Kroppen drömmer meningslösa drömmar och jag lyssnar på p1-repriser sent om kvällarna. Vaknar alltid innan väckarklockan även om den ska ringa halv sex på morgonen. Hatar att vara på helspänn hela tiden, över allting. Går längs Uppsalas gator i regn och i snö. Studerar de blommiga tapeterna inne på café Linné och sover på en tunn madrass på en tältsäng, om mornarna luktar det kaffe i hela lägenheten. Vi äter mycket pasta och dricker vin ur muminkoppar. Sedan åker vi hem, och jag gråter på lokalbussarna igen, åker hem till mina föräldrar och gråter, storstädar lägenheten och jobbar elvatimmarspass. Lyssnar på denna skiva varenda morgon och oftast annars också, läser Kafkas förvandlingen och oavsett om jag jobbar morgon- eller kvällspass är det alltid mörkt ute när jag åker till jobbet. Sådant en blir less på. Att vakna och att somna och det däremellan, ibland blir jag plötsligt vettskrämd över att se mig själv må så dåligt, känner viss förtvivlan då jag lägger mig med kläderna på och utan att ens orka borsta tänderna. Jag hoppas att inget av det jag skriver nu låter romantiskt för det är verkligen bara hemskt. Självbevarelsedriften? Den finns någonstans. Men det känns som att vara sjuk hela tiden, och hjärnan går på högvarv fastän jag inte bett den om det. Hur gör man då? Hur många dagar tar det? Jag studerar människor på bussen, ettans busslinje tar ganska lång tid att åka ibland. Det är många som springer till bussen, vilken tid på dygnet det än är, undrar om de verkligen har bråttom någonstans eller om de bara inte kan vänta tio minuter tills nästa går, oavsett så tycker jag det är fint. Jag skulle vilja kunna, men jag har aldrig förstått hur en bär sig åt för att ha sex med någon man går hem från krogen med. Jag tycker inte det är en konstig sak att göra men hur ska jag kunna finna trygghet hos en okänd kropp, jag har alltid tänkt att det skulle göra mig olycklig, men nu tänker jag att det kanske hade hjälpt kroppen att bli mindre ensam och att det kanske skulle kännas bättre, men fattar att jag greppar efter halmstrån. Det skulle förmodligen kännas hemskt, en natt drömmer jag att någon jag känner försöker hålla om mig och att jag först ber denne snällt att låta bli men när den inte gör det blir jag hysterisk och måste slita mig loss. Försöker fokusera på saker och ting, att jobba när jag jobbar och äta mat när jag äter mat att läsa när jag läser och att bara somna när jag går och lägger mig och att inte tänka på någonting. 

Min amaryllis har slått ut iallafall, det är fint. Den står i köket och luktar gott och ser vacker ut. Godnatt.

 

Jag har dragit ut en visdomstand, fått en vinylspelare av Lucas och grävt fram den älsta teven jag kunde hitta från källaren hemma hos mina föräldrar - den stod i vårt kök när vi bodde på Västerskogen och jag och min lillebror såg alltid lattjo lajban på den när vi åt frukost om mornarna, numera står den alltså i mitt egna vardagsrum. Jag försöker lära mig hur man sköter om mitt bonsaiträd, har köpt en julstjärna som hänger i fönstret och öppnat flaskan med rödvin jag fick av pappa när jag flyttade in, köpt min första espressobryggare och tecknat mitt första internetabonnemang. Nelson Mandela har dött, jag har gråtit på jobbet och du har skaffat flickvän och sårat mig för absolut sista gången. Det vore begripligt om jag inte ens tror på mig själv längre, och jag komprimerar alla blogginlägg jag skrivit om dig till begriplig text för att du ska få veta allt så att det kan ta slut sedan. Jag vrider upp värmen på elementet. Lucas köper te till mig och säger att det finns soppa på spisen.

