde inte tidens början, vilket bara lämnar oss med en annan gåta. Vi var inte först, men vad var först då? Och även om vi skulle lyckas med den tillsynes profetiska uppgiften att komma fram till när och hur allting skapades, och vad som var först att skapas, måste vi ju fortfarande kunna förstå det. Vi kan inte bara prata det och skriva det. Vi har fortfarande denna fråga kvar att besvara: Vad fanns innan det som var först. Alltså, vad jag menar är att det finns någonting som vi hursomhelst inte kan greppa, och det är just detta: ingentinget. Vi befinner oss alltjämt i tiden, det är vad vi sträcker ut oss inom. Vi lever i en tidsrymd. Varför känns det som om jag stöter på en stoppkloss i min hjärna när jag försöker förstå att det innan det fanns någonting, inte fanns någonting? Rent intellektuellt kan jag inte förstå det, men varför? Vi kanske inte förstår, eftersom att orden inte förstår? Vårt verktyg för förståelse är språket, men språket är skapat utefter kända ting och tillstånd. Vi tänker med ord, vi konverserar och vi förmedlar oss med ord. Vetenskap formuleras med ord. Vi förklarar universum med ord. Men tänk om förståelsen av universum kräver att vi inte uttalar oss om det? Det är kanske när vi inte förstår, som vi förstår. Men då förstår vi inte att vi förstår. Vi blir förvirrade och kollrar bort oss själva i desperationen, eller ivern, att sätta ord på det. Vi försöker förstå, med hjälp av vad vi kan se på som ”givna sanningar”, och med det menar jag exempelvis de begrepp och uttryck vi är fostrade med. De begrepp vi beskriver vår omgivning och vår värld med förutsätter egentligen ganska mycket, och vad jag menar är att språket på så vis kan bli ett handikapp. Då menar jag exempelvis denna ”sanning”: att det finns ett före och ett efter, och att det som är däremellan är nuet (men viktigast här är faktumet att någonting måste ha existerat innan det som är nu, det är den logiken tidsbegreppet bygger på). Dessa innan, och efter. Detta är begrepp vi använder för att förstå saker och ting, men om förståelse kräver att vi sträcker oss utanför dem, står vi utan verktyg. Albert Einstein sa en gång ”det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka”, och kanske är det så att vi behöver försöka förstå på ett annat sätt än vad vi gör idag för att faktiskt kunna förstå de ting vi ännu inte förstår. De ting som språket inte kan greppa. Om du tappat någonting viktigt i en grop med gyttja och ämnar att försöka få tag på det här föremålet igen, kanske du först försöker med det verktyg som verkar bäst lämpat och finns närmast till hands, men när du märker att detta verktyg inte lyckas greppa tinget och föra det till dig så är det troligt att du letar efter ett bättre verktyg och använder det istället. 

Vi kan inte tänka oss en plats där tiden inte existerar, där det inte fanns något före eller efter. Vi kan heller inte föreställa oss hur någonting såg ut, innan det skapades någonting. Till vardags använder vi uttrycket ingenting till att exempelvis beskriva när någonting är tomt, vi kan säga ”det händer ingenting” eller ”jag känner ingenting”, men vi kopplar det aldrig till någonting som härrör till det ingenting det syftas på när vi ska prata om tidens begynnelse. Det här är svårt att skriva, för jag försöker skriva om någonting som det inte finns några ord för på det här språket. Språket är vår kända värld, det vi inte kan placera ut ord på förstår vi inte. Det finns ingen ordföljd som kan beskriva detta och bilda en logisk slutsats.Det finns många exempel på att språket är bristfälligt. Att vårat språk är extremt vagt kan illustreras på ett väldigt enkelt sätt, exempelvis såhär: Du har en sandhög, vi säger att den innehåller en miljon sandkord. Från denna hög plockar du bort ett enda sandkord, men det är tveklöst fortfarande en sandhög. Du plockar bort ett sandkorn till, och även om du plockar bort flera tusen sandkorn är det fortfarande att definiera som en sandhög. Men när du plockat bort alla sandkorn förutom några stycken är det inte längre en sandhög. Detta innebär att det faktum att du plockar bort