Någon röker pipa på bibliotekscaféets uteservering och i den andra koppen kaffe blandar jag alltid kanel och kardemumma, det blir alltså höst för sådant gör vi aldrig på sommaren. En dag är uteserveringen bortplockad och vi kan inte längre sitta där och röka våra cigaretter. Då börjar vi prata om att köpa vinterjackor och stämningen blir liksom annorlunda när alla som alltid brukar sitta där ute måste flytta in. Nästan alla mina barndomsvänner har flyttat härifrån men jag är kvar på grund av Konsthögskolan. Jag börjar min andra termin, dricker tiokronorskaffet på Hansson & Hammar och hoppas innerligt att jag denna höst inte kommer behöva handskas med någonting svårare än Immanuel Kants Kritik av omdömeskraften. Jag orkar nästan inte umgås med någon annan alls än Marina, de gånger jag träffar någon annan blir jag liksom helt trött. Inte för att jag inte vill eller inte tycker om det, men för att jag inte orkar försöka småprata och hon är den enda som liksom bevittnar mitt liv i realtid eftersom vi ses varenda dag och allting händer på en gång. Det är rörigt och egentligen vill jag väl mest känna mig trygg, men på något kanske klyschigt vis känner jag mig starkare med henne vid min sida och tänker att vi alltid ska vara vänner nu. En vecka innan terminen börjar tar jag tåget till Göteborg och kliver av på centralstationen, där fick jag min allra första kyss tvåtusensju och där mötte Teodor mig när vi var tillsammans första halvan av tvåtusentolv och där grät jag alltid då vi skulle säga hejdå då jag skulle åka hem till Umeå. De där hundra milen kunde jag utan och innan. Jag har inte ens varit där sedan dess och när vi gjorde slut lovade jag mig själv att jag inte skulle åka tillbaka förrän det inte längre skulle göra ont att kliva av utan att han mötte mig. Det var ju ett bra tag sedan det kändes så nu men det har bara inte blivit av. Nu trängs jag med Lovis och Fabian i fem dagar på arton kvadratmeter och det är så fint. Vi kliver upp tidigt på mornarna, ser på svt play och kramas, dricker öl och ordnar en överraskningsfest åt Fabian som fyller tjugofem. Jose Gonzalez spelar på Järntorget och jag köper vinylskivor och kaffebönor. Jag vet knappt någonting mer nostalgiskt än att försöka hitta tillbaka till Dirty Records som ligger alldeles i början av andra långgatan och där jag alltid satt om dagarna och drack te och läste Sara Stridsberg medan han var i skolan. Jag hade börjat röka men inte dricka kaffe och jag bläddrade inte en enda gång bland deras stora samling vinylskivor. Nu är jag löjligt lycklig över att sitta på deras uteservering igen och dricka kaffet. Samma vecka som jag är där flyttar Signe ner så vi dricker prosecco i hennes nya lägenhet, och sedan åker jag till Stockholm för att demonstrera mot Svenskarnas Parti, här har jag skrivit lite om den upplevelsen. 

