I. På Urkult är det ett år sedan precis allt. Men jag kommer dit och första kvällen går jag runt och säger om och om igen att jag är så himla glad över att vara här och hur kunde jag ens tänka tanken att inte åka hit och om jag någonsin gör det igen vet jag ju att det inte är att tänka på? Jag bara måste vara här och ordna upp precis allting inom mig, bli så full att en inte längre tänker på vad man gör och köpa öl som man häller ut och minns ej varför får mina första minnesluckor någonsin kysser henne igen och träffar av en slump hans bästa vän och säger såhär att han är ett jävla svin men glömmer bort det direkt efteråt och får ont i magen när jag minns det nästa dag men sedan tänker jag att ja juste det är ju sant jag sa bara sanningen till någon och det borde inte vara så farligt. Röker gräs dansar framför solscenen med Albin och det är fest i caféet vid Sebastiangården och där får man trocaderokarameller till sin medhavda öl och varenda morgon börjar med att man tar av sig kläderna och badar i Nämforsen och efteråt går jag till Sebastiangården och dricker kaffe och somnar i någon av sofforna till ljudet av några hippiesars samtal om huruvida man verkligen bör växa upp eller inte. Och så sover jag med honom i hans lilla enmannatält. När jag kommer hem från Urkult kan jag knappt prata om det med någon för det känns så mycket inom mig. Om jag ska berätta det vill jag ju att den jag berättar det för verkligen ska förstå hur verklighetsfrånvänt det känns annars vill jag inte säga någonting. Jag har aldrig ens vågat lägga min hand på hans axel jag har aldrig ens kramat honom en sekund längre än vanligt och han har alltid gjort mig så nervös och det var ju honom jag skrev om här alldeles nyss och så händer detta nu att vi sover tillsammans i hans tält och när vi kramas hejdå den där natten och plötsligt släpper ingen taget om den andre och när vi väl gör det säger han bara "kom nu" och då dör jag tusen gånger om och jag måste strunta i hur klyschigt det låter för där och då känns det som det finaste någon någonsin sagt kanske i hela världshistorien för det är som om jag förstår att allting har inträffat precis på det rätta sättet fram tills där och då för att han i det ögonblicket bara ska behöva säga "kom nu" med den finaste rösten jag någonsin hört och för att det plötsligt är så enkelt och jag är bara alldeles galen i honom i två år har jag velat röra vid hans hår eller nacke eller rygg men aldrig ens tänkt tanken att jag skulle kunna göra det men nu kysser han min panna och mina axlar och mina kinder och håller mig hårt intill sig och jag kan inte ens prata är alldeles för upptagen med att i princip förstå att man faktiskt kan röra vid honom att det går och sedan somnar han på mitt bröst och jag vill alltid sova nära honom hellre än någon annan och när kände en så senast och en vecka senare skriver jag i mitt anteckningsblock har det i värlshistorien inträffat någonting mer overkligt än det faktum att han somnar på mitt bröst och kan någon i sådana fall tala om för mig vad det skulle vara? Jag minns denna känsla från när jag är sjutton någon gång kanske men tror inte det räknas för jag har längtat från och till i två år och aldrig någonsin tänkt mig att han skulle somna på mitt bröst och ännu mindre kanske att han skulle säga till mig att du gör mig så himla nervös jag vet inte vad jag ska göra i närheten av dig. Morgonen efter har jag krupit ut från tältet för att det är så himla trångt fastän jag bara vill vara nära honom men jag är så bakfull att jag undrar om jag ska kräkas och vi äter frukost ganska tysta men han lägger huvudet i mitt knä och jag smeker hans panna och det är allt jag behöver för att förstå att allt detta var på riktigt och att det är det fortfarande. Klockan tolv nästa dag ska jag åka hem till Umeå igen och jag nästan springer upp till hans tält en kvart innan och bara hoppas att han ska vara där så att jag hinner säga hejdå till honom för tänk om vi kanske inte ses på ett helt år nu igen och vi som inte ens vet hur man för en normal smskonversation med varandra och han har volontärjobbat hela natten medan jag blivit för full någon annanstans så han ligger på gräset och vilar och hans kompis som är där lämnar oss ensamma och det första han gör då är att liksom försiktigt sträcka sig efter min hand och jag skulle vilja men jag kan inte förklara för någon av er hur det kändes att sådana tillsynes små saker kan betyda så mycket det vet kanske alla men ändå hans ögon då. Jag borrar ner näsan i hans hår och vill kyssa hela hans rygg och somna där. Han säger såhär jag trodde inte att du gillade sådana som mig och då kan jag bara säga att jag vet att du har tänkt det (men jag trodde inte att du gillade sådana pretantiösa personer som mig heller) och sedan säger jag bara "jag har alltid gillat dig" och plötsligt är det inte svårare än så. Sedan undrar han när vi kommer att träffas nästa gång. Jag säger ingenting och så säger han igen att jag gör honom så nervös. Sedan kysser vi varandra överallt där vi kan komma åt och sedan måste jag verkligen gå och han säger att vi ses om ett tag och jag rör vid hans hår en gång till och sedan går jag därifrån och när jag kommer hem till Umeå igen och allt är så tyst och lugnt får jag ont i magen. 