sandkorn från högen tillslut kommer innebära att det inte längre är en sandhög, men när inträffar detta då? Det säger språket ingenting om, det finns inga ord för tillståndet mellan det att du har en sandhög och fram tills det att du plockat bort så många sandkorn att det inte längre är en sandhög. Alla tillstånd i flödet är namnlösa, ordlösa. Precis som att det inte finns något ord för vad som existerade innan tiden, eller den rymd däremellan. Antiexistens? Jag vet inte. ”It’s neccesitty which has cut the text we were on the way to writing”, skriver Cixous, och visst kan jag känna att hon förstår mig, även om hon kanske menar någonting helt annat med sin mening än vad jag personligen greppar tag i hos den. Men jag tänker mig att vi kuvar våra meningar då de måste formas till just meningar. Vi måste förminska det vi vill säga, då vi är tvungen att formulera budskapet till ord. Språkets begränsning. Har vi inga ord vi måste placera ut på lämplinga ting eller tillstånd, är möjligheterna oändliga. Jag vet inte ens om jag lyckats skriva ner min tes nu, men jag har på känn att skulle jag försöka utveckla det ännu mer skulle det bara bli krångligt och oförståeligt. Men kanske är det så att det är mitt språk som står emellan mig och förståelsen av universum och andra stora ting. Vår verktyg för förståelse kanske i själva verket stjälper oss. 

Kanske är det så att vi bär på exakt all kunskap som existerar, det vore logiskt, men att vi inte kan nå den. Vi har inga medel för att förstå eller hantera den, vi förstår i själva inte att för att kunna förstå måste vi sluta försöka förstå. Om man ens kan säga så, det vet jag inte. Hur övervinner vi språket, om det nu är vad vi bör göra? Hur kan dessa vackra ord innebära döden? Hur kan jag älska någonting så mycket? Är strävan efter kunskap det enda som finns? Vår passion efter förståelse? Är det den som ger upphov till konst? Står svaret skrivet i poetiska texter, i abstrakta geometriska skulpturer, undangömda i någon källare eller till allmän beskådan på ett känt galleri? ”We advances into the unknown”, skriver Cixous angående skapande, och jag finner verkligen mycket i hennes sätt att uttrycka det. Poesin utmanar ordet, får det att betyda saker det inte betydde tidigare, om än bara för nu, just när du läser det. Poesi är absolut sanning på det vis att det inte kan fara med osanning. Konsten söker inte någon hundraprocentig övertygelse, utan hyllar istället osäkerheten. Kanske kan vi genom estetiska texter, skriva sådant som inte går att förstå, eftersom det inte går att skriva. Skulle säkerhet isåfall förminska den estetiska upplevelsen? Skulle konsten bestå i en värld där allting var känt? Jag sitter på kaféet igen, jag sitter här hur ont det än gör att ens greppa en penna. Kaffekoppens handtag är tomrum men fullt av luft. Jag ställer upp en integral som ser ut som ett träd när jag löst den. Utanför fönstret en vanlig ström av människor. Vi massproducerar huvudvärk och äter sömn. Jag dör inte om jag inte skriver, men jag skriver för att inte dö. Alla här är sådana. Vi låtsas att vi knäckt gåtan. Som om vi agerar efter någon slags plan vi listat ut finns skriven för oss. Kanske Hemingway eller Dostojevskij skrev den. Det litterära rummet vecklar ut sig med min kropp som utgångspunkt, och om mornarna sitter Bob Dylan vid mitt köksbord, Andy Warhol sitter vid mitt köksbord. Jag äter min frukost i lugn och ro, vänder blad i min bok och tänker inte så mycket på det. Det doftar av noggrant malda kaffebönor, kaffekannan visslar och i ett förvirrat ögonblick ser vi på varandra. Konsten gör slut med allting vi inte kan förlika oss med, ett resonemang som aldrig tar slut. Men kan en tavla förändra världen, kan den ge den olyckliga ro om nattten, kan den omfördela världens resurser så att allting blir som det bör? Eller är konsten snarare det avgörande steget mellan felaktighet och förändring? Är det den feges sätt att uttrycka sig, den modigas alldagliga plattform? Ibland sker det i det tysta, ibland skriker vi. Ibland skriver vi. Ibland skriker vi när vi skriver. Ibland skriver vi när vi skriker. Ibland målar vi gatorna, ibland tvättar vi dem rena. Konst är allt detta. Konst är olydnad, men inte nödvändigtvis. Konst är lydnad gentemot mig själv, att alltid vägra en felaktighet. När vi skapar konst fyller vi en kvot som samhället glömt bort; politisk agenda kan vi förkasta, den lämnar aldrig något utrymme för annat än sig själv, samtidigt som den inte har något egenvärde. Orden i sig är menlösa, de är skelett. Konsten går aldrig att förkasta. Vi behöver inte gilla den eller hålla med, vi kan hata den, men vi kan inte säga emot. Den står oemotsagd, den försöker inte vinna någonting, den behövde skapas och därför skapades den och nu finns den. Konsten kommer att bestå oavsett om den blir hatad, medan politiska reformer som inte vinner majoritet endast kommer att förkastas. Först undrar jag när vi på kaféet blev konstnärer, när vi blev författare, när vi blev vetenskapsmän. Kanske är det enkelt. Konsten diagnostiserar samhället. Kronisk cancer, ryggradsbrott, tunnelseende, svår ångest. Det är klart vi är rädda. Tillochmed läkaren blir skrämd. Jag sitter på din sängkant i Augusti, naken och med en kaffekopp i handen. Jag tittar på dig. Jag skyler aldrig min kropp. Det är morgon och du ligger under täcket och skrattar åt mig. Jag frågar vad du skrattar åt och du svarar: Jag insåg precis att du bara kommer bli vackrare och vackrare. Hösten passerar i ultrarapid utanför fönstret. Vi tvättar kläder i din tvättstuga. Jag är kär i dig. När vi inte setts på flera år, vet du då att jag blivit ännu vackrare? Kaféet är stimmigt, någon placerar kanelstavor i kaffekannorna och kryddor i teét. 

Varför mynnar förälskelse ut i att vi vill äga varandra? Det finns mycket att lära sig om den moderna människan genom studera hur vi förhåller oss till varandra, särskilt genom att syna just förälskelser och vad som blir dens naturliga, eller kanske rent av onaturliga, konsekvens. Rent spontant är det första jag kommer att tänka på att vi väldigt mycket sammankopplar kärlek med äganderätt, vilket märks tydligt i exempelvis vårat språk. Våra kärleksförklaringar gentemot varandra innehåller ofta uttryck som manifesterar ägande i relation till kärlek, exempelvis: ”jag är din”, ”vill du bli min?”, ”jag vill bara vara din”, ”jag är för evigt din”. Kärlekens språk blir också ägandets språk; min, din, hans, hennes. Visst känns det på något sätt väldigt olustigt? Det centrala begreppet i en kärleksrelation, både på det platoniska och sexuella planet, kan lätt tolkas som trohet. Det verkar som om vi anser oss ha rätten till en annan person, men absolut inte två åt gången. Vad händer då om jag, mitt uppe i ett förhållande med min älskade, upplever passion inför en annan människa, utan att det nödvändigtvis förändrar eller ens påverkar vad jag känner inför min partner? Det ter sig då som om jag förkastar kärleken, när det jag i själva verket gör är att bejaka vad jag känner inom mig. Önskar min partner att jag istället skulle förneka vad jag känner, eller är jag att betrakta som otrogen så fort jag känner någonting erotiskt inför en annan människa? Den gyllende regeln i det moderna samhällets ideal för tvåsamhet kan tolkas såhär: Förhållanden ska ingås av kärlek, och sex ska ske inom förhållandet. Här kommer sexuell äganderätt in i bilden. Vi kanske inte ens reflekterat över att vi kopplat ihop kärlek och sex på detta vis, eftersom att det i princip ”ingår” när vi inleder ett kärleksförhållande med någon. Men detta innebär alltså att du bryter mot den gyllene regeln ifall du har sex med en annan person än din partner. Eftersom sex och kärlek i princip blivit sammankopplat till en och samma sak, blir ett brott mot den sexuella äganderätten också ett brott mot kärleken. Vår spontana, ogentomtänkta reaktion på sex utanför förhållandet blir att kärleken som möjliggör förhållandet är död, eller åtminstone hotad. Varför reagerar vi såhär? Precis som orden redan är givna oss, är vissa struktur redan konstruerade för oss. Relationen mellan två människor omgärdas idag av olika samhällskonstruktioner, och det är just den sexuella