Han är en av de maskerade motdemonstranterna och det har inte ens gått en månad sedan vi sov tillsammans i hans enmannatält men förutom det där som han säger till mig när vi kramas hejdå senare beter vi oss som om det inte hänt men så visste jag ju redan att det skulle bli, vi håller bara varandras händer då vi försöker hålla ihop i folkmassan och han skyddar mig med hela sin kropp när vi springer från polisens batonger och pepparspray. Det är en konstig slags romantik, men med honom påminns jag alltid om vem jag är och jag minns att jag främst, vad jag än tar mig för i livet, kommer vara en aktivist. Jag sover över hos några släktingar och somnar helt utmattad i deras gästrum som är belamrat av böcker. Till frukost läser vi Svenska Dagbladet och dricker kaffe, sedan träffar jag honom på Cyklopen som har anarkistisk bokmässa och vi lutar oss nära varenda gång vi säger någonting till varandra och jag vill bara smeka hans nacke och tänker på att han kysst mina bröst. Väl hemma i Umeå igen drabbas jag av känslan att allting verkar regisserat på något vis. Som om någon skrivit en rätt dålig men väl genomtänkt historia och nu ser till att allting följs till punkt och pricka. Hösten efter, bör denna del heta då. Jag och Marina sitter på uteserveringen och dricker vårt kaffe och röker våra cigaretter och allt är som vanligt och plötsligt går han förbi och han inte bara hälsar blygt utan han smeker mig över axeln och jag undrar om han inte förstår hur lång tid som passerat sedan han smekte min axel sist och att han absolut inte kan göra det nu? Jag blir ledsen för han kan absolut inte röra vid mig eftersom det är det enda jag vill och det går inte, då kan han inte i förbifarten smeka min axel. Han har klippt sig och ser precis ut som han gjorde den förra hösten och jag vill säga det åt honom, att det inte går längre. Och det går flera veckor då jag inte kan skriva någonting, så jag antecknar bara precis allting som vår föreläsare säger om Kant istället och bokar nya tågbiljetter till Göteborg, försöker jobba lite men det om något går dåligt som vanligt för de dagar jag är ledig vill jag hellre bara cykla längs älven till konstnärligt campus och sitta där eller ligga kvar i sängen lite längre och lyssna på radio. Jag orkar inte göra saker och ting i rätt takt och läser morgontidningen innan jag ska sova eller nästa morgon då jag vaknar och helst av allt vill jag bara älska någon så jävla mycket men samtidigt vill jag bara vara ensam.

 

En lördag efter vi druckit ett glas vin på Gotthards följer jag med en av hans bästa vänner hem. Jag inser att det är lite konstigt att göra någonting sådant men jag tycker om honom för han har skägg och är åtta år yngre än dig men fortfarande sex år äldre än mig och är en fjärdedel fransk och en fjärdedel marockansk och det tycker jag låter fint när han säger det. Enda gången jag blir tveksam är då jag efteråt kysser hans panna och grips av tanken att den här gesten var reserverad för dig. Vi röker gräs i hans lägenhet som ligger alldeles vid bokcaféet och lyssnar på en vinylskiva med Amadou & Miriam och somnar tätt ihop i hans säng. Jag tänker mest på att det är fint att men kan inte låta bli att tänka på att du har varit där i hans lägenhet och att du har smsat mig därifrån och sagt nu är jag här och vi pluggar men jag tänker på dig och att jag somnar med den personen som du var där och pluggade med i den här lägenheten och att du förmodligen skulle bli förstörd om du visste men att jag också är förstörd så det gör inget ändå. Nästa morgon är det valdag och jag ska lägga ut valsedlar för Feministiskt Initiativ i tre vallokaler på Backen där jag bor så jag måste cykla hem tidigt men först hinner vi kyssa varandra i några långa minuter. Du smakar tandkräm. Egentligen är allt lite konstigt och hastigt och vi ses nog inte fler gånger. Kanske för att du är hans bästa vän och för att ni var i Berlin tillsammans nyligen och för att jag sagt till dig att han är ett jävla svin. Jag röstar i mitt första riksdagsval och på kvällen valvakar vi och sedan när resultatet kommit dricker vi whisky i kollektivet, stämningen är lite sådär som den blir när alla är så vänster att man bara vill omfamna hela världen och betala maximalt med skatt och ge allting åt alla men då ett rasistiskt parti ändå får hela tretton procent av rösterna och de rödgröna bara vinner av den anledningen att borgarna förlorat. När jag vaknar nästa morgon tänker jag att jag måste bli ännu mer sympatisk, medmänsklig och att vi nu måste organisera oss på ännu fler sätt och jag hoppas att alla som är politiskt engagerade också tar steget till att bli aktivister, och att de som inte alls är engagerade börjar engagera sig. Det är viktigt. För om inte kommer vi förmodligen att bli lika besvikna i nästa val och då kan det vara riktigt illa. Annars då? Vi ska ställa ut på Norrbyskär nästa vecka, någonting på temat dröm/utopi/heterotopier och jag är nervös. Läser Marguerite Duras och det är så fantastiskt, lyssna på detta: