undrar om det är viktigt att skriva ner saker. inleder en krampaktig men ändå djup relation med mitt skrivblock och har datorn stående på golvet under skrivbordet. bodde i stockholm i en vecka, i ett rum med stengolv och stora bokhyllor fyllda med kafka hemingway thoreau och strindberg. spenderar tre dagar insjunken i djup ångest som försvinner så fort jag säger upp mig från mitt jobb och istället tillbringar dagarna med att sova precis så länge jag vill, äta fil med müsli till frukost och ta tunnelbanan till valfritt café och dricka kaffe ur skeva koppar med varma handtag. läser jan myrdals barndomsskildring och hänger med caroline, dricker öl en kväll i vitabergsparken med sofia och alicia. morgonsidan då jag vaknar för att sedan somna om kantas alltid av dessa "älskar dig så mycket"-sms som reder ut precis alla klumpar i min mage. börjar inse vidden av allting.

 

jag har hunnit vara hemma i två timmar innan du står utanför dörren och jag öppnar och i nästa ögonblick kysser du mig och sedan springer vi ut till bilen och åker ut till min stuga vid havet och så fort vi kommit in genom dörren klär vi av oss älskar på soffan.

 

vår kärlek är inte länge panikartad eller hemlig. för åtta månader sedan sitter vi i din säng, lutade mot din sänggavel och ser på varandra och någon kommer snart att ta initiativet till att "prata om oss". du kommer säga att du har panik, att ett förhållande är det mest traumatiska du kan tänka dig och att du kommer få ångest om någon enda person tror att vi är tillsammans. och att det inte har någonting med mig att göra, såklart. det är därför vi inte kysser varandra när någon vi känner ser sålänge vi inte är onyktra, och trots min försäkran om att jag absolut inte tycker vi ska bli tillsammans kraschar vi totalt och ses inte på fem månader. därav alla dessa tusen blogginlägg om dig. fem månader senare sitter du i min säng och är onykter och då talar du som alltid ur hjärtat och säger "jag började få så mycket känslor, och det kunde jag inte ha då". åtta månader senare kysser du mig inför mina föräldrar och säger "du kan ju säga att vi är tillsammans om du vill" och jag skrattar bara bort det för att det är så konstigt och jag vet inte ens vad jag tycker om det där men jag tycker om dig så mycket att jag ibland känner mig alldeles handfallen. 

 

vi sover på madrasser framför öppna spisen. vi dricker kaffe och äter kakor till frukost, badar i havet och dricker öl, hugger ved och lagar mat och går barfota på grusvägar, annars behöver vi bara se till växthuset katten havet. jag tror vi blir friska av att vara vid havet. och att för första gången veta att vi älskar varandra. 

"ska jag släcka?"

"nej inte än, jag vill se på dig lite till. du är så vacker"

 

du åker hem för att gå på arbetsförmedlingen och repa med ditt band och jag tillbringar ett dygn ensam vid havet. det är ösregn och storm och jag sitter vid köksbordet hela dagen som har utsikt över havet och skriver och dricker kaffe och lägger på mer ved i öppna spisen och ger mat åt katten och lagar linsgryta. vet inte om jag någonsin känt mig mer tillfreds. sover på våra madrasser blommiga täcken med katten och när jag vaknar nästa morgon har det just slutat regna. 

 

mitt nya jobb som personlig assistens kan också stavas passiv rökning. doften slår emot en så fort jag öppnar dörren. hon röker en obskyr mängd rosa blend under köksfläkten medan jag sitter vid köksbordet och dricker kaffe. jobbar 16-23 jämt känns det som men det som är så bra med att bo på geografigränd och jobba på biologigränd är att man en lördagskväll efter avslutat arbetspass kan gå hem och fika, byta om och cykla till scharinska och dricka öl och träffa ens finaste vänner. det regnar när jag cyklar hem, men det tar bara tre låtar och sedan ligger jag i min säng.

 

en kväll får jag ett sms av gustav som skriver att han just fått lift från piteå och att han kanske är i umeå till kvällen. jag är vid havet som vanligt när jag är ledig och får lift till busshållsplatsen av några främlingar som ger mig en bibel, och tar mig till sävar där vårt hus står tomt och möter gustav som hoppat av vid e4an. som alltid känns det som när jag träffar honom har han en stor backpackväska på ryggen och ett paket apelsinjuice i handen. och sin röd- och svartrutiga tröja. det är sent, men vi sitter uppe i timmar mittemot varandra vid köksbordet och pratar och han säger "följ med till tyskland" och som alltid när folk säger så till mig (för det händer då och då) svarar jag med att jag kommer till hösten. nästa morgon liftar han vidare söderut.

 

 

och jag försöker väl för det mesta. med att hålla fötterna stadigt på marken, lära mig varför jag gör vissa saker och funderar alldeles för mycket över vad som är värt att lägga ner tid på att älska. ikväll ska jag jobba, och imorgon fyller han tjugoett vilket också innebär att det inatt är precis ett år sedan jag kysste en främling på hans födelsedagsfest och idag skriver han till mig "jag kommer till dig när du slutat jobba" och jag vet inte det är väl fånigt men varenda gång jag tänker att "det här är sommaren efter" och inser att han är med mig så känns det bara så jävla fint.

 

vi hörs nångång, ta hand om er tills dess.