25/1 

 

Det här är det allra sista jag någonsin kommer skriva till dig. Jag ska skriva om alla gångerna. Det här är den den första gången jag kysser dig, det här är juli tvåtusentolv. Jag är arton år och det är din tjugoårsfest. Jag hånglar upp dig på toaletten och det är den första gången jag hånglar med en främling på en fest bara för att jag kan. Det här är att hela den vecka som följer bära en konstig känsla i magen som jag inte förstår förrän jag får träffa dig igen. Det här är att dricka tjeckisk öl i ditt garage, att röka slutet av alla dina cigaretter och att ligga i din säng för första gången. Det här är sommaren tvåtusentolv och du lägger din arm om mig för första gången och nu kysser vi varandra försiktigt. Nästa morgon tar vi med oss våra täcken ut till gräsmattan och lägger oss under det största trädet på er gård. Jag har ett öppet förhållande med min pojkvän i Göteborg och tåget går samma kväll. Jag känner mig lätt i hela kroppen. Vi kysser varandra hejdå vid min cykel och medan jag cyklar hem börjar det ösregna och sedan hagla. Vi ses på en krog i Göteborgs innerstad för du är där och ska spela in en skiva med ditt band. Vi rör inte varandra men kysser varandra i trappan på en hemmafest två veckor senare. När jag och min pojkvän gör slut och jag är så full att jag tror jag ska dö och gråter som jag aldrig i mitt liv har gråtit kommer du till mig jag minns att det inte ens hinner gå fem minuter mellan det att jag ringer och att du håller om mig och jag minns hur du säger: även om du inte tror på mig nu så kommer det att bli bra. Det här är känslan av hur du inte vill släppa mig men lånar mig din cykel så att jag kan cykla fyra mil till min familjs stuga vid havet. Jag minns känslan av att jag tror jag ska dö exakt hela vägen dit tills jag får lift av ett tidningsbud klockan fem på morgonen. Det här är känslan av att låta dig ta hand om mig men att inte kunna kyssa dig på veckor. Det här är känslan av den natten då vi inte kysst varandra på alla de där veckorna men då vi vaknar klockan fyra på morgonen, snurriga av alkohol i din säng och dina läppar är så mjuka mot mina och sedan somnar vi om utan ett ord och nästa morgon säger vi ingenting om det.

Det här är känslan av stjärnorna som trillar utanför fönstret och det är känslan av vackra, kristallklara nätter då jag kan sova. Det här är den cigaretten jag tänder på din veranda varenda morgon innan jag går till skolan. Du säger att jag inte får gå utan att väcka dig och säga hejdå först. Hela den hösten blir vi förälskade i varandra, och även om jag inte kunnat säga det tidigare så vet jag nu att det var så det var och därför kan jag skriva det. Jag minns norrskenet hela den hösten utanför ditt fönster och att vi köpte sexpack med folköl som vi delade på och blev fulla fastän jag hade skola nästa dag. Det här är känslan av de mornar vi cyklade till bibliotekscaféet tillsammans och att kyssas i den röda soffan. Det här är känslan av den första gången vi ligger med varandra, det är hemma hos mig i min säng och vi båda är fulla och nästa morgon går vi till mitt kvartersfik och fikar. Jag tänker att det är precis som om vi firar att vi har legat med varandra. Det är september tvåtusentolv. Jag sover hos dig varannan natt. Och fan, det här är känslan av tystnaden som uppstår veckor senare. Då det blivit oktober och den första snön fallit. Du skriver att flingorna av vatten måste se oändligt vackra ut i mitt hår. Varje morgon då jag åker till skolan ser jag din cykel stå parkerad vid busskuren närmast universitetet. Det här är känslan då jag tänker "om vi fortfarande inte pratat med varandra om en vecka och hans cykel fortfarande står där då så punkterar jag den".

Kaffet på bibliotekscaféet är svalt. Den ekande bröstkorgen, armarna som är så tomma, tidvatten på mitt rum. Jag orkar ingenting. Vi ses på Scharinska av en slump efter veckor av tystnad. Då är jag tillsammans med någon annan men tänker fortfarande bara på dig. Tänk att en människa gör så. Jag drar in doften av dig när vi kramas. Sedan går det fyra månader. Jag vet att du träffat någon men jag vet att du fortfarande tänker på mig. Ibland hör vi av varandra, mest bara för att säga hur mycket vi saknar varandra. Sedan blir det mars. Plötsligt får jag pressa örat mot din bröstkorg igen och lyssna till ditt hjärta som virvlar eftersom vi just kysst varandra. Jag minns hur du försiktigt tar av mig mitt linne och bara håller mig intill dig. Jag har drömt och det i flera månader, att du bara skulle hålla mig intill dig. Men vi har ju annat för oss nu, och det är inte förrän vintern slutgiltigt övergått till vår som jag är van vid ditt sällskap igen. Det tar slut mellan mig och min pojkvän och fastän du är i England hos din familj hjälper du mig genom den värsta ångesten. Du pratar med mig hela nätterna, ger mig uppdrag jag måste genomföra vareda dag för att tvinga mig upp ur sängen. Sedan kommer du hem och kan vara nära mig och jag vet att det är det enda som fungerar för då skulle jag glömma vem som helst. Men jag avger ett heligt löfte till mig själv: låt honom komma nära, men inte för nära. Börja aldrig bry dig igen. Det här är känslan av den första gången jag sover hos dig sedan hösten innan, hur vi morgonen efter säger hejdå och att du plötsligt när vi börjat gå åt olika håll vänder dig om och går tillbaka mot mig som om du glömt något och kysser mig.

Det här är känslan av den första våren tillsammans med dig. Det är tvåtusentretton och inom några månader ska jag ta studenten. Vi börjar gå ut tillsammans, hjälpa varandra med kärleksproblem och varenda gång jag läxar upp dig för att du är i färd med att krossa någons hjärta (som du krossade mitt i höstas) säger du alltid "men du vet att jag säger allt till dig iallafall" och under en helg är vi i Stockholm tillsammans. Det är känslan av att kunna gå hand i hand utan att behöva oroa sig för att någon vi känner ska se oss, fastän jag inget hellre vill än att någon vi känner ska se oss. Jag minns att han säger att jag fått fräknar, och att jag samma kväll gråter hysteriskt när han hånglar med någon annan på en fest. Jag gråter hysteriskt för att han natten innan somnade med armarna om mig och vi kysstes på tunnelbanan på väg till den festen men nu sitter någon annan i hans knä, med hans armar om henne. Det här är känslan av vårt första bråk, vi skriker åt varandra och jag tänker att vi är en millimeter ifrån att börja slåss. Vi somnar på samma madrass som kvällen innan, och han säger: förlåt för att jag är en idiot, du är den bästa vännen i hela världen. Jag svarar inte så vi somnar. Nästa morgon tror jag att jag ska svimma eller iallafall kräkas av bakfylla efter att ha sovit i bara tre timmar. Det här är känslan av den första gången du verkligen försöker ställa någonting till rätta, och jag som förlåter.

 

Tre dagar innan jag ska ta studenten kommer du hem till mig mitt i natten. Du är berusad och säger att jag är den finaste som finns. Vi älskar och du stannar i två nätter. När jag tagit studenten och hoppat av flaket går vi hand i hand genom stan. Jag har velat det i snart ett år, du vet inte hur lycklig jag är. Du vet inte hur mycket det betyder för mig att du firar midsommar med min familj, i vår stuga vid havet. Vi har aldrig kysst varandra inför några gemensamma vänner men nu kysser du mig inför mina föräldrar. Vi sover på madrasser i min farmors gamla rum. Solen trillar in bakom öppna gardiner, i en vecka har jag känt att det är vi nu. Jag tappade min kontroll, och uppenbarligen gjorde du det med. Men jag har tagit ett jobb i Stockholm och ska vara borta hela sommaren. Natten innan somnar jag med huvudet på ditt bröst, du hjälper mig med min väska och säger "nu blir det tomt". Sedan låter du mig veta att du älskar mig. Det är juni tvåtusentretton. Åtta månader sedan samtalet i din säng "vi kan inte göra det här, jag gillar dig men jag får panik" och äntligen får vi älska varandra. 

En vecka senare är jag hemma igen, du ringer på min dörr efter bara en timme, kysser mig och vi får skjuts ut till min familjs stuga vid havet där vi firat midsommar. Vi ska bo här och ta hand om växthuset och katten medan min familj är bortrest. Det här är känslan då vi direkt klär av oss och älskar i soffan utan att ens stänga dörren för den vetter ändå bara ut mot havet. Och fan, det här är känslan av att tillåta oss att bli så fruktansvärt förälskade i varandra igen. Vi låtsas inte ens som om vi inte är det. Vi nakenbadar, går barfota på grusvägar, hugger ved och lagar mat och dricker billig öl och vi bäddar med madrasser framför den öppna spisen där vi älskar så ofta vi bara orkar. När du åker hem för att repa med ditt band ber du mig att skriva. 

Så jag skriver om stjärnhimlarna under ögonen och hur det hela tiden brunnit i mina handflator som om jag slagits, men att jag nu bara vill se på dig i lugn och ro. När du fyller tjugoett vaknar du hos mig, på dagen ett år senare. Du tar jobb på ett fiskeri vid havet och jobbar veckor i sträck då du bor på deras vind. Det är sommarens varmaste dag och jag cyklar de två milen från busshållsplatsen till dig. Jag lovar att vi båda trodde att våran kärlek var blomstrande och omöjlig att ta isär just då. Hela fiskeriet är öde till kvällen så vi dricker whiskey i den enorma lagerlokalen som har högt i tak, åker ut på havet med en liten träbåt och somnar tätt ihop i en minimal tältsäng. Vi har pratat om framtiden, förseglat en tyst överrenskommelse om att det är vi nu. Men fan, hur kunde vi tro på det? Nästa morgon är stekhet, vinden verkar inte röra sig en millimeter och solen gassar. Jag minns känslan av hur vi kysser varandra innan jag ska cykla hem och du ska börja jobba för dagen. Det är juli tvåtusentretton. Du håller mig tätt intill dig och ditt skägg kittlar mig i ansiktet precis som när vi hånglade på den där toaletten för över ett år sedan, och jag kan inte med ord beskriva hur lättad jag är över att jag då inte hade en minsta aning om att det var den sista gången jag skulle kyssa dig och den sista gången du skulle kyssa mig. Jag är övertygad om att helvetet brutit loss om jag visste för hur överlever man vetskapen om att man kysser någon man älskar så mycket för sista gången? Ingen vill vara medveten om någonting sådant, människan är inte konstruerad så att den kan hantera sådant. 

 

Jag har genom hela vår relation varit medveten om din barnsliga skräck för att älska någon så mycket som jag vet (och det är bara jag som kan veta det så snälla säg ingenting om det) att du älskade mig. Jag visste det innan du sa det att du älskade mig, men att det var begravt så långt inne. När du sedan ändå kunde säga det blev jag lättad, men rädd, för om du förut lämnat mig bara för att vi blivit förälskade hur skulle du då klara av att älska mig. "Mina ord ändras inte", skrev jag till dig och jag minns hur du när du läst de två handskrivna sidorna som var min kärlek komprimerad till ord vände dig mot mig och med sprucken röst som om du gråtit medan jag blundat sa att du älskade mig. Men hur naiva var vi. Först bortförklarar jag veckorna med att vi haft så mycket olika saker för oss, det är bara ett olyckligt sammanträffande att vi har ett allvarligt samtal om vår relation och att vi sedan inte ses på flera veckor. Det som hände i höstas händer inte igen, han lovade mig det.
Det här är känslan då jag förstår att han inte finns där längre. Jag bestämmer mig för att inte sörja en gång till. Man sörjer bara en person som honom en gång. Veckorna blir till månader, som förut. Man kommer till en punkt då man inser när någon gör samma misstag två gånger i rad är den inte värd det längre.

