Jag svär från mitt hjärta. En spelningslista medan vi förbereder oss för revolutionen eller så. Eller med alla våra känslor för barrikaderna, som Gustav skrev till mig en kväll nyligen. Eller all makt åt gemenskaperna. Eller endast läs Det stundande upproret. Läs den nu. När jag just börjat ettan på gymnasiet minns jag att jag gick nerför trappan in till h:ströms antikvariat och att denna bok låg på ett bord alldeles intill ingången. Förutom att den såldes där är den enda gången jag sett den då jag var på ett civil olydnads-läger fullt av aktivister från hela världen, då jag minns att någon satt och läste den på campingen. Det stundande upproret är ett hundra sidor långt franskt politiskt program och jag har hört vissa kalla det för en modern version av det kommunistiska manifestet. Bokens författare är alla anonyma, men författarkollektivet kallar sig Den osynliga kommittén och de är bland annat inspirerade av en rad franska filosofer. Såhär står det på baksidan av min bok: "Utgångspunkten för det stundande upproret är revolten, från vardagens mikronivå till storskaliga masskonfrontationer. Bakom vår tids konflikter, kravaller och upplopp upptäcks en dold värld av nya relationer, gemenskaper och förhållanden som ger upproret kraft. Revolten är alltså både en handling och effekterna av en handling, orsak och verkan, utgångspunkt och slutsats. Det stundande upproret lyckas vara både becksvart dystopi och hoppfullt manifest, både en filosofisk text och en revolutionär manual, både hyllad av franska intellektuella och terrorklassad av den franska staten". En person satt häktad i sex månader varav en av åtalspunkterna gällde författandet av Det stundande upproret. Här kan ni beställa boken. Jag såg att man bara kunde beställa minst fem exemplar av den samtidigt, så hojta ifall du vill ha bara ett exemplar så gör jag en beställning. Att tipsa om denna bok är nog mitt alternativ till att skriva en lång politisk text om allt det som händer just nu. Författarna till Det stundande upproret hävdar att katastrofen redan är här och den är en svidande uppgörelse med hela den tid vi lever i, de beskriver en kapitalism i upplösning och ett ekonomiskt system som i sig självt är roten till sina problem och trots att jag inte läst om den från pärm till pärm sedan jag läste den första gången har jag den färskt i minnet. Denna bok var min främsta inspiration när jag ansökte om stipendiet hos Winfried Fischers stipendiefond för samhällskritisk idéutveckling och den röda boken som stipendiet sedan ledde fram till. Jag har aldrig läst en mer uppmanande bok och trots att den är otroligt radikal på vissa sätt så känns den vettigare än kanske någonting annat jag läst. Den tappar liksom aldrig sitt fokus eller uppdrag. Här är en är en av mina favoritpassager ur boken:

 

 

 

 

Istället för att som vanligt tillbringa all min lediga tid på bibliotekscaféet flyttar jag in på bokcaféet öst på stan. Det ligger alldeles bredvid galleriet där vi ibland har seminarier mitt i en utställning med rykande koppar kaffe framför oss då regnet törstar ner mot marken. Jag fullständigt försvinner i mitt avslutningsprojekt. Träffar vänner jag nästan glömt att jag hade som hjälper mig att översätta ett vykort från Östtyskland vars skrivstil är allvarlig och nästintill oläslig. Jag söker och söker och söker och träffar konstarkivarie efter konstarkivarie, fotoantikvarier och byggnadsantikvarier och tillbringar tidiga mornar på universitetets forskningsarkiv. Blir alldeles stinn av kaffet. Köper tidsskrifter från sjuttiotalet och stirrar mig blind på svartvita bilder vars ursprung jag börjar söka efter med nån slags konstig desperation. Från min egen hemstad till Tyskland förr i tiden. Som hastigast bokar jag flygbiljetter till Berlin med avgång den andra januari. I sju dagar ska jag bo i en lägenhet med ateljé i Prenzlauer Berg som min skola delar tillsammans med Konstfack. Är alldeles förskräckt och upprymd på samma gång. Det första jag ska göra när jag kommer dit är att gå in på första bästa kafé och röka inne. Jag skriver denna projektbeskrivning (på tio minuter så den är vad den är) för att få låna lägenheten:

