sedan sist har jag gjort lite olika saker (bland annat tagit studenten, mer om det snart) och större delen av tiden hjälplöst (?) kastats omkring mellan ett inferno av känslor, för ett antal nätter sedan ihopkrupen under täcket efter att ha sprungit till nattbussen och även om kvällen tillbringats på bästa sätt skriver jag en anteckning som går ut på ungefär detta: väggarna kommer inte att rasa ner över dig även om det känns så. Sedan lyssnar jag på vaken med p3 och somnar tillslut, och nästa dag sitter jag på bibliotekscaféets uteservering mittemot en vän och jag känner oväntat tårarna trycka bakom ögonlocken då jag måste säga till dig att det gör så ont att du gör såhär för "det här är det enda jag någonsin kommer få med honom" och det vet du ju. det är sista lördagen innan vi tar studenten och den tillbringar vi på scharinska med att kedjeröka på uteserveringen beställa in mer öl och dansa oss svettiga i spanska salen, standardlördagen då den är som bäst. jag har hunnit sova högst tre timmar då du ringer och väcker mig "får jag komma till dig?", du har skickat tolv sms, klockan är halv sex på morgonen och förvirrad fortfarande alkoholsnurrig hämtar jag det extra täcket och öppnar till dig. du säger att du gått hela vägen från en efterfest öst på stan för att du ville träffa mig, och du smakar alkohol och svagt av snus, och hallå, varför är jag inte som allra mest kär nu när det plötsligt verkar totalt smärtfritt?

 

jag undrar varför jag fortfarande skriver om dig, då jag vet att du har gråtit över mig fastän jag aldrig gråtit över dig, då du skriver till mig du är bland det finaste jag vet och kysser mig bland folk, då du referar till oss som pojkvän och flickvän även om jag vet att vi båda vet att det är på skoj, då du säger "du vet ju att jag kan säga allt till dig", och du ibland om nätterna säger sådana saker till mig som jag aldrig trodde du kunde säga till någon. hur du ibland ser på mig just efter att vi älskat och hur jag känner ditt hjärta slå och slå innanför bröstkorgen. då fattar jag fattar varför jag skrev ändlöst långa texter om att jag gick av utan dig, men nu vet jag att du också gick av. vi dricker öl i en klätterställning, går barfota i ålidhemsskogarna och lyssnar på sigur ros, du målar med mina akrylfärger och jag sover, vi sitter uppflugna på fönsterbrädan och lyssnar på din favoritlåt, vi handlar och lagar mat tillsammans, bråkar om vilka kryddor vi ska använda, och jag tror aldrig att vi tidigare ätit frukost tillsammans två mornar i rad.

 

.

 

först tänker jag att, det bästa med studenten är att åka kollektivtrafik i studentmössan och känna sig som huvudpersonen, att exakt alla skiner upp när de ser en. sedan tänker jag att det bästa är känslan då vi rusar in i valhalla och dansar på scenen och sedan tänker jag att den absolut bästa känslan med studenten måste vara då det är exakt tio sekunder tills vi ska springa ut och sedan öppnas dörrarna och jag vet att: jag hatar skolsystemet, jag fattar inte varför jag har gjort det här, jag har varit för feg för att hoppa av fast jag velat, men jag vet att: här tar det slut, jag kommer aldrig någonsin mer att ägna mig åt någonting som bara vill skjutsa ut mig i någonting jag inte vill vara en del av, nu är jag precis mig själv, och det vet jag då jag springer ut och det regnar och vi skriker så högt vi bara kan bara för att vi kan och lyckan verkar bubbla i kroppen. jag är tveksam till om någonting kommer kunna väga upp den känslan, och sedan vet jag att jag hade överlevt vintern tusen gånger bättre om jag vetat att du på min student skulle gå hand i hand med mig genom stan så fort jag hoppat av flaket och att du skulle kyssa mig, om jag vetat att du skulle kyssa mig på min student. du köper kaffe till mig och vi sätter oss i en folktom galleria och du skriver ditt namn i min studentmössa och jag håller om dig fånigt hårt men vadå.

 

jag blir bakfull klockan fem, men det gör ingenting för klockan sju öppnar vi de första ölflaskorna och vi förfestar på västerslätt, alkoholen och insikten om att vi har tagit studenten sjunger i hela min kropp och jag vet att denna dag inte hade kunnat bli bättre och: hur många kärlekshistorier kan jag bära på samma gång?