 

II. Jag spyr vid en trappa utanför Marinas kollektiv och hon smeker mig över ryggen. Klockan är halv fyra eller fem på natten eller morgonen och ännu en gång har jag tappat räkningen över hur många öl vi druckit. Vi har varit på Båten och vi har spelat biljard med alla arkitektstudenterna hon bor tillsammans med och jag har nästan somnat på hennes säng och vi har druckit vin och jag undrar varför jag inte bara kan bli full längre utan varför jag alltid blir för full. Det är som om jag hela tiden förstått att saker och ting skulle komma med augusti, även om jag känner för allra första gången efter Urkult att jag någon gång kommer ha kommit över honom, även om det absolut inte är nu så förstår jag liksom att det kommer att hända. Men alla månader som passerat sedan vi slutade ses är tider på året då jag aldrig varit med honom och därför har det aldrig funnits något specifikt i min vardag som påmint mig om hur det var, att vakna bredvid honom och känslan då han säger ligg kvar så kokar jag kaffe. Men alla datum som följer nu och flera månader har jag noga antecknat om, i min kalender markerade jag alla datum jag var hos honom, alla datum jag sov där, under datumen skrev jag första bokstaven i hans namn. Och i mitt anteckningsblock fyllde jag sidor om saker och ting vi sa till varandra, hur han såg ut när han borstade tänderna och att han alltid tog på sig byxor och kängor innan någonting på överkroppen när vi skulle kliva upp och åka någonstans, hur det ibland kändes som om jag skulle implodera av känslor och att vi lyssnade på vinyl i sängen hela tiden och att jag aldrig haft så mycket sex med någon som med honom och att det aldrig varit så bra som det var med honom och sådana plågsamma saker som att han sa att att vara med mig var det bästa han visste. Jag verkligen vet hur mycket det kommer att kännas när luften blir sval och det blir mörkt om kvällarna och när jag behöver använda ljuset på min cykel som jag skaffade förra hösten för att jag ofta cyklade till honom sent om nätterna. Jag minns en av gångerna då vi pratat om det faktum att vi sällan ses bland folk, och vi berör ämnet huruvida vi bör bli tillsammans eller inte, och kommer fram till att det inte går men han låter drömmande på rösten när han säger "ja, då hade vi kunnat fika på bibliotekscaféet tillsammans" och en höstdag i oktober när jag sitter där och läser så kommer han plötsligt in där och kysser mig på kinden i skydd av mitt hår så ingen ser men ändå. Är jag överdrivet sentimental av mig? Varför skriver jag ner allting? Förra hösten skrev jag allting med blyerts, nu använder jag ingenting annat än svart bläck, till och med till mina inköpslistor. Jag mår mycket bättre än vad jag tänkt mig, men jag slutar kunna äta mat på ett normalt sätt igen. Det är ungefär det första som händer när jag börjar må dåligt, min kropp klarar ingenting och jag blir illamående av tanken på att äta. Men nu är det det enda som händer. Jag mår helt okej men jag kan liksom inte äta ordentligt. Och jag börjar undra över konstiga saker exempelvis såg mina händer ut såhär för ett år sedan? Såg mina händer ut såhär när de rörde vid honom?

