Köpte en Moleskine i slutet av mars, och det känns fånigt nog som om jag väntat hela mitt liv. Månaderna går och det finns ingen tid på året som jag tycker är så psykiskt ansträngande som då en årstid övergår till en annan. Jag går men det finns ingen rytm. Vi avslutar det andra momentet i kursen jag läser med att redovisa våra gestaltningar, jag har gjort mitt livs första film och mörklägger ett rum på Galleri Verkligheten för att visa den för mina klasskamrater. Jag köper årets första paket cigaretter för det är så en gör när våren börjar tränga sig på. Egentligen finns det ingenstans jag hellre hade velat vara än i Lärkträdet, det är det finaste stället jag vet på våren. Jag åker buss förbi där varenda dag men orkar inte längre ägna det en blick. Jag och Markus sitter på bibliotekskaféet och skriver, pratar som vanligt om att smaken på kaffet härinne aldrig förändras. Caroline kommer upp från Stockholm och bor hos mig i en vecka, all snö smälter bort och vi sitter vid vattnet nedanför min skola och äter glass. Jag och Olivia åker till Berlin och i en vecka delar vi en lägenhet i Neukölln med det finaste köket och de mjukaste duntäckena. Vi lever på hamburgare och sushi och öl för att det är så jävla billigt och gott och jag röker sådana vackra mjuka Gauloises och vi tar tusen fotoremsor i de svartvita fotoautomaterna. Jag förälskar mig i Kreuzberg, som påminner om ett stort vackert trevligt ghetto där allting är hybrider mellan kaféer och barer där man får röka inomhus och ölen inte är dyrare än en kopp kaffe. Inne på ett ställe jag inte minns namnet på dricker jag en öl och en kaffe medan jag skriver ett brev till honom fastän jag egentligen bara tänkt skicka ett vykort och redan valt ut vilket. Jag skriver att jag trivs här, att jag undrar om han varit till vissa av de ställen jag varit till, och att jag tycker att tunnelbanesystemet här är så mycket lugnare än i Stockholm, men att jag inte förstår hur det kommer sig att man i princip måste springa över övergångsställena för att hinna över innan det blir rött ljus igen. De enda känslorna i det brevet som är riktade mot honom är raden i slutet; jag hoppas att du sover bra. Jag saknar dig alltid! Sedan postar jag brevet till Rågången i Umeå med tyska frimärken på. Innan det brevet ens har kommit fram har jag fått reda på att han är tillsammans med sin föredetta flickvän igen. Jag vill bara kräkas. Det är så vidrigt, och jag skulle kunna ägna tid åt att förklara, men det om något hade varit menlöst. Jag är väl medveten om att jag bara för en månad sedan bokstavligen inte hade kunnat hantera det. Jag är fortfarande osäker på om jag kan det nu. Då jag fortfarande lider i avsaknad av honom, och allting som rör vid mig känns värdelöst då det inte är en del av honom. Då jag fortfarande undrar när han faktiskt tänkt komma hem till mig, eftersom han så gärna ville det. När vi ska se den där filmen som han laddade ner åt oss, när jag får se hur det blev med den där bänken han beställde hem för att ha krukväxter på under hans vardagsrumsfönster. Jag lovar att mina händer fortfarande är helt oförstående vid att de aldrig mer får röra vid honom. Jag läser i boken han lånade mig ibland. Den bär fortfarande hans prydligt vikta hundöron på vissa av sidorna. Det var längesen jag satt i hans hall och knöt mina skösnören nu.

