Istället för att som vanligt tillbringa all min lediga tid på bibliotekscaféet flyttar jag in på bokcaféet öst på stan. Det ligger alldeles bredvid galleriet där vi ibland har seminarier mitt i en utställning med rykande koppar kaffe framför oss då regnet törstar ner mot marken. Jag fullständigt försvinner i mitt avslutningsprojekt. Träffar vänner jag nästan glömt att jag hade som hjälper mig att översätta ett vykort från Östtyskland vars skrivstil är allvarlig och nästintill oläslig. Jag söker och söker och söker och träffar konstarkivarie efter konstarkivarie, fotoantikvarier och byggnadsantikvarier och tillbringar tidiga mornar på universitetets forskningsarkiv. Blir alldeles stinn av kaffet. Köper tidsskrifter från sjuttiotalet och stirrar mig blind på svartvita bilder vars ursprung jag börjar söka efter med nån slags konstig desperation. Från min egen hemstad till Tyskland förr i tiden. Som hastigast bokar jag flygbiljetter till Berlin med avgång den andra januari. I sju dagar ska jag bo i en lägenhet med ateljé i Prenzlauer Berg som min skola delar tillsammans med Konstfack. Är alldeles förskräckt och upprymd på samma gång. Det första jag ska göra när jag kommer dit är att gå in på första bästa kafé och röka inne. Jag skriver denna projektbeskrivning (på tio minuter så den är vad den är) för att få låna lägenheten:

Det handlar om ett sökande, ett letande och ett skapande, allt i ett. Likt Patrick Modianos sökande efter den unga flickan Dora Bruder som försvann på Paris gator fyrtio år innan han fann hennes efterlysning i en gammal tidning, söker jag efter något. Man stannar bara upp och inser att det är någonting man plötsligt måste finna. Något okänt och känslan kanske tar sitt avstamp i en efterlysning, ett gammalt solkigt vykort från Östtyskland som nästan är oläsligt på grund av den svåra skrivstilen, i några målningar undangömda i en blommig koffert eller några svartvita bilder som är glömda i ett fotoalbum av läder. Jag följder Patricks sökande och finner tröst och trygghet i att någon annan också söker. Han skriver att ”Det här är människor som inte lämnar några spår efter sig. De är nästan anonyma”, och han får mig att undra hur jag någonsin ska kunna hitta något, om jag kanske kommer att behöva hitta på allt och ta skydd bakom konsten. Allting lämnar spår, och jag finner någonting väldigt utopiskt i att försöket att följa spåren till dess fotgängare, till den person som vandrar hela den väg genom tiden tills den kommit fram till mig. Jag finner det utopiskt att kunna komma närmre ting än vad som egentligen går. Kanske kommer jag att behöva samtala med litteraturen, det som finns kvar är, kanske är det samtalet det enda samtalet som går att föra, kanske kan det samtalet föra mig tillbaka i tiden. Kanske är hela mitt projekt ett samtal som binder ihop det som var innan mig, med det som är jag. En, eller kanske två, för mig okända konstnärer tar mig tillbaka till ett Umeå som var förut, och ett vykort från 70-talets Tyskland för mig till dess gator som finns än idag. Jag behöver åka dit och undra hur det kändes att läsa det vykortet, vars allvarliga skrivstil jag nogsamt försöker tyda över fyrtio år senare. Och bilderna, de svartvita bilderna från Umeå och de lika bleka bilderna från Berlin. Någons blick över en dal vars namn jag stirrat mig blint på för att försöka förstå, den svartvita fontänen och färgerna som fotografiet förlorat. Parallellt med ett skapande som tar avstamp i dessa minnen och spår försöker jag att finna någonting handfast, kanske en person, en plats, ett papper. Eller någonting ännu mer bortglömt. Jag är i halva historien men den andra halvan finns i ett annat land och dit måste jag resa för att kunna förstå någonting. Ibland i huvudet tänker jag på projektet som en slags perfekt plats för flyttfåglar.