Det handlar om ett sökande, ett letande och ett skapande, allt i ett. Likt Patrick Modianos sökande efter den unga flickan Dora Bruder som försvann på Paris gator fyrtio år innan han fann hennes efterlysning i en gammal tidning, söker jag efter något. Man stannar bara upp och inser att det är någonting man plötsligt måste finna. Något okänt och känslan kanske tar sitt avstamp i en efterlysning, ett gammalt solkigt vykort från Östtyskland som nästan är oläsligt på grund av den svåra skrivstilen, i några målningar undangömda i en blommig koffert eller några svartvita bilder som är glömda i ett fotoalbum av läder. Jag följder Patricks sökande och finner tröst och trygghet i att någon annan också söker. Han skriver att ”Det här är människor som inte lämnar några spår efter sig. De är nästan anonyma”, och han får mig att undra hur jag någonsin ska kunna hitta något, om jag kanske kommer att behöva hitta på allt och ta skydd bakom konsten. Allting lämnar spår, och jag finner någonting väldigt utopiskt i att försöket att följa spåren till dess fotgängare, till den person som vandrar hela den väg genom tiden tills den kommit fram till mig. Jag finner det utopiskt att kunna komma närmre ting än vad som egentligen går. Kanske kommer jag att behöva samtala med litteraturen, det som finns kvar är, kanske är det samtalet det enda samtalet som går att föra, kanske kan det samtalet föra mig tillbaka i tiden. Kanske är hela mitt projekt ett samtal som binder ihop det som var innan mig, med det som är jag. En, eller kanske två, för mig okända konstnärer tar mig tillbaka till ett Umeå som var förut, och ett vykort från 70-talets Tyskland för mig till dess gator som finns än idag. Jag behöver åka dit och undra hur det kändes att läsa det vykortet, vars allvarliga skrivstil jag nogsamt försöker tyda över fyrtio år senare. Och bilderna, de svartvita bilderna från Umeå och de lika bleka bilderna från Berlin. Någons blick över en dal vars namn jag stirrat mig blint på för att försöka förstå, den svartvita fontänen och färgerna som fotografiet förlorat. Parallellt med ett skapande som tar avstamp i dessa minnen och spår försöker jag att finna någonting handfast, kanske en person, en plats, ett papper. Eller någonting ännu mer bortglömt. Jag är i halva historien men den andra halvan finns i ett annat land och dit måste jag resa för att kunna förstå någonting. Ibland i huvudet tänker jag på projektet som en slags perfekt plats för flyttfåglar.

Lagomt svårförståeligt och okonkret eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till med alltihop. I höstas skrev jag en jättelång dikt på ett nästan två meter avlångt papper och jag tänker att jag nu kanske ska skriva små korta dikter på akvarellblad som inte är större än post it-lappar. Att jag ska fotografera svartvita fontäner i Berlin, kanske kommer någon att likna den på fotografiet som jag köpte i Mauerpark i våras, ovetandes om att jag skulle fundera så mycket över den. Att jag ska gå längs Pilotenstrasse och tänka att någon som bodde längs den gatan mottog det vykort som jag noggrant försökt tyda på ett café i ett annat land fyrtio år senare. Att mina fingrar rört sig längs samma ark papper som den personen, som kanske ligger begravd nånstans nu. Jag börjar söka efter tyska folkbokföringsregister och blir alldeles stressad inombords av all information. Jag vill säga till någon att det är så jävla jobbigt att syssla med det här som i folkmun kallas konst. Man blir alldeles stirrig och röd om kinderna och så uppfylld att man nästan vill sluta med det. Den enda som ursäktar att man inte skulle vara galen är just för att en kan kalla det för konst, jag sysslar med konst, detta är inte ett uttryck för galenskap detta är konst, men jag är nog ganska övertygad om att det kanske är tvärtom, att konsten ibland ramar in galenskapen och låter den vara. Men bara vetskapen om att en inte är ensam är en tröst och en trygghet och därför bokar jag de där biljetterna till Berlin bara för att kunna vandra längs den där gatan och undra ännu mer och kanske i bästa fall skriva någonting eller göra någonting och om inte annat så inbilla sig att man gjort någonting. Lisette bokar flygbiljetter från Florens för att komma och dricka öl med mig mina två sista dagar innan jag åker hem igen.

