18/4. det regnar. Jag kryper ihop i mitt rum kommer hem från skolan och kokar kaffe och är osäker på om det någonsin inneburit en större ansträning att stanna kvar, i alla dess olika bemärkelser. undrar hur det känns om man på riktigt tror skolan är viktig och undrar hur det känns att ha prestationsångest. Jag har mest ångest inför mig själv för att jag, på så jävla tvivelaktiga grunder, tänker anstränga mig för att klara av att gå ut gymnasiet, då jag önskar att jag hoppat av i vettig tid. då jag verkligen önskar att jag hoppat av för ett år sedan och gjort någonting bättre. det känns som om du jag vi snubblar omkring och hoppas trampa rätt. detta är väl det tillfälle i ens liv då det krisar och jag inser; nu har det bott i mig för länge. nu jagar jag ut det för annars dör jag. 

och så en liten lista om hur det känns när någon bara beter sig så jävla dumt

 

 

 

 

lyssnar på Håkan och väljer låtar till studenten. Dricker svart kaffe tillsammans med min älskade Olivia på bibliotekscaféet. gör en minmal mängd skolarbeten trots en allt större och växande hög, trots bara fåtalet veckor kvar. det är så äckligt väder ute. Skriver till någon man varit förbannat jävla superkär i en gång "jag tänkte skriva till dig medan umeå regnar bort" och skickar det precis hundra mil bort. Pratar med alla om allt, gör slut gör slut gör slut. Möblerar om i precis hela mitt rum, planerar performances till nutida konsten och tänker att jag ska hålla mig lugn oavsett vad som händer nu för hur fan skulle jag kunna göra någonting annat. Hur fan går det annars, orkar inte ha mig själv emot mig. Fötterna på jorden, lägg din energi på rätt saker nu. nu nu nu nu. Det är väl den där insikten som äntligen börjar landa, fast mark under fötterna. Gustav skriver "det är lite roligt med dig. Vi har knappt träffats, men på nåt sätt känns det ändå som att jag känner dig".

 

 

 

ett fel närmare rätt, om man nu ska se det så. vi blir alldeles för berusade, det känns som om jag utan en tanke på det råkar avslöja någonting så jävla dödshemligt- genom att bara minuter innan vi ska ta bussen därifrån så snabbt jag bara kan ta på mig alla mina kläder störta nerför verandan springa ut på vägen upprepa "jag klarar det inte, helvete, fan jag klarar det inte" och gråta som jag inte gjort på så jävla många månader. Ett fel närmare rätt. Fötterna på jorden, kom igen då hjärtat, kom igen då hjärtat, dö då. 

Plötsligt är han där och lyfter upp mig på sina axlar så vi inte behöver missa bussen och jag säger absolut ingenting när han frågar varför jag är ledsen. Jag är ledsen för -hjärtat du måste dö- hållkäftenmigsjälv. Jag röker tre cigaretter på raken -andas för fan- och knuffas bara för att han ska hålla mig nära och vi springer från busshållsplatsen som vanligt. 

 

Jag skrattar när vi kommer hem och han försiktigt trycker mig mot väggen och kysser mig, det är fest i huset och vi sover i källaren för att jaga tystnad. 

 

Jag sover så jävla dåligt. Vi brottas på låtsas i din säng, jag mår illa som vanligt och äter mintpastiller och röker på verandan. Vi folkkökar och du köper kaffe åt mig och jag möter ylva på bibliotekscaféet för att prata om allt, som känns ungefär precis såhär och såhär och på lite andra sätt. josefin säger såhär till mig "alla som måste vara kvar i ens liv kommer att vara det" och jag tänker att ja någonting värre än så kan väl inte livet ha planerat, det vore ju bara förjävligt annars.

 

antar att vi tar oss samman igen, och igen, och igen, och igen.

 

 

 

vi faller på måfå tills vi faller isär. en dödstalande mening om allt. förövrigt, detta går nog. Jag, efter fem månader, finner rätt i detta allt; lättnaden då jag inser att hejdåkyssar är av vag betydelse även om jag älskar dem, älskar dem i själva verket så jävla mycket, men; du som pusselbit, och ingenting annat.