Lagomt svårförståeligt och okonkret eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till med alltihop. I höstas skrev jag en jättelång dikt på ett nästan två meter avlångt papper och jag tänker att jag nu kanske ska skriva små korta dikter på akvarellblad som inte är större än post it-lappar. Att jag ska fotografera svartvita fontäner i Berlin, kanske kommer någon att likna den på fotografiet som jag köpte i Mauerpark i våras, ovetandes om att jag skulle fundera så mycket över den. Att jag ska gå längs Pilotenstrasse och tänka att någon som bodde längs den gatan mottog det vykort som jag noggrant försökt tyda på ett café i ett annat land fyrtio år senare. Att mina fingrar rört sig längs samma ark papper som den personen, som kanske ligger begravd nånstans nu. Jag börjar söka efter tyska folkbokföringsregister och blir alldeles stressad inombords av all information. Jag vill säga till någon att det är så jävla jobbigt att syssla med det här som i folkmun kallas konst. Man blir alldeles stirrig och röd om kinderna och så uppfylld att man nästan vill sluta med det. Den enda som ursäktar att man inte skulle vara galen är just för att en kan kalla det för konst, jag sysslar med konst, detta är inte ett uttryck för galenskap detta är konst, men jag är nog ganska övertygad om att det kanske är tvärtom, att konsten ibland ramar in galenskapen och låter den vara. Men bara vetskapen om att en inte är ensam är en tröst och en trygghet och därför bokar jag de där biljetterna till Berlin bara för att kunna vandra längs den där gatan och undra ännu mer och kanske i bästa fall skriva någonting eller göra någonting och om inte annat så inbilla sig att man gjort någonting. Lisette bokar flygbiljetter från Florens för att komma och dricka öl med mig mina två sista dagar innan jag åker hem igen.

 

Ibland tänker jag att den tid som passerat sedan jag sist skrev om någon också är det avstånd som finns mellan mig och den personen. En dag sitter du plötsligt på samma buss som mig. De nio månader som passerade innan det att du flyttade till ett annat land och efter det att vi outtalat sagt upp vår kontakt och medan vi båda fortfarande bodde längs ettans oändliga busslinje träffades vi inte en enda gång på bussen. Att hälsa på varandra känns nästan bisarrt på ett hemskt vis. Jag kniper endast ihop mina läppar till svar. Vi har älskat varandra sönder och samman på alla tänkbara vis, lovat varandra precis allt och stupat över ingenting. Flera gånger om. Under de år han funnits i mitt liv har vi förmodligen varit ifrån varandra mer än vad vi klarat av att vara tillsammans. Det finns en bild på oss där vi hånglar i en trappa på en hemmafest då jag är arton och från att i princip inte tänkt på honom på snart ett år minns jag plötsligt alltihop och främst det plågsamma i att saker och ting kan gå så fel men också hans tonfall då han sa att han älskade mig den där första skälvande gången och att det var så känsligt att det nästan var plågsamt. Han är det jobbigaste jag vet och fortfarande den enda jag kan se mig själv i en avlägsen framtid tillsammans med på vilken plats som helst, och förra hösten kommer alltid att vara den höst då han sa till mig att det aldrig skulle finnas någon annan oavsett vem han träffade eller gjorde med någon i hela vida världen. Jag har vuxit med honom inuti mig utan att ha förstått det. Jag är livrädd att vi plötsligt ska vara gamla och att vi aldrig hann klara av att vara med varandra på riktigt och att den enda tid vi faktiskt hade var den då vi var unga och inte kunde ta hand om varandra ordentligt.

 

Antecknar någonting de säger på radion en natt; det nya dygnet är nu två minuter gammalt. Idag sitter jag och Saga på bibliotekscaféet och sörplar kaffe. Snön har gjort träden alldeles tunga och marken alldeles knastrig och mörkret har blivit lite ljusare och både nätterna och mornarna har blivit lite enklare.