Det känns som om hjärtat sitter utanpå min kropp. Min kropp blir ett levande väsen igen, jag skakar av koffein, får hjärtklappning av att se dig om vi inte stämt träff, gråter litegrann, skakar i hela kroppen när vi pratar om någonting jobbigt, njuter av att älska med dig igen och kysser med en frenesi som känns överdriven och hoppas att du inte märker det desperata draget i alla mina rörelser gentemot dig. Kom närmre, kliv inte upp även om det bara är för att göra frukost åt oss, ligg kvar, kyss mig längre, håll om mig hårdare. Säg för fan inte att vi måste bryta här. Jag vill vara den som säger det, för en gångs skull jag vill vara den som river upp det här. Handlederna blottade, denna uppgivna känsla. Eller ska jag kanske säga vidrig. Jag blottar dem för vem, för orden? Det kanske är en hängiven känsla, hängiven blottar jag mina handleder för orden. Kapitulerar. Veckorna går fort, mörkret faller snabbt, mornarna kraschar över mig, nätterna sänker sig långsamt. "Jag läste din text" Och kroppen reagerar instinktivt, jag lägger mig med ryggen mot dig och du sluter armarna om mig. Fan jag är ju dum i huvudet jag kan inte hålla känslorna ifrån orden. Alla mina ord, alla mina känslor, det finns inget däremellan. Hälften av allt jag skriver är fiction, hälften sanning. I slutet av texten, för att släta över det där om att denna-höst-blir-jag-så-fruktansvärt-kär-och-han-är-också-från-kaféet-och-jag-tappar-fattningen-med-honom. Vad är fiction och vad är sanning? Här börjar jag bortförklara mitt uppenbara och allra mest naturliga uttryck för min kärlek till honom. En text jag skrivit. Orden, mitt medie. Självklart är det såhär det ska uppdagas. Vi hoppade över den vanliga kyssen du alltid ger mig när jag tagit av mig ytterkläderna för vi har haft vårt första bråk, eller tjafs, missförstånd, felaktighet. Och jag tänker plötsligt att det skulle ju kunna vara så att vi aldrig kysser varandra mer nu, det är min logiska slutsats. Du har värmt på kaffe som vi dricker ur pyttesmå metallkoppar, jag har aldrig sett de förr. Du rullar en joint, jag säger inte emot men i bakhuvudet tänker jag att jag borde avstyra det på något vis eftersom jag lovat mig själv att ta upp någonting viktigt. Tio veckor. Om det ska bli elva veckor måste jag säga någonting, sluta må dåligt, ställa något krav, annars sviker jag mig själv här och nu. Såhär säger du: Jag är så rädd för att skada dig för att jag är så jävla mycket äldre. Där och då förstår jag den riktiga innebörden av att göra illa en annan person. Det där är någonting folk sagt mig i alla tider, "jag är rädd att göra illa dig" och jag har alltid tänkt att men vadå det kommer du inte göra för jag bryr mig inte tillräckligt mycket, men självklart säger jag inte det för det hade varit okänsligt. Tänker bara att det är lugnt med mig. Men den här gången är det inte lugnt. Du kan göra mig så jävla illa. Nu fattar jag precis, det där avståndet, ställningstagandet, att medvetet hålla någon en bit bort från sig. Att vi kan älska med varandra i tio veckor men att han plötsligt kan ta det ifrån mig. Den oerhörda smärtan förstår jag nu och det är vad alla menat med att göra någon illa och jag får ont i magen när jag förstår att jag också gjort det mot personer, nu när jag kan relatera till känslan. Nu befinner jag mig i skottlinjen och jag går in på toaletten och ser mig själv i spegeln och tänker att nu ska jag andas lugnt och sluta darra och sluta tänka att min värld går under och istället överleva vad fan som tänkt hända nu.

 

Du säger att du inte vill att det ska ta slut, och jag tänker såhär: men då håller vi bara på att mygla med vad vi håller på med nu jag kan inte kyssa dig bland folk jag får fan hjärtklappning om du kommer in på bc och vill bara att du ska försvinna jag önskar fan att vi aldrig träffat varandra varenda gång jag ser dig någonstans för jag kan inte gå fram och säga tack för senast och du vågar inte ens krama mig med båda armarna när folk ser och jag har gjort det här förut och jag vägrar göra det igen. Men hur ställer man ultimatum eller krav i det här tillståndet, särskilt när jag vet vad jag gör slut på. Oss, det här, din doft, aldrig mer. Hur är man stark och fattar rätt beslut när jag vet att jag kommer ångra det så jävla mycket om han svarar med någonting jag inte vill höra. Klyschigt nog: Hur kan jag intala mig själv att jag gör rätt när jag vet att det kommer göra så satans jävla ont. Jag har tagit skiten av att ha en relation helt baserad på den andra personens behov istället för att mötas i mitten och jag har tillochmed intalat mig själv att detta är vad jag vill för det är vad han vill, men jag kan inte göra det igen, vem fan blir jag då? Inte någon person jag kan se i ögonen längre. Därför måste jag säga det, och kanske gå ifrån dig. Jag slutar skaka och du säger att det här var bra, det var bra att vi pratade och jag vill jättegärna fortsätta. Fortsätta med oss? Vi gör te och mackor och sitter mittemot varandra vid hans minimala köksbord och när vi sitter där brukar vi alltid vara lite distanserade för att pausa litegrann, men nu herregud jag fattar inte varför du gör så ser du på mig med ögonen de där ögonen som om du vore så jävla kär och sträcker dig efter min hand och håller den hårt de där ögonen jag tror aldrig att jag ser sådär kär ut även om jag är det. Vi ligger bredvid varandra i din säng med varsin bok du läser en av mina favoritböcker av Sara Stridsberg och jag läser Kafka och nästa morgon vaknar jag flera timmar före dig men somnar om när du vaknar till och vänder dig om så du kan hålla om mig. Sedan gör vi allt som vanligt, har sex dricker kaffe äter frukost delar på bilagorna i DN har sex igen brygger mer kaffe lyssnar på podcasts suckar över den grå himlen det enda undantaget denna morgon är att du frågar om jag vill låna din skjorta och jag tänker att detta är ju konstigt han måste fråga enbart för att han vill se mig i sin skjorta. När jag går därifrån tänker jag: Det är dödsdömt, och jag vet att jag alltid tar ut allting i förskott men det är väl mitt enda sätt att hantera det på. 

 

Det är livejazz på bibliotekscaféet varenda vardagskväll den här veckan och jag sörplar på mitt kaffe skriver mina ord röker mina cigaretter och ångesten ersätts av drömmar om nätterna som gör mig illa. Vaknar fortfarande alltid klockan fem på morgonen och hjärtat i halsgropen; men herregud kan jag få ro någon gång då. Jag försöker vinna tillbaka min vardag, allt handlar inte längre om att bara överleva den där känslan, nu är den åtminstone några centimeter bort och varenda millimeter är en vinst, ett andetag och ett steg närmre den tillvaro jag önskar. Jag och älskarinnan ångesten har aldrig levt så nära inpå varandra som den här gången, aldrig har vi varit så nära att ta död på varandra. Men jag överlistade den och för det är jag banne mig stolt. Någonting måste man få vinna, även om det bara är en kamp i ens inre, i de mörkaste delarna av mitt psyke. Jag springer ihop med F på biblioteket och han fångar mig i en kram i sin blå dunjacka och vänder sig sedan om för att ge mig en sådan där varm blick och säger "vad gott du luktar" och där och då när jag ler till svar känns det inte konstigt att vi älskade varandra men det känns rätt att det är förbi och borta och avklarat. Jag har skaffat ett nytt jobb och den femtonde november flyttar jag in i min första alldeles egna lägenhet. Det är en tvåa i ett gammalt vitt trähus med stora fönster och jag ska bo där till sommaren minst och blir så himla lycklig och fånigt stolt när jag tänker på att jag tog det beslutet trots att ångesten bara skrek nej i helvete är du dum i huvudet eller. Men kära ångest jag måste göra slut på oss. Så jag skriver listor där det står fixa köksbord teckna internetavtal adressändra vad ska jag ha för gardiner ska jag ha gardiner ens och åh tänk att få ta dit min kaffebryggare och ska jag skaffa en katt eller inte? Jag är fortfarande så himla rädd hela tiden för ångesten är allt i hela världen jag är rädd för och jag kommer nog vara någorlunda lugn efter minst en helt ångestfri månad men ändå det här kommer nog att bli bra.

 

 

den mest använda meningen i mitt anteckningsblock är endast såhär: "och sedan"

 

precis hela oktober har varit ett töcken. försjunken i dimman av ångestdämpande och ett koffeinberoende som inte får ut sin rätt och drömlösa nätter och dagar då ångesten fysiskt inkräktar på min kropp, att inte kunna äta att ens händer skakar att inte kunna läsa att inte kunna skriva att inte kunna lyssna på musik att inte kunna sitta stilla men att inte kunna göra någonting annat heller att absolut ingenting har någon kvalite, jag kan inte ens romantisera det på något sätt. ändå sitter jag på jobbintervjuer, går på lägenhetsvisning, ser förmodligen ut precis som vanligt men inombords undrar jag precis varenda minut om det är nu som jag kommer att dö. märker inte alla att mina händer skakar. alla känslor i världen måste väl vara en lögn om det kan kännas precis som om man ska dö men att man ändå inte gör det. hur ska jag kunna tro på någonting nu, hur ska kärlek kunna vara kärlek om den starkaste känslan ändå är en lögn. jag har inte lagat mat på två veckor, äter fil med müsli till frukost och skruvar på radion. du placerar handen på min panna och frågar hur är det med huvudet? det är sådär svarar jag, men egentligen är det såhär: jag har varit hemma hos mina föräldrar hela helgen bara för att kunna sova för jag kan inte sova om dagarna om jag är ensam för jag klarar inte av att vakna mer än en gång men jag är så utmattad hela tiden för ångesten jagar mig att jag egentligen överhuvudtaget inte orkar vara vaken. Jag vet att han fattat precis om jag bara sagt det för du var likadan när du var nitton och du känner fortfarande så ibland och det gör mig rädd för jag vill inte att detta ska hända om och om igen samtidigt som jag tänker: han är trettiotre och han har haft det såhär men han lever ju fortfarande. Det är söndag och vi klär inte på oss några kläder alls förrän klockan sju på kvällen och vi röker gräs i din säng och du säger såhär "du vet väl hur monica zetterlund dog?" och så säger du såhär "du luktar så gott. jag kan inte koncentrera mig". Vissa mornar vaknar jag kallsvettig, du har sagt att jag kan ringa närsomhelst men jag ringer aldrig. Vet inte hur jag förklarar att jag tänker på varenda gång med dig som den sista. det är att göra det enkelt för mig själv, att alltid tänka att det är sista gången. när den riktiga sista gången kommer så finns det inte en chans att jag kommer känna igen den.

Jag pratar med F, vill inte att det ska bli dramatiskt, vill bara prata lite, boka in en fika. men så säger han såhär: jag blev så rädd när jag kunde säga att jag älskade dig, för det gjorde jag verkligen. det där tempuset hade dödat mig för tre månader sedan men nu känner jag bara samma och det gör inte ens ont. och sedan: jag håller på att förstöra en ung tjej, jag vill verkligen ha henne men hon är så förälskad i mig. Jag undrar hur många hjärtan han kan krossa och varför han ens får göra det? Han kommer aldrig någonsin nära mitt igen, men jag mår dåligt av alla lösa trådar i mitt liv. Jag räknar till arton dagar innan ångesten lättar; det är de värsta arton dagarna i mitt liv. Att ångest blir värre med åren, jag är glad att jag inte visste det, men nu vet jag det och från och med nu kommer jag alltid att veta det. kanske kommer jag dö av den nångång, men inte nu verkar det som. Jag sitter uppkrupen på en stol i din tvättstuga medan du placerar kläder i tvättmaskinen torktumlaren torkskåpet och tänker såhär: det här skulle ju bara vara en kul grej jag skulle testa ifall jag kunde få honom den vackraste och patetiskt nog coolaste person jag visste om det verkligen var så att han gillade mig jag skulle ju bara kolla liksom det var inte meningen att jag skulle sitta här två månader senare och tycka att det är romantiskt att vi är i hans tvättstuga tillsammans och varenda gång han ser på mig precis som om han vore kär i mig även om han förmodligen inte är det undrar jag hur allting liksom kan stanna på sin plats varför inte allting bara stannar upp eller går sönder eller på något sätt visar att det här går ju inte för att jag stört någon slags vital logik om vad som faktiskt kan hända och vad som är helt omöjligt. 