äganderätten som gett upphov till otroheten. Till någonting vi förväntas vara, finns det automatiskt ett beteende som beskriver dess motpol. Troheten uppfinner otroheten, vilken blir benämningen på det brott du begår gentemot din partner om du på der sexuella planet ägnar dig åt en annan person. Kärleksrelationer blir en egendomsrelation? Vi härrör oftast begreppet ägodel till en sak, vilket kanske är ett misstag, eller snarare en förenkling. I boken Den sociologiska blicken skriver Randall Collins ”ägande är en social relation, ett sätt på vilket människor agerar i förhållande till ting”. Om jag äger ett stycke mark, tillhör denna yta alltså mig, vilket innebär att jag kan använda den på vilket sätt jag vill och att andra människor måste hålla sig undan sålänge jag inte ger dem tillåtelse att använda marken. Detta är inte helt olikt en kärleksrelation idag. Den huvudsakliga aspekten av egendom är besittningsrätten, rätten att hindra andra från att inneha egendomen. Det finns så mycket att skriva om det här, och detta är inte gången jag ska göra det. Men. Alla konstruktioner är menade att fallera någonstans. Allting går nog att genomskåda, bena ut. Vad avgör troheten? Är jag mindre otrogen om jag är kär i någon annan ytterigare person men inte har samlag med denna, utan istället väljer att vara ”trogen” min partner, mina känslor och viljor till trots?

Begår jag handlingen som gör mig till en brottsling i kärlekens namn först när jag har samlag med en annan person? Är det verkligen logiskt? Handlingarna, eller känslorna? I själva verket borde det inte skada kärleken mer om vi ger upp saker och ting vi faktiskt vill, med anledningen att det strider mot en norm? Svartsjuka, är det en naturlig känsla, given oss av evolutionen? Är det inte snarare något som uppstår i relationen människor emellan, vilket den gör på grund av samhälleliga omständigheter? Kärleken som uppstår för mig inför en annan person är knappast en samhällskonstruktion, men relationen som den mynnar ut i är en konsekvens av att vi anammar redan färdiga mallar för hur olika relationer borde se ut. Behovet av att ”äga” vår partner, kommer det från normen eller är normen ett resultatet av behovet? Eller beror de av varandra? Måste kärlek och sex alltid hänga ihop? Är tillgivenhet och sexualitet någonting som nödvändigtvis har med varandra att göra? Min partner äger både min kropp och min tillgivenhet, och jag äger dennes kropp och tillgivenhet? I själva verket blir det ena en symbol för det andra. Samhället har så många svar, men ställer inte frågorna. Saker och ting bara finns, och förkastar sin orsak. Kan jag ha sex med både min partner och en person utanför förhållandet, som jag inte hyser några kärlekskänslor för men är kroppsligt attraherad av? Kan jag fortfarande vara lika kär i min partner även om jag också uppskattar att ha sex med en annan person, måste de två relationerna nödvändigtvis ha någonting med varandra att göra? Om vi för ett ögonblick bortser från de normer vi blivit fostrade med och omständigheterna som normen skapat, skulle vi tjäna någonting på att inte ha sex med någon utanför förhållandet? Och kanske den mest kontroversiella frågan av dem alla; varför skulle jag inte kunna vara kär i två personer samtidigt? Det är en debatt som pågått sedan urminnes tider, en debatt som undrar om vi kan känna uppriktig förälskelse inför två personer på samma gång. Är kärleken delbar? Det finns så kallade experter inom sexuella relationer som hävdar att det i högsta grad är möjligt, men behövs det verkligen en expert för att komma fram till någonting sådant? Plötslig passion för en person kan inträffa närsomhelst, då en enda person sällan kan tillfredsställa oss inom alla olika områden i livet. Att hänvisa till historien tycker jag i vissa fall känns fånigt då det känns som någonting så otroligt distanserande att göra, men särskilt i litteraturen finns det många exempel där en persons exempelvis intellektuella behov tillfredsställdes av en älskare samtidigt som dennes exempelvis sexuella behov tillfredsställdes av en annan ytterligare älskare. 

Jag är övertygad om att människan är benägen att känna uppriktig förälskelse och kärlek inför fler än en enda person åt gången, även om vi inte vet om det eller lurats att tro någonting annat, vilket borde göra känslan av svartsjuka omotiverad och endast skadlig. Drar jag det till spets skulle jag då kunna kalla svartsjukan för en totalt irrationell känsla. Men hur det än står till med det, är det en känsla baserat på något slags behov inom oss, oavsett dess ursprung och vad vi anser om det ursprunget. Som det ser ut idag verkar det möjligt till en exklusiv besittning av en individs hela kärlek, och svartsjukan kommer därför att kräva denna exklusiviteten. Men på riktigt då, är det ens möjligt? Och varför känns det för oss som ett önskvärt scenario att äga någons hela kärlek? Återigen: Blir kärleken riktad mot mig mindre, om denna känsla riktas även till en ytterligare person? Som det ser ut idag känns det som om vi försöker märka kärleken och förpassa den på olika sätt, istället för att faktiskt erkänna den. Kan vi älska någon ”mer” eller ”mest”? Vad gör vi med kärleken när vi märker den med dessa ord? Försöker vi använda förhållanden, en annan persons bekräftelse, för att bekräfta oss själva? Om någon lovar mig evig kärlek och trohet, är jag trygg då? Varför försöker vi lova bort vår trohet till någon utomstående, när vi istället bör investera den i oss själva? Missförstå mig inte, mänskliga relationer är av ett mycket högt värde och icke att förkasta, men det verkar lätt hänt att de får oss att tappa bort oss själva. Kingsley Davis illustrerar detta med orden: ”When the object possessed is another person, the universal tendency of the possessor to indentify himself with the thing possessed (transmuting ‘mine’ into ’I’) is given the greatest opportunity to express itself. The lover feels that his love is a part om himself and that his existence would be meaningless without her. This personal identification is probably most tenuous of all in the love situation”. Får det sexuella ägandet oss att känna att någonting är ”mitt” och att det som är mitt (då syftar jag på utomkroppsliga fysiska ting) formar vad som är jag? Vad vi då har gjort är att överföra en del av oss själva till någonting vi själva inte kan styra över. Vi kan såga ner detta till en fråga jag tycker är väldigt primär: Använder vi förhållanden till viss del för att bekräfta oss själva som värdefulla, vackra och meningsfulla? Jag är älskad för att jag är älskad av någon annan. Alla bekräftande meningar i ett förhållande, plåstrar de om en otrygghet inom oss själva? Lämnar vi över denna känsla till någon utomstående att bekräfta är det lätt att vi blir utan denna, vilket gör det tydligt att vi i själva verket bör finna en grundläggande trygghet inom oss själva och aldrig låta den byggas upp på det utomkroppsliga planet. På detta kan vi sedan bygga en relation med en annan människa. Oberoende och personligt ansvar är någonting vi alltid verkar lägga stor vikt vid, men mitt uppe i en kärleksrelation reducerats det snabbt bort, när det mycket väl kan vara så att det är vår viktigaste nyckel till överlevnad, aldrig värd att slarva bort i ett komplex av känslor.

