Hej alla fina som läser. Först vill jag tacka som ödmjukast för responsen på mitt förra inlägg, det var så fint att höra lite från er, och att en text som egentligen är så himla jobbig kan bli någonting fint att läsa känns ju tröstande på något vis. Sedan dess har jag iallafall fyllt tjugo, köpt vin på systemet, varit i Stockholm hos Caroline, börjat jobba på dagis, köpt en röd sammetssoffa och fått överta min farmors gamla String-hylla som hängt ute i vår stuga vid havet. Och så har bibliotekskaféet öppnat igen och jag har börjat plugga på Konsthögskolan. Alltså saker och ting går även om ingenting borde gå. Jag läser en kurs som heter Estetik, vilket i princip om man måste sammanfatta det är konst som filosofisk gren, och som examination på kursens första moment skulle vi skriva en essä som i detta sammanhang innebar ett försök till någonting, alltså inte en akademisk text. Så nu fick jag en idé om att jag skulle lägga ut den texten här eftersom den faktiskt inte skiljer sig så mycket från de blogginlägg jag vanligtvis publicerar här. Texten är ett slags försök till att skapa en rumslighet i vilken det skulle vara naturligt att uttrycka allt möjligt, alltså att jag bara skulle kunna droppa någonting och det skulle passa in i texten oavsett om det är en tes kring någonting eller en personlig upplevelse beskriven med prosa. Som utgångspunkt valde jag också den plats där jag mestadels sitter när jag skriver. Vissa meningar har jag tagit från tidigare dikter/texter/blogginlägg jag skrivit, och vissa episoder är sammanfattade delar från min röda bok jag tryckte i somras, så om någon tycker att en läst det tidigare här så är det därför. Sedan vill jag också säga att ett fåtal meningar är pyttelite omskrivna för att passa ett sådant här format där vemsomhelst kan råka läsa.

--> Funderingar från Kafka/Älskande Poeters Varaktighet.