 

Ibland tänker jag att den tid som passerat sedan jag sist skrev om någon också är det avstånd som finns mellan mig och den personen. En dag sitter du plötsligt på samma buss som mig. De nio månader som passerade innan det att du flyttade till ett annat land och efter det att vi outtalat sagt upp vår kontakt och medan vi båda fortfarande bodde längs ettans oändliga busslinje träffades vi inte en enda gång på bussen. Att hälsa på varandra känns nästan bisarrt på ett hemskt vis. Jag kniper endast ihop mina läppar till svar. Vi har älskat varandra sönder och samman på alla tänkbara vis, lovat varandra precis allt och stupat över ingenting. Flera gånger om. Under de år han funnits i mitt liv har vi förmodligen varit ifrån varandra mer än vad vi klarat av att vara tillsammans. Det finns en bild på oss där vi hånglar i en trappa på en hemmafest då jag är arton och från att i princip inte tänkt på honom på snart ett år minns jag plötsligt alltihop och främst det plågsamma i att saker och ting kan gå så fel men också hans tonfall då han sa att han älskade mig den där första skälvande gången och att det var så känsligt att det nästan var plågsamt. Han är det jobbigaste jag vet och fortfarande den enda jag kan se mig själv i en avlägsen framtid tillsammans med på vilken plats som helst, och förra hösten kommer alltid att vara den höst då han sa till mig att det aldrig skulle finnas någon annan oavsett vem han träffade eller gjorde med någon i hela vida världen. Jag har vuxit med honom inuti mig utan att ha förstått det. Jag är livrädd att vi plötsligt ska vara gamla och att vi aldrig hann klara av att vara med varandra på riktigt och att den enda tid vi faktiskt hade var den då vi var unga och inte kunde ta hand om varandra ordentligt.

 

Antecknar någonting de säger på radion en natt; det nya dygnet är nu två minuter gammalt. Idag sitter jag och Saga på bibliotekscaféet och sörplar kaffe. Snön har gjort träden alldeles tunga och marken alldeles knastrig och mörkret har blivit lite ljusare och både nätterna och mornarna har blivit lite enklare.

 

Och jag kommer skumma mjölk åt dig att ha i kaffet. I det verkliga livet har jag inte gjort det på ett helt år och snarare än någonting sentimentalt är det bara ett faktum som jag kan tala om i siffror nu. Skriver såhär: Du var nio år när muren föll, jag var inget då, jag var fem år ifrån att ens finnas, jag var inte ens född när du älskade med någon för första gången, jag var inte ens någon första gången du älskade, jag var verkligen ingenting och nu är jag ingenting igen. Känslan av att du någonsin varit inuti mig gör mig sjuk i huvudet och alldeles öm i hela kroppen och jag vet inte vad jag ska göra. Läser min första bok av Patrick Modiano och blir förvirrad över att man kan skriva en bok så. Att han kan få okända människors handlingar att verka rimliga utan att ens introducera dem ordentligt och att hundratjugoåtta så på något vis avmätta sidor förmodligen är mer tillfredsställande än vilken dostojevskijbok som helst. I två veckor vaknar jag klockan tretton alla dagar förutom de få då vi har föreläsning på skolan. Det blir enkelt att inte göra någonting. Jag har legat med konstnären igen, och jag har legat med din bästa vän igen. Jag tänker att det måste väl vara så att han också är förtvivlad över någonting fastän det inte märks utan han visar mig istället sin prydligt sorterade boksamling i vardagsrummet och hur han fått granatäpple- och avokadokärnor att gro. Sedan delar vi på en öl och han säger att jag kan känna mig som hemma här att jag bara kan ta det jag vill ha om jag är hungrig eller något och sedan frågar han om jag vill sova och jag säger ja och så går vi till sovrummet och klär av oss och nästa morgon tänker jag att nu har jag sovit bredvid din bästa vän två gånger i livet och ja jag vet inte och jag borstar tänderna medan han duschar och jag ser på honom där han står helt naken och pratar med mig om en massa vardagliga saker och jag tänker att jag inte vet vad jag tänker och sedan cyklar vi till stan och skiljs åt. Du ska till brobergs och dricka kaffe och jag ska till bibliotekscaféet och dricka kaffe. Om vi någonsin pratar med varandra förutom då vi ses handlar det bara om litteratur exempelvis har du läst Kirkegaard säger han och har du läst Fourier säger jag då och ibland kanske vi diskuterar något filosofiskt dilemma om vi orkar exempelvis är människan benägen att känna förälskelse inför två personer samtidigt men vi är rörande överens om detta så det blir inte så mycket till en diskussion.