 

Det här är känslan av att bli dödsförälskad i någon annan men att fortfarande älska honom lika mycket, även om jag aldrig tänker på det längre. Det är hösten tvåtusentretton och jag svarar på noll av hans fyllesms. Det är oktober och jag är med någon annan och han är med någon annan. Han har alltid haft sitt sätt att vara med andra på; han inleder tveksamma relationer med personer som är förälskade i honom men han har alltid kommit till mig och frågat hur han ska ta sig ur det utan att göra henne illa. Och jag har förklarat för honom att man pratar med varandra, man förklarar hur saker och ting ligger till.

Vi ses och fikar, för det är så man gör om man har älskat varandra tills det tog stopp och sedan inte utbytt ett ord på flera månader. En fika kan vara hur neutral som helst, och det här är den viktiga känslan av att jag äntligen har kommit över dig. Och våran första fika är ganska neutral, du använder redan din dunjacka och jag har fortfarande mina sommarkläder och det skrattar jag lite åt, för jag vet ingen annan som fryser mer än mig och plötsligt minns jag det. Och jag känner att det är skönt att vi bara kan vara vänner nu, och att du också känner så. Men vi får för oss att fika en gång till och då låter jag dig hålla om mig. Och där och då börjar det. Jag vet att vi båda blir förvånade, och att du samma kväll gråter och skriver till mig att du alltid vill ha mig i ditt liv. Men Freyr, hur skulle jag kunna behålla dig i mitt liv? Jag gör en vild kompromiss med mig själv, och lovar mig själv någonting som jag håller hårt på. Vi ska inte sova tillsammans, bara ses dagtid och helst bara fika tillsammans. Jag säger till dig att det första du måste göra är att vara ärlig mot henne som du hänger med nu, och några veckor senare bryter han med henne. Under de månader vi inte setts ser jag att han förändrats, vilket du också säger, men jag svarar med att vi måste ge det tid den här gången. Jag berättar för honom hur illa han gjort mig och hur sviken jag känner mig. Jag lovar mig själv att säga allt nu. Sedan följer märkliga veckor då jag fortfarande är förälskad som aldrig förr i någon annan men vid sidan om fikar med honom och känner mig märkligt trygg med hans hand i min. För han har gett mig någonting han aldrig förr gett mig. Flera nätter i följd pratar vi. Han säger såhär, och jag måste citera ordagrant: "Vilka jag än träffar så vet jag att du är den jag vill vara med" och han uttrycker så klyschiga saker som att jag är den enda han älskat, att hans kärlek till mig inte är en inbillning likt den man kan ha i ungdomen om den rätta, utan att det inte finns någon tvekan och att de två somrar vi haft tillsammans har varit de bästa i hans liv. Och jag har aldrig varit särskilt naiv eller lättlurad, jag vet att det han säger är sant, men att han är så fruktansvärt dålig på att hantera det. Och det plågar mig, och jag vet att det plågar honom också. Jag vet om den ångest han haft alla gångerna. Det finns inget han är bättre på än att förstöra för sig själv, men herregud vad jag vill tro honom när han säger att han förändras. Jag säger att han behöver ge mig tid, och han säger att vi har tid. Vi kysser inte varandra fastän jag ibland då jag ser på honom inte vill någonting hellre. Men självbevarelsedriften vet bättre nu. Då jag flyttat in i min första lägenhet ligger vi bredvid varandra i min soffa, det är mitt på dagen och mellanrummet mellan våra läppar är knappt en centimeter. Jag kan känna din andedräkt och vi ligger så i flera minuter, helt tysta. Jag vet att han vill och jag vill så mycket men jag har lovat mig själv att inte rusa någonstans igen, och han har lovat mig att vänta.