 

vet att jag skriver mycket om kärlek och relationer etc men det är inte för att det är allt jag tänker på eller sysslar med men det är bara så behagligt och enkelt att skriva om av någon anledning. typ vad andra människor får mig att känna istället för vad jag får mig själv att känna. fast egentligen är det ju samma sak men ändå. vet inte riktigt hur jag förklarar det men det är avslappnande på något vis.

 

utkast:

Plötsligt slår det slint i mitt huvud och världen smalnar av så till den grad att jag slutar röka mina cigaretter dricka mitt kaffe läsa mina böcker jag slutar lyssna på musik jag slutar tycka om någonting av allting det jag gör. Varför? Ångestattack likvärdig med den under den tidiga våren, nu är det höst och jag har hela tiden varit naiv nog och tänkt att det aldrig skulle hända mig igen för saker som är så pass fruktansvärda att man känner det som man ska dö tjugofyra timmar om dygnet kan man absolut inte gå omkring och tänka att de ska drabba en igen, och igen, och igen. Men det händer och det enda som bär mig är mina ben, på kvällen är jag alltid helt utmattad för att jag inte har kunnat ta det lugnt på hela dagen, för att jag är jagad, av vadå, mig själv? Jag är jagad av precis allting. Jag får mitt livs första ångestdämpande utskrivet och sitter på Albins säng och säger tusen gånger att nu dör jag nog, förstår inte varför marken inte rämnar under mina fötter eller varför mitt huvud inte sprängs för det är ju så det känns precis hela tiden. Jag undrar hela tiden hur denna känsla kan uppstå i en kropp och vad det är jag gör som ger den existensberättigande. Jag har inte skrivit en enda rad på en vecka för hur skulle mina fingrar mitt hjärna min hjärna kunna forma begripliga ord när hela mitt inre verkar hyperventilera. Han kommer hem efter att ha jobbat på annan ort i flera dagar och ber mig berätta, han frågar varför jag inte hört av mig och jag inser hur ledsen jag blivit om han berättat för mig i efterhand att han mått så dåligt att han varit till psyket men ändå inte hört av sig till mig. Berätta för mig säger han, lova att du ringer så kan jag komma över och så kan vi prata om det. Jag säger att jag ska tänka på det men inombords blir jag så glad att jag bara vill gråta, men jag vet inte om jag vågar överrösa en trettiotreåring med min uppenbara tonårsångest. Hösten tvåtusentretton jag har aldrig mått bättre men går plötsligt i bitar över precis ingenting, det är så värdelöst att jag står helt handfallen och bara stirrar. 

Vi städar ur ett gammalt hus och stjärnhimlen ovanför oss skrattar, den är så oöverstigligt vacker, kan inte detta räcka. Jag får ett boktips av läkaren jag pratar med, "att växa som vuxen" av Anders Engqvist, annars ser han mest på mig och hummar och verkar förvirrad över det faktum att jag ser lugn och sansad ut medan jag berättar att jag har sådan ångest att det ibland känns som om jag ska kräkas och att jag absolut inte kan äta. "Det verkar som om du läser mycket", säger han tillsist och ger mig det här boktipset. Tycker att det är lite fint på ett sorgligt sätt, för jag älskar böcker och det är så fint att någon ger en ett boktips när man har ångest för att han tänker att litteratur skulle kunna lindra min känsla och det känns vackert att någon tänker så men det är bara så sorgligt att jag vet att det inte funkar så. Men idag åt jag min första riktiga måltid på fem dagar och drack den första koppen kaffe rökte den första cigaretten läste de första sidorna i en bok. Frånochmed idag måste jag vara på benen igen, det måste finnas någon slags gräns för hur länge en människa kan vara totalt uppslukad och lamslagen av en så negativ känsla som ångest. Det bara måste vara så.

 

Kanske det finaste som hänt mig: det är förmiddag och jag hämtar varsin kopp nybryggd kaffe åt oss, och han sätter sig upp i sängen och bara ser på mig där jag sitter liksom helt naken med min kaffekopp och han ler så stort och skrattar till och jag frågar vad det är så och säger han bara såhär: Det slog mig just att du bara kommer bli vackrare och vackrare.

 

Klart slut.