Jag blir aldrig full längre för jag vet att jag skulle bryta ihop och gråta i tusen år och kanske till och med dö då så jag dricker högst ett glas vin om jag är någonstans med någon och sedan åker jag helst hem. Jag vet inte vad jag ska säga eller vad jag ska skriva eller vem jag rimligtvis skulle kunna vara med och istället för en passionerad förälskelse önskar jag mig ett enkelt förhållande med någon jag tycker om lagomt mycket som man kan göra vardagliga saker med helst ha bra sex med och sitta mittemot och läsa böcker och hålla handen med när man är någonstans och att det skulle vara väldigt enkelt alltihop och sedan skulle man bara bryta upp när man inte kände för det längre. På något sätt är jag väldigt besvärad. Med att sitta i möten, med att gå på spelningar, vernissager, med att dricka vin i ateljéer, med att tacka ja till olika saker och ting, med att umgås, med att skriva långa meddelanden, välja vilken bok jag ska läsa istället för att läsa alla samtidigt och bli galen och att strukturera upp alltihop. Ibland är jag barnvakt åt en mamma som säger att hon aldrig tänkt skaffa barn egentligen och att det är helt okej om jag vill röka under köksfläkten och hon berättar om sin föredetta pojkvän som gömt amfetamin i hennes garderob så polisen är där och gör husrannsakan och hon är så rädd för att någon ska ta honom ifrån henne. De bor i den stökigaste lägenheten jag någonsin varit i och jag kryper ihop med han den lilla som bara är ett år gammal och ligger kvar där tills han somnat då lägger jag mig i soffan istället och ser på Gilmore Girls. Annars jobbar jag som krokimodell ibland och tycker det är så fascinerande att någon kan se så koncentrerat på ens kropp med enda intresse att teckna av den. Läs även detta inlägg om krokimodellandet, det var så bra tycker jag. Jag och Emil åkter tur och retur till inlandet över en dag, det regnar eller snöar om vartannat och vi lyssnar på Bob Dylan och dricker termoskaffe i bilen och fikar i köket med hans föräldrar. Jag skriver till Gustav: kan livet inte alltid få vara så litet? Jag mår ganska bra, förutom att jag inte kan sova annat än om mornarna och förmiddagarna. Jag tar en atarax och dricker ett glas vatten tar en atarax till men nätterna har aldrig känts mer obekväma. I skolan har vi börjat med projektmomentet, vi läser slaget om de små pastejerna, andningsgunga och herland och äter lussebullar och dricker kaffe genom seminarierna och jag förstår inte hur jag någonsin ska orka läsa på vanliga universitetet när jag vet att det finns konsthögskolor där man liksom inte kan vara radikal nog eller provocera tillräckligt. Jag vill bara vara här. Förbereder mig mentalt inför att söka till biskops arnö i april och tänker över vilka texter jag skulle kunna skicka in men undrar plötsligt om jag ens skrivit något eller om jag bara fått för mig det eftersom att jag ibland skriver ner korta meningar som kanske blir till dikter och skriver utmejslade onödigt långa utförliga texter om saker och ting som händer mig exempelvis vad någon säger till mig på kaféet eller hur kaffet smakar att det är beskt och äckligt eller om hur jag kan sakna varenda gång du någonsin rört vid mig, men förutom de gånger någon gett mig en uppgift vet jag inte när jag senast skrev en specifik text med ett riktigt ämne som är utanför mig själv. När jag inser hur mycket jag vill komma in så blir jag nästan rädd och jag tar kontakt med en student som gått där tidigare och han säger ta fasta på din längtan frustration hat glädje eller sorg och gör litteratur av det och då blir jag lite lugnare för det är väl kanske det om något jag tänker mig att jag skulle kunna göra. I veckan har vi forskningsdagar i skolan, jag ska jobba för Littfest och har så mycket att läsa och skriva och på lördag ska jag äntligen få lyssna till Bruno K. Öijer.