D: efter två och ett halvt år gör han kaffe åt mig igen. Jag har blivit 22 och han har blivit 35 och han bor tillsammans med sin flickvän som ska fylla 23. Sifforna intresserar mig fortfarande, men egentligen är de väl oviktiga nu. Jag har inte mött hans blick på över två år och varenda gång han lagt sin hand på min axel har jag skakat av mig den och gått min väg och när han hälsat på mig har jag inte svarat. Jag har sprungit ut från fler offentliga platser än vad jag kan räkna till för att han kommit in där och jag har gråtit när jag fått veta att han skulle flytta ihop med någon fast jag bodde ihop med min pojkvän och jag har använt nästan alla mina psykologbesök till att prata om honom och det finns nästan inte en enda sida i mitt anteckningsblock där han inte nämns och jag har skrivit brev till honom från Berlin, och i ett halvår har vi smsat fram och tillbaka om att dricka kaffe men någon av oss drar oss alltid ur, oftast jag. Tanken på att ens prata med någon som jag i två års tid har fört monologer med i huvudet är nästintill ohanterbar men nu knackar jag på en dörr som han öppnar och det är i princip obegripligt att koppla hur det hänger ihop. Efteråt skriver jag - alla sidor i det här blocket har byggt upp inför det här, då jag ska säga att nu har det hänt. Nu har han bryggt kaffe åt mig och nu har jag i smyg dragit in doften av hans nacke. Nu har jag låtit bli att röra vid honom för att jag inte får. I hans bokhylla, mellan två böcker, finns skyddsomslaget till den bok han lånade mig första gången jag var hos honom, den kvällen vi kysstes på hans sängkant. Den boken har jag läst sönder och samman och försiktigt tummat på hans vikta hundöron. Jag tänker inte lämna tillbaka den och han frågar inte om den. Hans ansikte ser minst tio år äldre ut än sist. Han har på sig flanellskjorta och tofflor. Jag minns soliga mornar på balkongen med honom och jag minns hans händer i mitt hår men jag minns inte alls hur det rent fysiskt känns att kyssa. Jag har lyckats glömma och innan jag går, en lång omfamning i hans hall som inte tar slut om jag inte avbryter den och han säger kom gärna över fler gånger

 

 

 

F: det är oktober och han ligger med huvudet i mitt knä och jag drar försiktigt fingrarna genom hans islandshår. Jag tänker att nu sprängs mitt hjärta. Jag tänker det om och om igen nu sprängs mitt hjärta. Inte ett ord på två år men en kväll när allting håller på att gå i bitar slår jag hans nummer och nästa morgon möts vi upp i Hedlundaparken. Jag kommer dit innan honom och när jag ser honom på håll vet jag inte vad jag ska ta mig till. Han har packat med sig fika och kaffe i en termos och vi går djupt in i skogarna kring Umedalen, ner till vattnet, där jag breder ut min halsduk till en filt och han häller upp kaffet och vi vadar ut i vattnet och försöker putta i varandra på skoj och när vi sitter ned jag i hans famn och hans läppar nästan mot min nacke säger han förlåt men jag bryr mig inte för det ordet längre för det spelar ingen roll det här handlar inte om att jag förlåtit honom det handlar bara om att jag låtit bli och att tiden och tystnaden benat ut alltsammans, han berättar att han var med om en olycka alldeles nyligen och att allt han kunde tänka på efter det var att vi måste ta upp kontakten igen, hans läppar nästan mot min nacke, mina fingrar i hans islandshår och han som blundar, vi går hela vägen upp till Backen där vi beställer pizza och han köper en snusdosa som han säger att jag kan förvara åt honom, att jag kan ta med den nästa gång vi ses, och sex månader senare när jag gjort slut med min pojkvän och fått ett förstahandskontrakt på Rågången ligger han ihopkrupen bredvid mig i sängen och trevar med händerna längs min rygg, han smeker tyst alla ojämnheterna men vi gör aldrig någonting mer än så

 

 

 

Och så nu:

 

Han häller upp vitt vin åt oss som vi dricker i soffan utan att röra vid varandra medan vi lyssnar på Portishead. Han är journalist och har gett ut en novell på förlag och jag tänker väl att jaha, det kan väl passa. Han bor i ett trähus väst på stan med högt i tak och knarrande trägolv. Varenda gång jag frågar vad han tänker på svarar han bara på att du sitter här och innebörden av den meningen vet jag ingenting om. Vi går och lägger oss och jag ska sova mellan hans främmande lakan och han trevar med händerna över mitt ansikte och jag stirrar på bandet av fräknar som går mellan hans högra öga ner mot örat och tyst för mig själv tänker jag att jag aldrig sett någonting så fint. Sedan faller solen in mellan gardinernas glipor och jag vill gå upp och göra kaffe men det orkar jag inte. När han står i duschen tar jag på mig en av hans tröjor. Jag lånar hans tandborste och studerar böckerna i hans bokhylla. Ingen Tranströmer? undrar jag och han plockar fram en volym med hans samlade dikter. När vi går mot stan för att äta frukost önskar jag att jag hade en cigarett att dela med honom men de tog slut igår och när vi ska säga hejdå vänder jag upp mitt ansikte mot hans 

 

Det är en vecka kvar till första maj och det snöar och kaffet på bibliotekskaféet smakar lite bättre än vanligt men jag är nästan aldrig där