 

Jag gör allting som jag borde. Går till jobbet, sover inte onödigt länge om mornarna, äter alla måltider, är inte försenad med någonting, ställer inte in saker och ting, fullföljer allting jag planerat, men inombords sköljer paniken över mig mest hela tiden. Jag undviker inte platser eller personer som påminner mig om honom, det enda jag inte gör är att gå på hans spelningar och att lyssna på den skiva jag alltid lyssnade på när jag cyklade hem till honom i höstas. Det bara går inte. Jag minns att jag tänkte att jag skulle ångra det någon dag, att jag skulle förstöra den skivan, och jag har verkligen försökt i efterhand, att lyssna på den när jag handlar mat eller diskar eller vad som helst som är neutralt, men jag ger upp det nu. Det känns som att klättra upp i ett högt träd och sedan hoppa. Vem gör någonting sådant? Jag är övertygad om att jag kommer att dö över att jag älskar honom. Det är otroligt fånigt, men om jag inte får använda mig av alla dessa kraftfulla onödigt dramatiska ord känner jag mig tom. När ska jag annars använda dem om inte nu. Alla gamla författare som skrivit om olycklig kärlek har använt dem och nu får jag också göra det. Han säger till mig att jag är perfekt, och att det bästa han vet är att vara nära mig. Att jag är den första person han velat vara så nära, för att han alltid tidigare tyckt det blivit så varmt och jobbigt med kroppar som behöver vara så nära varandra. Ofta när han kysser mig suckar han som om att kyssa mig är det allra bästa han vet. Hur kan han då sluta? Jag vet att det hände, han blev kär i mig, och precis som jag gissade och önskade kände jag inte igen den sista gången. Den vackraste jag någonsin sett blev kär i mig och bröt sina löften mot sig själv för att han ville vara med mig, han träffade någon som var fjorton år yngre i flera månader och jag har aldrig varit så hänförd av en annan människa. Definitionen av det bästa jag visste i flera månader var att bara dricka morgonkaffet med honom, eller när han låg med huvudet på mitt bröst. Jag borde vara glad och fatta att det hade ändå inte kunnat bli något mer, det som hände borde inte ens ha kunnat hända och jag hade aldrig förväntat mig att det skulle hända, men istället kräver nu hela min kropp honom och jag känner mig förkrossad till nästintill oigenkännlighet när jag fattar att han är borta, att jag inte kan ha honom kvar. Han kan inte vara här hos mig.

 

För snart fyra veckor sedan gav han mig en av sina gamla tröjor, och sa att han så gärna vill hälsa på hemma hos mig snart. Vi har varit hemma hos honom precis varenda gång. Men han kommer aldrig komma hit nu, och ibland får jag panik när jag tänker på att han aldrig kommer sitta i min soffa eller sova med mig i min säng. Men samtidigt, hur skulle jag kunna vara här om han varit här och sedan inte kommer tillbaka? Jag hatar att skriva alla de här sakerna för det känns så jävla fånigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen men jag kanske bara ska strunta i det och skriva ändå. Det är fem månader sedan jag var hos honom första gången och då lånade han mig en bok och den har jag fortfarande kvar och jag fattar inte vad jag ska göra med den, hur gör man, kommer han att höra av sig och säga att han vill ha tillbaka den, hur kommer det att kännas? Jag lånade honom en bok också, det är en av mina favoritböcker med dikter av Allen Ginsberg men fan jag vill aldrig ha tillbaka den, det skulle kännas fruktansvärt. Min tandborste står fortfarande kvar i hans badrum om han inte slängt den än. Jag har komiskt nog ett par trosor hos honom, de måste han väl ändå slänga. Jag vill bara gråta. Han får absolut inte smsa mig, jag är livrädd att han ska höra av sig för att jag ska behöva ta ställning till någonting, att han ska skriva någonting om ett avslut, jag klarar inte av ett uttalat avslut, trots att han har lovat mig ett. Det är första gången jag skulle uppskatta att någon försvann utan ett ord, för jag vill inte ha de orden. 