 

jag tänker att det allra bästa med studenten kanske är när en puss som man verkligen älskar plötsligt övergår till en kyss och du har fingrarna i mitt hår och fortfarande med våra ansikten tätt intill varandras och jag ser ingenting kanske för att jag fortfarande blundar efter kyssen men då du viskar: jag gillar dig. 

och jag bara antar att det är sådant som måste hända på studentskivan om det inte redan hänt under de tre åren då vi gått i samma klass och sagt att vi älskar varandra flertalet gånger och planerat resor tillsammans, vi har suttit hos rektorn och försökt byta bort mattekurser, vi har fejkat inlämningsarbeten, du har hatat någon jag varit tillsammans med för att han varit otrogen mot mig och vi har skickat vykort till varandra undertecknat med "din vän för alltid". och dagen innan studenten sitter vi ensamma i din bil och när vi stannar vid ett trafikljus ser du på mig och säger att vi får aldrig sluta umgås bara för att vi tar studenten nu! och jag lovar jag lovar och sedan kysser vi varandra på studentskivan. 

 

vi dansar och dansar, ser slutligen solen gå upp över umeå från en takterass och just när jag ska smita från efterfesten får du syn på mig och så säger jag: när kan vi ses igen? och sedan kysser vi varandra just utanför dörren och jag springer nerför trappan och klockan tre på morgonen går jag hemåt med studentmössan på huvudet och känner att allt nog blivit precis så perfekt som det bara kunde bli.

 

och nu undrar man mest över allt som kommer att hända.

 

 

 

idag lyssnar jag på denna

dagarna som passerar nu, visst är vi förälskade? visst har vi aldrig någonsin känt detta. det är tio dagar tills vi springer ut och vardag och helg flyter ihop, nätterna blir längre och ljusare och visst blir vi förälskade och galna av detta för jag älskar med någon under ett öppet fönster i en sunkigt vacker hippielägenhet och efteråt delar vi på en cigarett och röken letar sig dels in i lägenhetens alla vrår och dels utåt; om en månad ska du ut i världen och luffa och för precis tre år sedan var det vi mot hela världen men detta är ändå första gången jag kan älska med dig och därför tror jag min värld blivit varmare. graderna i umeå stiger som besatt av någonting, jag köper cola istället för kaffe och sätter mig på bibliotekscaféets uteservering, med samtliga kurser avslutade och högsta betyg i alla kombinerat med min i snitt femtioprocentiga frånvaro anser jag mig ha rätten att skratta skolsystemet rakt i ansiktet, men samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför jag ens orkade bry mig om den biten då jag kommer att använda dessa tresiffriga bokstavskombinationer på ett papper till precis ingenting alls. det blir fredag och vi dricker mitt på dagen-öl och smälter i värmen, rullar sushi och cigaretter vid mitt köksbord och trängs sedan på min balkong resten av kvällen innan vi hamnar på en liten fest i ett studentrum på fysikgränd tjugotre där det är okej att röka på fönsterkarmen.

 

 

så är jag i upplösning men dock samlad och lugn och du kysser mig i köket, jag undrar när det var du började överrösa mig med kärlek och invagga mig i denna knäppa men sanna trygghet inte likt någon annan. en trygghet parallellt med ett oberoende, jag vet att det är precis detta jag vill ha och det enda sätt på vilket jag skulle kunna må bra av att leva med en annan människa. du somnar med huvudet på mitt bröst och det är för varmt för att sova i varandras armar så jag flyttar försiktigt på dig och vänder mig om och somnar. nästa morgon äter vi sushi till frukost, det är kvavt i luften som om det ska börja åska närsomhelst, vi lyssnar på dire straits och hånglar i min säng och efteråt säger du: det känns som vi är revolterande ungdomar på åttiotalet som inte bryr sig ett skit. det börjar regna och himlen som varit blå i två och en halv vecka blir plötsligt mulen och vi delar öronsnäckor på bussen hem till dig; jag hoppas att vi aldrig slutar med det här som vi håller på med. hemma hos dig dricker folk öl och klipper buskar och sår grönsaker i trädgårdslandet, jag ligger mest ihopkrupen i din säng och lyssnar på när du får utlopp för din gitarrabstinens och slumrar lite då och då. på kvällen trängs vi på scharinskas fullproppade uteservering, smugglar in folköl som vi häller över i glas på toaletten, dansar oss lyckliga i spanska salen och euforin får sitt utbrott när dj:n spelar åttahundra grader. då är allt väl.

framkallade dessa för ett tag sedan och de gav mig verkligen en våg av nostalgi, tänkte visa lite:

hade oavgjort mitt sämsta urkult någonsin av olika anledningar, men ibland var det fint, exempelvis när jag hängde med albin.

alltså varför känns den här bilden så himla mycket urkult? så jävla ful men ändå bra och härlig. lite sextiotalet kanske.