 

Det är november, och nästa gång jag ser honom är på nyårsafton då han kliver på samma buss som mig, med sin flickvän. Jag bryr mig noll om den bleka personen vid hans sida, det är honom jag inte klarar av att se. Fastän det är han som borde skämmas så otroligt och vara rädd över att träffa mig, måste jag kliva av bussen. Kära mig själv, vad hände? Det han förvägrat mig i ett och ett halvt år har han gett till någon han bröt kontakten med för över en månad sedan för att hon enligt honom var omogen, dryg och för att han inte var kär i henne. Jag reflekterade aldrig över hur svartsjuk han blev över att jag älskade någon annan, var övertygad om att han förstod att det var temporärt. Men sedan när har han förstått någonting. Vi började bygga upp en trygghet med varandra vi inte haft tidigare, började prata öppet om det som varit och vad som skulle komma nu. Ett nytt kapitel för oss. Jag har aldrig i mitt liv blivit så sviken, och det känns inte ens fånigt att skriva det för jag förstår inte hur han kan leva med sig själv. Jag undrar det faktiskt. Freyr, hur gör du? Hur kan du leva med dig själv? Det är bara tur att jag känner dig så väl att jag inte tvivlar på din kärlek till mig, men jag gillar dig inte längre. Visst att man kommer till en punkt där man älskat någon så omsorgsfullt att man inte kan sluta, men jag gillar dig inte längre. Du skulle bo med mig, vi pratade faktiskt om det. Att vi skulle flytta ihop, om än bara för en vecka, för att testa. Vi pratade om det dagen innan du utan ett ord blev tillsammans med någon bara för att du var tvungen att testa det där du inte klarat av på flera år. När du skrev det till mig verkade du helt övertygad om att jag inte skulle ta illa upp, eftersom du ändå älskade mig så mycket och vi skulle bli tillsammans sedan då det passade bättre. Du måste missat att ta med i beräkningen att du gått bakom min rygg och lovat mig så många saker du sedan bara struntat i. Du skriver sedan till mig att du tänker på mig mycket, och att du har läst vad jag skrivit dig säkert hundra gånger nu, och att du vill träffa mig och förklara. Men inte ens det klarar du av att genomföra. Jag förstår inte hur en människa kan vara så otroligt korkad, och jag vill förstå hur du gör för att kunna leva med dig själv. Herregud, jag menar det verkligen när jag säger att jag vill såra dig. Vi bor längs samma busslinje nu och jag vet att du kommer försöka prata med mig på bussen någon gång, och jag ser verkligen framemot att få säga till dig det här: Vad får dig att tro att jag ens vill se dig? Samtidigt vill jag bara gråta, för jag vet att det kommer komma en dag då han kommer vilja bli förlåten och jag kommer vilja förlåta honom men jag kan inte komma på något han skulle kunna göra för att vara förtjänt av det. Hur mycket jag än vet att han älskar mig. Och jag förstår inte hur JAG skulle kunna leva med mig själv om jag gick med på det. Det skrämmer mig faktiskt. Vad händer med boken du lånade av mig för att förvara texten i som jag gav dig på din tjugoettårsdag? Kommer jag få tillbaka den? Och vad händer med bilden du tog av mig i somras, naken just efter att vi badat i havet? Du sa att jag såg ut som en sjöjungfru. Kommer du titta på den ibland? Och vad händer med djungeln vi skulle besöka tillsammans? Vad händer med oss nu, när vi absolut inte kan vara med varandra? Vad händer med mig, som kan bli förälskad i andra men bara se en framtid med någon som gjort slut på alla sina chanser. Jag är orolig, rastlös, och så fruktansvärt arg utan att få något utlopp för det. Jag har gråtit så att jag inte kunnat prata, haft ångest så till den grad att jag bett dig att bara sova bredvid mig trots allt du gjort, men inte fått något svar, och slutligen tagit ett beslut som fortfarande plågar mig men som är det enda som finns kvar. Det började på hans tjugoårsdag, och på måndag är det jag som fyller tjugo. Han skulle vara med, jag vet det. Han lät så bestämd när han sa att han var säker på att vi skulle fira nästa midsommar ihop också. Och fan, det gör så fruktansvärt ont, och ibland hatar jag att det inte syns på mig. Jag har ingen erfarenhet av såhär långt gångna relationer. Jag vet inte vad man gör nu, eller hur man gör det, jag vet bara att jag måste och att det är så fruktansvärt jobbigt.