 

Rescontra. Packar ihop mina kläder färger böcker och flyttar tillbaka till lägenheten efter två veckor av tidvis ångestfylld tidvis behaglig tid hemma hos mina föräldrar, kommer mest sakna alla öppna ytor och dagliga kaffepauser tillsammans med min pappa (och att slippa behöva laga mat hela tiden såklart). Det är onsdagskväll och jag och Freyr köper folköl som vi dricker och försöker lösa alltsammans åt varandra, men det är för svårt. Vi vaknar tidigt av solen som liksom alltid kollapsar in genom fönstren, lyssnar om och om igen på to build a home och jag sitter i köket och läser strindberg och ringer olika frustrerade söka jobb-samtal. 

 

Går en flera timmar lång promenad tillsammans med Sofia och tar igen månader, dammar av mitt rum och gör det beboeligt igen, läser ut Strindberg och börjar läsa Jan Myrdal (så jävla bra) och försöker sova ett okej antal timmar om nätterna. Ren överlevnadstaktik, reder inte detta sig nu så dör man fan. och är helt säker på att det kommer att gå bra just därför.

utkast 6/4, 7/4:
 

 

 

 

en dag dricker vi kaffe mittemot varandra på bibliotekscaféet, jag har inte varit där på en vecka och under tiden har det blivit vår utomhus och jag har ställt upp ett staffli i vardagsrummet. Vi köper akrylfärger, jag lyssnar på ebba grön och asfalten är alldeles ren från snö och jag undrar om det är någonting vi bör vara sorgsna över.

 

men.

klockan är två på natten och jag sitter i en taxi och vägarna är alldeles tomma förutom trafikljusen och jag har förfrusit mina händer genom att försöka lifta i två timmar, du är full och arg och ledsen och jag berättar aldrig för dig hur jag tog mig dit, du lyfter upp mig i hallen och håller mig nära dig i minuter känns det som vi kysser varandra bland dina lakan och somnar halv fem på morgonen så nära vi bara kan, nästa morgon finner jag att min tandborste står kvar i erat badrumsskåp, efter fem långa månader rasar solen in genom dina fönster, jag ligger på rygg och blundar och lyssnar till ditt gitarrspel, vi äter hämtpizza från dagen innan till frukost, du säger såhär: ditt hår luktar sommar. ditt hår luktar den sommar vi hånglade på eran gräsmatta. ditt hår luktar den sommar vi drack tjeckisk öl i erat garage. jag borstar tänderna i köket, det är lika stökigt som det alltid varit, när vi sagt hejdå på verandan och skiljts åt för att gå åt olika håll vänder du plötsligt om för att kyssa mig, jag säger ingenting kysser dig bara tillbaka och sedan går jag. 

 

det är min vackraste historia dessa dagar. någonting annat: Du och jag röker ute i ingenstans sittandes på en gammal träbro med isen under oss som spricker, det är april, du fyller sjutton om en månad, jag tar studenten om två månader, det är så jävla vacklande alltihop. Jag äter frukost på bibliotekscaféet tillsammans med Strindbergs inbillade sinnessjukdom i bokform, åker hem och målar en kaffekopp och lyssnar på Dylan i högtalarna. så är det med den saken.

 

all denna sorg börjar lämna kroppen. Fötterna på jorden. Fötterna på jorden. 

 

skriver detta till Josefin: den enda vägen uppnåt nu är ner. slut på att inte våga för att man är så jävla rädd för att plötsligt få ångest och inte kunna hantera någonting. Det är lördagskväll och det känns som augusti, det känns som september, det känns som oktober, vi dricker öl på den bästa platsen spelar hello seattle högt och har viktiga samtal i köket skrattar som om jag ska sprängas av lycka vi blir fulla på folköl som om det var sommar och dansar till håkan masshysteri the smiths på scharinska, vi går en trappa upp och du säger om och om igen livet är så jävla knepigt just nu, jag tänker vagt att jag är skyldig dig så många lösningar, om jag bara kunnat, alla de gånger du bara fattat precis hur du ska göra vad du ska säga för att få mig att känna mig lugn; de enda ord som någonsin fungerat när jag misslyckats med min egen konversation med mig själv. det är otroligt trösterikt.

 

 

alla dessa böcker i biblioteket i vår källare alltså, blir nästintill euforisk

 

 

imorse läste jag ut Brott och straff, och min första tanke var att gå direkt på Bröderna Karamazov, hittade den inbunden hemma på åttahundrafyrtio tunga sidor vilket efter lite eftertanke kändes alltför ohanterligt att gå och bära på, så medan jag söker efter den i pocket tänkte jag läsa denna som jag hittade bortglömd ute i vår stuga.