8/8-13. Träffade D iförrgår. Jag tror inte det är så lämpligt för oss att ses över en fika eftersom han är trettiotre och jag inte fyllt tjugo än. Men han skulle ge mig en tygpåse så vi bestämde att ses vid Bildmuséet och när jag kom dit satt han längst upp på trappan och rökte. Vi sätter oss ett slag nere vid fiket. Gula camel röker han. Jag får låna hans tändare. 

 

III. Jag läser ut Bob Dylans memoarer, Bea Uusmas kärlekshistoria, Nikolaj Gogols Kappan och försöker mig på Agneta Klingspors dagböcker ännu en gång. Himlen går sönder ovanför mig och det ösregnar hela dagen så jag sitter inne på bibliotekscaféet och speglar mig ännu en gång i det svarta kaffet och tänker att jag aldrig ledsnar på att bara vara här. Jag har varit sexton, sjutton, arton, nitton och tjugo år här. Det är inte så många år men ändå relativt sett en ganska stor del av mitt liv. Första våren hår här hade jag leopardstrumpbyxor och rött läppstift och hade just lärt mig dricka kaffe och rökte bara Lucky Strike och satt och skrev kemirapporter och försökte läsa Jack Kerouac. Sedan har jag liksom aldrig velat lämna den platsen. Jag träffar Markus där men det tar två år innan vi börjar prata med varandra och nu börjar vi ses utanför bibliotekscaféet, det är alltid lite speciellt. Hur en liksom alltid möts där dricker lite kaffe tillsammans röker några cigaretter och sedan går åt olika håll men nu dricker vi vin hemma i hans vardagsrum och går ut tillsammans och vi går alltid armkrok som om vi vore vänner sedan länge, men det är lite så det känns när man suttit bredvid varandra på samma café i flera år även om en inte börjat prata med varandra förrän ganska nyligen. Vi utbyter information om alla stammisar och av honom får jag veta att mannen med vitt hår och hästsvans jobbade vid bågenhusen förut och sålde knark bakom disken och att den långe svartklädda mannen som ser fruktansvärt svår ut och pratar snabbt på ryska egentligen är kramig och alltid brukar säga "hejdå gubben vi ses" till sina vänner. Efter Urkult slutar jag jobba igen, jag bara går över dit en dag och säger att jag inte kan jobba kvar. Jag ligger liksom helt sömnlös och nästan lite panikslagen nätterna innan ett arbetspass och är ute och promenerar till halv fem på mornarna när väckarklockan ska ringa klockan sex. Det bara går inte. Jag som alltid identifierat mig som väldigt, väldigt vänster, borde inte jag älska att jobba? Borde inte jag vara en av undersköterskorna som stressat springer omkring mellan patienternas rum? Nu har jag jobbat som personlig assistent, fritidspedagog och vårdbiträde och egentligen inte trivts med något av det så nu lägger jag av. Jag vill ju bara jobba med att skriva saker och ting men har inte ens försökt för att jag alltid fastnar i massa andra saker och ting. Och kanske för att jag inte vågar trots att jag inte vet någonting annat men vad skulle egentligen hända om det inte gick, kommer jag bara fortsätta att skriva menlösa saker och ting i mitt anteckningsblock då och låtsas som ingenting?