Han och hans bästa vän arrangerar hela efterfesten för den litteraturfestival där jag jobbat en hel helg. Littfest är det bästa jag vet i Umeå, då jag under en hel helg får jobba tätt ihop med personer som lever för god litteratur precis som jag och vi rör oss i samma byggnad som och får äta middag tillsammans med fantastiska författare från hela världen. Han arrangerar efterfesten och jag har vetat det ända sedan i höstas då vi fortfarande hade en relation och han berättade det för mig som en glad nyhet, så sedan dess har jag haft god tid på mig att fundera över hur jag skulle hantera den situationen, att frivilligt placera mig själv i samma rum som honom då det är omöjligt att vi inte kommer tvingas att konversera. I februari kommer han fram till mig på bibliotekskaféet och då har det gått tre månader sedan senaste gången vi drack kaffe i hans säng och vi kysstes hejdå vid det där övergångsstället till universitetet. Vi somnade om hela förmiddagen som blev eftermiddag och han sa att han hade drömt om att vi åkte bil i öknen. Jag minns att vi absolut inte kunde slita oss från varandra, och klockan är fyra när vi stiger upp och klär på oss. Nu stirrar jag rakt fram medan han pratar med mig. Jag kan inte se honom. Om det är något jag verkligen försökt undvika så är det att behöva se honom. Vi håller varandras händer i en snabb sekund innan han går, sedan hinner jag just precis samla ihop mina saker och störta ut därifrån och sedan gråter jag okontrollerat i vad som känns som timmar och förmodligen är det också. Jag har alltid vetat att det var precis så det skulle bli. Jag får absolut inte se honom, det skulle innebära slutet på illusionen om att han inte längre finns och tanken på att han fortfarande finns men att jag inte kan vara med honom är bara så jävla hemsk. Det är enda sättet jag kan säga det på. På Littfest dricker jag glas efter glas med rödvin eftersom det är gratis och stannar precis så länge som den tid det tar innan han kommer fram till mig för efter det kan jag absolut inte vara kvar och jag placerar min ena hand på hans midja och han trycker sin kind mot min och jag känner att han luktar precis som han alltid gjort och sedan hämtar jag mina ytterkläder utan att ta på mig dem och går rakt ut i det yrande snöfallet och åker hem. Jag tänker att inatt kommer jag ju att dö av det här. Alex kommer och sover med mig, tack. I Berlin går vi på museer och orienterar oss i tunnelbanesystemet och jag dricker öl och lyssnar på Cornelis Vreeswijk hemma hos Julia och Adna på Nogatstraße och ramlar hem längs okända tyska gator. Jag köper en gammal kaffekvarn på den enorma söndagsmarknaden i Mauerpark. På Riemannstrasse är vi inne i ett bibliotek inhyst i en liten lokal där engelspråkig litteratur är staplat längs väggarna och i alla tänkbara utrymmen. Drömmigaste stället jag varit till då även man får dricka vin och röka därinne, och de har alla tänkbara klassiker. Och sedan har det gått en vecka och vi åker till Tegel tidigt på morgonen för att flyga hem till Umeå. Egentligen vill jag verkligen inte lämna Berlin redan.

 

Jag hänger hemma hos mina föräldrar med katten och dricker vin hos Signe tillsammans med Jenny som är hemma från Uppsala över helgen och på söndagen tar vi bilen till bibliotekscaféet för att dricka kaffe. Jag finner mig på något sätt alldeles lamslagen när jag kommer hem till min lägenhet på Backen igen. Jag spelar vinylskivorna från Berlin om och om igen och orkar endast handla krossade tomater för att kunna göra linssoppa. Tänker att jag ska skriva en lista på allting jag bör göra som att boka inskolning med mitt sommarjobb, börja på den oändliga hemtentan eller fundera ut hur jag ska ha råd att äta mat den kommande månaden, men känner mig paniskt less. Omotiverad fast ändå inte. Vill bara inte göra något. Myggen har inte kommit än så fram tills dess passar jag på att ha fönstren öppna. Dricker kokkaffe på verandan och sträckläser Just Kids av Patti Smith. Jag lämnar in min cykel på reparation och en av engångskamerorna från Berlin på framkallning. Stannar annars mest inne med undantag för några koppar kaffe på bibliotekscaféet. Jag borde iallafall städa lägenheten, men står och diskar och fattar inte hur jag ska avsäga mig den här känslan. Hur jag ska avsäga mig dig. Hur jag önskar att varenda gång jag letar efter ett namn att använda i en dikt så kommer det inte alltid bara vara ditt namn jag kommer att tänka på. Jag har aldrig blivit såhär av någon förut, och första veckorna efter honom skriver jag ner saker jag kommer att tänka på som har med den relation vi hade att göra i anteckningarna på mobilen. Som att komma ur ett töcken som sträckt sig över månader. Ändå känner jag mig alldeles främmande och konstig inför tanken på att träffa en annan person att ha en relation med. Jag förstår att jag oavsett vad jag tror eller tänker någon gång kommer att bli kär i någon annan och bli tillsammans med den här personen och jag kan tänka mig att jag kommer vara lycklig med det men vad jag däremot inte kan tänka mig är att jag ändå inte hellre hade varit med honom. Och det känns sjukligt, och jag är medveten om det, men det är fortfarande så jag tänker på det.

