Jag har aldrig varit mer rädd än vad jag är just nu, men heller aldrig tidigare varit kapabel att klara av känslan lika bra som jag vet att jag gör nu. Men det är också den enda trösten, jag vet att jag klarar av det om så bara för att jag måste. Samtidigt som jag aldrig mått sämre har jag aldrig förstått mig själv bättre. Det måste ta mig någonstans. Jag har flyttat in på fyrtiotvå underbara kvadratmeter i ett gammalt vitt trähus med katter som springer i trapphuset och för att få tiden att gå börjar jag skriva om ett kafé i Ryssland där de tar med sig vodka att blanda ut kaffet med. Köper krukväxter porslin ramar ljusslingor och staplar mina böcker längs väggarna och tackar ja till precis varenda arbetspass. Jag tror att jag ska få ångest av precis allting och det får jag också men jag kan inte sluta för det. Jag kan inte sova intill någon jag kan inte kyssa en enda person och jag kan absolut inte ha sex med någon för allting som har med närhet att göra är så förknippat med honom att jag får ont i magen bara jag tänker på hur det skulle kännas om någon annan än du höll i mig hårt. Det här måste ju gå över, så säger mitt intellekt men resten av mig är övertygad om att det är såhär det kommer kännas nu. Jag har försökt med alla sätt jag vet om och det enda som finns kvar att testa nu är att bara ignorera alltsammans alla tankar frågor och känslor för om jag lägger ner någon tid på dem resulterar dem bara i att jag vill allting annat än att kliva upp om mornarna. Flera gånger om dagen försöker jag finna någonting fint eller produktivt eller åtminstone lite melankoliskt i att klyschigt nog känna mig så olycklig men egentligen tycker jag bara att det är drygt. Jag skriver en del, men inte mycket, och bokstäverna i böckerna känns rätt menlösa. Läser tidningar och ser på serier mest. F ringer en lördagkväll för att säga att han inte kan få musiken han skriver ur huvudet och att han skrivit oavbrutet i flera timmar och att han så gärna skulle vilja sova tillsammans med mig, jag säger att det inte går men att vi ses ju sedan. Den första riktiga snön täcker marken och min bästa vän kommer upp från Stockholm och bor hos mig i några dagar. Vi fikar köper mattor spikar upp tavlor lagar mat kollar på julkalendern och somnar i soffan. Vi bjuder in min familj på inflyttningsfika och jag köper ett bonsaiträd och vinkar av henne vid flygbussen och jag och Signe bokar tågbiljetter till Uppsala med avgång nästa vecka. Lucas flyttar in på min soffa, har inte sett honom sedan Urkult och sedan dess har han rest i spanien berlin amsterdam och när han kommer in i min hall ger han mig ett paket saffran och säger såhär: saffran får mig alltid att tänka på dig eftersom du åt så mycket saffranspasta när vi var tillsammans. Vi hänger tvätt åt varandra, dricker te och kaffe och äter lösviktsgodis och han introducerar mig för en ny radiokanal. Egentligen är jag trött och vill sova mest hela tiden men ser till att ha tusen saker att göra som jag måste göra för om jag bara går och lägger mig kommer jag förmodligen att gå sönder tids nog.