Juni börjar utan att jag ens märker det, alldeles för upptagen stressad panikslagen över slutredovisningen i Estetiken som tillslut blir till ett verk bestående av sju stycken dikter, sex stycken analoga fotografier, två polaroidbilder och ett ljudverk vari alla delar havet, nakna människor och eftertanke verkar stå i fokus. Det blir nog färdigt just när jag redovisar det genom att ställa ut allting inför mina klasskamrater på det galleri där vi tillbringat hela första halvan av året tillsammans. Det är så varmt och kvavt ute hela tiden. Jag har mitt första möte med Littfest som styrelsemedlem, jag och Alex dricker öl på Gotthards som vanligt och jag storstädar hela lägenheten i ett försök att känna mig mindre stressad över precis allting. På sistone har det hänt så jävla mycket saker jag inte räknat med och jag verkar ha glömt bort vad mitt psyke egentligen inte klarar av, saker som att helt och hållet förstöra dygnsrytmen genom att dricka bisarra mängder öl och komma hem fyra på morgonen och sova hela nästa dag exempelvis. Jag vet med mig att jag inte borde, men får för mig att det går bra nu, vilket det ju gör eftersom jag mår bra, men blir sedan ändå rädd för att det kanske inte gör det, att jag kanske inte alls mår så bra. Men på något vis orkar jag inte tänka igenom precis allting längre. Jag och Emil bokar tågbiljetter till Köpenhamn, och precis en vecka senare befinner vi oss på en rökig jazzklubb i Christiania där precis alla rullar joints. Vi packar varsin kånken och spänner fast en sovsäck ovanpå och vet inte riktigt vart vi ska bo men en student från kungliga akademin för de sköna konsterna (hur kan någonting ens heta nånting så fint) inhyser oss i sitt kollektiv som ligger granne med Christiania så vi måste gå där igenom varenda morgon och natt och det är så fint. 
Samma kväll vi anländer har författarstudenterna på hans skola fest och vi dansar i ett bibliotek där man får röka inne och dj:n spelar frank ocean hela tiden och klockan tre efter att knappt ha sovit på ett dygn däckar vi på en soffa i hans ateljé. Följande dagar cyklar vi genom Köpenhamn dag som natt, dricker massor av Tuborg på fat, hänger i den botaniska trädgården, är på festival i en innergård+kyrka och jag hittar till Palae bar som har helt röd fasad och av internet innehar denna beskrivning: "You'll find old retired lawyers, architects and doctors alongside artists and journalists. The average age is well above 50 but it lends an informal air to the place. People play chess, discuss jazz and politics and in general just enjoy life over a beer or a glass of rose wine". Jag sitter i ett hörn och äter en macka med potatis och rädisor och dricker skummigt kaffe, beställer in fatöl och läser en tidning på danska och röker King's blue bara för att de hade den finaste förpackningen på Netto. Vi äter frukost på Månfiskaren i Christiana, hänger med fransmän och jag letar efter vit kitkat och hittar de tillslut på en kiosk vid ett gathörn. Vill helst aldrig åka hem. Hellre än att vara hemma vill jag röka blaskig burköl i Köpenhamn, bränna mig på brännässlor i Christiania och cykla på stulna cyklar och sova över hos främlingar som gör frukost åt en på morgonen.

I Umeå är det kallt och jag har inte duschat på fem dagar när vi anländer med tåget. Två dagar senare häller jag upp det vanliga kaffet på bibliotekscaféet och jag har inte druckit det på så länge att jag nästan får en sentimental känsla av doften då jag häller upp det. Jag är nästan aldrig där om somrarna, det är så tomt och varmt, förutom då det varken är för soligt eller blåsigt för att en ska trivas på uteserveringen. Förutom det och de typ obligatoriska ölen på Båten gör jag ingenting annat än att vara hemma, sträckkolla på Orange is the new black samt att lyssna på Milk and honey-vinylen om och om igen. Förutom att. Jag älskar med en ny person, det är bland det mest spännande och fina som finns tycker jag. Man är så nära en person man aldrig varit så nära förut, och man vill det verkligen. Jag vill in i huden, jag vill hålla henne i min famn. Det börjar som något slags halvseriöst vi-är-ju-så-less-på-killar-vi-borde-dejta-varandra-istället, fumliga ska-vi-hålla-varandra-i-handen-nu och halvdana pussar som ändå inte vågar bli kyssar efter för många öl. Klockan är halv tre på natten eller morgonen och vi sitter utanför hennes port och röker en cigarett och hon frågar om jag vill följa med upp och sedan sitter vi på hennes säng istället och lyssnar på beach boys och delar på en folköl någon glömt kvar och sen frågar hon om hon får kyssa mig och jag svarar ja såklart och då skrattar hon och förutom min första kyss någonsin på centralstationen i göteborg då jag var tretton och tältepisoden från peace & love har jag inte varit med en tjej tidigare och efteråt tänker jag klyschigt nog att hennes hår faller helt perfekt och har samma färg som guld och att hon har så vackra fräknar på axlarna. Det tar mig några dagar att påminnas om att jag inte kan, inte får, inte vill, fastän jag kanske egentligen vill, men att jag inte vågar och främst att jag inte borde. Då raderar jag i ett förvirrat ögonblick hennes nummer och inbillar mig att vi aldrig mer kommer att höras och bestämmer mig för att inte tänka mer på saken. Vill verkligen använda det engelska ordet "silly" här för kommer inte på något svenskt ord som känns mer passande. Jag kan inte skriva mer nu. Idag har jag varit i vår stuga vid havet, imorgon börjar jag jobba. Vi hörs sen.