 

Jag sitter på kaféet och stirrar på den unge mannen som alltid sitter där numera. Snart kommer jag fråga honom vad han skriver, och vad han heter, och om han vill läsa min bok. Han lånade en cigarett av mig i höstas. Men just nu sitter jag bara här. Imorgon åker jag och Signe till Uppsala, aldrig behövt andra gator så mycket som nu. Om någon fin läsare därute har något tips mot ett olyckligt hjärta eller bara vill skriva ett hej så kan ni väl göra det nu, det hade varit snällt. Ta hand om er.

 

Jag har aldrig varit mer rädd än vad jag är just nu, men heller aldrig tidigare varit kapabel att klara av känslan lika bra som jag vet att jag gör nu. Men det är också den enda trösten, jag vet att jag klarar av det om så bara för att jag måste. Samtidigt som jag aldrig mått sämre har jag aldrig förstått mig själv bättre. Det måste ta mig någonstans. Jag har flyttat in på fyrtiotvå underbara kvadratmeter i ett gammalt vitt trähus med katter som springer i trapphuset och för att få tiden att gå börjar jag skriva om ett kafé i Ryssland där de tar med sig vodka att blanda ut kaffet med. Köper krukväxter porslin ramar ljusslingor och staplar mina böcker längs väggarna och tackar ja till precis varenda arbetspass. Jag tror att jag ska få ångest av precis allting och det får jag också men jag kan inte sluta för det. Jag kan inte sova intill någon jag kan inte kyssa en enda person och jag kan absolut inte ha sex med någon för allting som har med närhet att göra är så förknippat med honom att jag får ont i magen bara jag tänker på hur det skulle kännas om någon annan än du höll i mig hårt. Det här måste ju gå över, så säger mitt intellekt men resten av mig är övertygad om att det är såhär det kommer kännas nu. Jag har försökt med alla sätt jag vet om och det enda som finns kvar att testa nu är att bara ignorera alltsammans alla tankar frågor och känslor för om jag lägger ner någon tid på dem resulterar dem bara i att jag vill allting annat än att kliva upp om mornarna. Flera gånger om dagen försöker jag finna någonting fint eller produktivt eller åtminstone lite melankoliskt i att klyschigt nog känna mig så olycklig men egentligen tycker jag bara att det är drygt. Jag skriver en del, men inte mycket, och bokstäverna i böckerna känns rätt menlösa. Läser tidningar och ser på serier mest. F ringer en lördagkväll för att säga att han inte kan få musiken han skriver ur huvudet och att han skrivit oavbrutet i flera timmar och att han så gärna skulle vilja sova tillsammans med mig, jag säger att det inte går men att vi ses ju sedan. Den första riktiga snön täcker marken och min bästa vän kommer upp från Stockholm och bor hos mig i några dagar. Vi fikar köper mattor spikar upp tavlor lagar mat kollar på julkalendern och somnar i soffan. Vi bjuder in min familj på inflyttningsfika och jag köper ett bonsaiträd och vinkar av henne vid flygbussen och jag och Signe bokar tågbiljetter till Uppsala med avgång nästa vecka. Lucas flyttar in på min soffa, har inte sett honom sedan Urkult och sedan dess har han rest i spanien berlin amsterdam och när han kommer in i min hall ger han mig ett paket saffran och säger såhär: saffran får mig alltid att tänka på dig eftersom du åt så mycket saffranspasta när vi var tillsammans. Vi hänger tvätt åt varandra, dricker te och kaffe och äter lösviktsgodis och han introducerar mig för en ny radiokanal. Egentligen är jag trött och vill sova mest hela tiden men ser till att ha tusen saker att göra som jag måste göra för om jag bara går och lägger mig kommer jag förmodligen att gå sönder tids nog.