ett fel närmare rätt, om man nu ska se det så. vi blir alldeles för berusade, det känns som om jag utan en tanke på det råkar avslöja någonting så jävla dödshemligt- genom att bara minuter innan vi ska ta bussen därifrån så snabbt jag bara kan ta på mig alla mina kläder störta nerför verandan springa ut på vägen upprepa "jag klarar det inte, helvete, fan jag klarar det inte" och gråta som jag inte gjort på så jävla många månader. Ett fel närmare rätt. Fötterna på jorden, kom igen då hjärtat, kom igen då hjärtat, dö då. 

Plötsligt är han där och lyfter upp mig på sina axlar så vi inte behöver missa bussen och jag säger absolut ingenting när han frågar varför jag är ledsen. Jag är ledsen för -hjärtat du måste dö- hållkäftenmigsjälv. Jag röker tre cigaretter på raken -andas för fan- och knuffas bara för att han ska hålla mig nära och vi springer från busshållsplatsen som vanligt. 

 

Jag skrattar när vi kommer hem och han försiktigt trycker mig mot väggen och kysser mig, det är fest i huset och vi sover i källaren för att jaga tystnad. 

 

Jag sover så jävla dåligt. Vi brottas på låtsas i din säng, jag mår illa som vanligt och äter mintpastiller och röker på verandan. Vi folkkökar och du köper kaffe åt mig och jag möter ylva på bibliotekscaféet för att prata om allt, som känns ungefär precis såhär och såhär och på lite andra sätt. josefin säger såhär till mig "alla som måste vara kvar i ens liv kommer att vara det" och jag tänker att ja någonting värre än så kan väl inte livet ha planerat, det vore ju bara förjävligt annars.

 

antar att vi tar oss samman igen, och igen, och igen, och igen.