Jag önskar att du kunde ha lämnat en lapp åtminstone. Det var september en gång, även om den månaden är raderad ur almanackan nu. Det var en månad då någon var det vackraste en annan sett i alla sina dagar, nu märker händelsen inte ens ut en millimetern eller en millisekund i historien. I januari står jag handfallen med ett oåterkalleligt ”såklart”. Jag skulle kunna sätta det i slutet av varenda mening och den skulle handla om dig. Jag börjar leta efter tonlägen där jag kan vila, hålrummen som efterlämnats i vissa ord eller i tystnaden då konstruktionen som är menad att bygga upp meningar fallerat. Det är tre minuter nyheter på radion. Andas i tre minuter nu. Istället tecknar jag en lapp: Till dig som åt av månen medan jag såg på. Jag kan inte tillbringa hela hösten med att tänka på fraktaler, det skulle vara som om jag blivit galen. Jag tänker på att stiga upp medan han fortfarande sover. Allting jag skriver bär fläckar. Att skriva en text som är renodlad och inte också handlar om någonting annat är omöjligt. Jag har inga kläder. Rymden, kylan, verben, den där kylan. Du vet väl att/att det regnade/hur det regnde/att det regnade här/där vi var. Jag minns dikterna men dikten minns inte mig, för jag har skrivit om den. Jag har upptäckt att rummet är smittat, och försöker undvika att själv bli sjuk. Jag ser raderna av text som remsor, en mening jag verkar ha kommit fram till i sömnen måste jag studera med viss skepsis nästföljande dag: Vilken färg har ett leende? Vi är i din lägenhet på Språkgränd, fyra månader senare ska jag anonymt buda rosor till din dörr, för oss båda är det okänt idag. Det är inte ens fakta. Visste någon av oss detta skulle vi direkt avbryta alltihop. ”När jag är med dig tänker jag på att vara naken, och att läsa böcker. Jag tänker att om jag läser en bok och hon ligger här bredvid mig, då är det bra”. Jag läser i boken: ”It’s a feeling close to a feeling she will die of it”. Jag kan inte möta dig på gatan och vika undan med blicken och du kan inte bara gå förbi mig på kaféet, eftersom vi vet saker om varandra. Jag vet vad du äter till frukost, och det är det enda som i efterhand gör dig mänsklig. Du äter verum hälsofil med kanel, musli och dadlar istället för socker. Vissa meningar måste jag skriva om för att de ska finnas. Jag vet att du pratar i sömnen och jag har lagt min hand på din axel mitt i natten när du rest dig upp för att gå, fastän du inte vaknat än. Jag vet hur du ser ut när du har sex. En sådan intim vetskap om någon gör fruktansvärt ont i efterhand. Jag ställer mig frågande till hur jag ska kunna återhämta mig från sådan information. Hur jag ska kunna glömma allt jag vet. Det är sådan vetskap som kan överbrygga avgrunden som naturligt finns mellan mig och någon annan, och att i efterhand rasera den vet jag inte om det går. Om vi passerar varandra på gatan går vi inte bara förbi varandra, vi går rakt in i varandra. Vår relation till varandra är fixerad nu. Jag har sett och synen sviker inte. Jag ser fastän det inte är synligt eftersom jag sett. Vetandet ger inte upp. Därför rasar regnet och vi fryser fast i våra rörelser. Även i litteraturen skulle min ångest vara ful, och det plågar mig mer än ångesten i sig. Jag tänker att jag skulle kunna fråga honom hur det var på åttiotalet, men jag har ingenting att göra med den tiden. Jag var var som tiden innan universums skapelse; jag fanns inte och det går inte att greppa och därför borde jag inte ens fråga. Nu skulle jag istället vilja rycka tag i honom på stan bara för att säga: Ursäkta, men det var någonting viktigt jag glömde att säga dig. Hur mycket frånvaro finns inskriven i din närvaro? Bara för att när jag kommer hem skriva detta: Lider du av någonting, Jupiter? Någon på radion säger såhär: Att fotvandra är ett avståndtagande från samhället, och genom vandringen kan du uttrycka dig själv. Jag lyssnar uppmärksamt på ett samtal som förs mellan två shackspelande män som sitter några bord ifrån mig. Våld är den totalt motsatsen till kreativitet, säger en av dem, och jag kan inte låta bli att associera det till det som ibland är så våldsamt med mitt skrivande. Men visst är det sant. Någon kommer in på kaféet och frågar hur det går med mina ritningar. Ritningar? Jag sysslar med ord, det är vad jag gör. Två månader senare får du din diagnos, läkaren kallar den för: Älskande Poeters Varaktighet. Jag blir livrädd och frågar efter råd. Läkaren säger då: Du måste hitta de tysta punkter där hjärtslagen inte hörs. Det enda som är sig likt är kaféet, där Kafka sitter och skriver sina böcker.