Sista gången vi ses ger han mig en tröja han använde för flera år sedan. Han har lagt fram den på en stol, och skrattar och verkar blygsam när han säger att han tänkte att jag kunde få den, eller så kunde jag lämna den hos honom och använda den när jag var där. Jag tar emot den men döljer hur glad jag blir. Alltid denna kyliga inställning till mina känslor när jag är hos honom. Jag kan räkna gångerna jag sa att han var vacker på min ena hand, även om han sa det till mig varenda morgon vi vaknade bredvid varandra. Jag blir förstörd av tanken på att inte få säga det till honom fler gånger. Jag minns hur jag säger "tänk när jag är trettiotre år, vad kommer jag att göra då?" och han skrattar och kysser mig och säger att jag kommer ha en hel del relationer bakom mig då. Jag vill inte, är min instinktiva tanke. Jag minns de otaliga gånger han sa till mig att han till en början varit övertygad om jag skulle träffa någon annan, och att han hade tänkt att han då var tvungen att flytta sig ur vägen. Då kunde jag fråga varför han hade tänkt så, och hans svar var alltid "för att du är så ung", och jag insåg att han förmodligen var omedveten om att jag aldrig i hela mitt liv varit så ointresserad av andra som jag var nu, och att det omöjligt fanns någon jag hade kunnat träffa medan jag träffade honom. Jag vet att det kommer ta slut, inte för att jag kommer komma över honom snart, men för att jag innan dess kommer att ha lämnat Umeå. Jag är så less på att skriva om honom att jag knappt vill göra det längre. Jag är så less på att tänka tankar som handlar om honom att jag funderar på att bara sluta. Jag är verkligen så himla trött. Det är så jävla tröttsamt att bara tänka på någon, och inte få någon respons eftersom att jag inte på något sätt agerar efter mina tankar annat än att skriva ner dem. Jag försöker andas ut. Jag försöker göra det hela tiden. Det hemska har redan hänt, men jag har inte sagt till honom vad jag tycker om det, och att bära på så mycket ilska är ansträngande. Jag vet att jag måste prata med honom men jag skjuter på det för det är verkligen bland det jobbigaste jag kan tänka mig just nu.

Jag vill åka tillbaka till Berlin. Det tog mig ungefär en dag in på resan att förstå att jag skulle komma att bo där, att jag en dag skulle kunna tunnelbanesystemet utmärkt men att jag förmodligen skulle ha en cykel och inte behöva titta på en karta för att hitta överallt. Allting med den här sommaren känns omständigt och jobbigt, men jag ser framemot hösten. Tills dess då. Läser jag söndagens DN fastän det är tisdag och lyssnar på vinyl eller radio dagarna i ända och spottar ut kaffekorn från kokkaffet som fastnar mellan tänderna och lyssnar till ändlösa föreläsningar om gamla filosofer och bara ja tiden går ju och allting är inte förskräckligt ändå. Åker snart ner till Caroline och körsbärsträden.