Han kommer in på kaféet och vi pratar politik, fastän vi inte sett varandra på flera år. Skriver detta i anteckningarna på min mobil, kanske kommer det att gå till så. Andra saker jag skrivit ner där de senaste dagarna: Tigers bageri. Jag åker snabbtåg hem från Stockholm och sitter bredvid en barnfamilj som ska av i Härnösand, dit min bästa vän ska flytta om bara någon vecka. Mamman i familjen säger att hon borde söka jobb på Tigers bageri, där de bakar surdegsbröd. James Lord - Giacometti målar porträtt, för att vi läser ett kapitel ur den till en föreläsning och jag ska komma ihåg att låna hela boken senare. Och så vad mitt kafé ska heta om jag någon gång skaffar mig ett: Kafkas kaffe. I Stockholm har körsbärsträden redan blommat klart, en månad för tidigt. Det regnar ofta. Jag följer med min kusin på en pub på en grafikskola i en källarlokal där det finns ett dansgolv i en gammal bassäng och jag röker fler cigaretter än vad jag gjort sammanlagt på hela våren, dricker billig öl i små burkar och jag och Signe ser Nine Inch Nails på Hovet, förra gången vi gjorde det tillsammans var tvåtusensju och vi var så små att min mamma följde med på konserten men gick ut och åt pizza istället för att lyssna. Den musiken var det största som fanns hela första halvan i högstadiet. Sådant som aldrig lämnar ens kropp på riktigt. Annars dricker vi mest öl på Dovas och jag är ganska glad. Kanske mest för att jag inte är så ledsen längre. Jag sitter på café String en hel dag och dricker kaffe och läser tidningen och försöker skriva några rader och vid ett bord en bit bort sitter en äldre man och skriver och vi sneglar på varandra i timmar. Han rullar sina egna cigaretter. Dom gör alltid det. Han vinkar när han ska gå. Jag tar inga bilder på någonting, men köper svartvit polaroidfilm och tänker att jag ska komma igång med någonting snart. Kommer hem och jobbar kvällspass följt av morgonpass. Orkeslösheten bara kastar sig över mig, jag lyssnar på Rubber Soul-vinylen om och om igen och sover. Skriver noggrant i mitt anteckningsblock med versaler: Han finns inte. Det är viktigt att tänka på tycker jag. Eller snarare att inte tänka på det alls. Men plötsligt en lördag då jag sitter på bibliotekscaféet och läser tidningen och dricker det där vanliga kaffet skriver någon till mig men jag förstår först inte vem det är eftersom jag raderat hans nummer och det sista han skrev till mig var på nyårsafton och då är det endast såhär: Du är fantastisk, vi ses så småningom då vi båda mår bättre, ta hand om dig sålänge. Han tackar för mitt brev som jag skickade för en månad sedan från Berlin och skriver att han tänker svara. Jag orkar inte hantera det faktumet, eftersom så många känslor följer med endast det faktum att han skickade ett sms och det är så jävla inte vad jag hade tänkt skulle hända. Jag har tagit hand om mig, men han får inte skriva till mig nu. Jag vill egentligen bara svara och säga att jag hade inte skickat det brevet idag, snälla skriv inget och klyschigt nog för det finns inget du kan säga nu. Jag vet ingenting om vad han gör på dagarna längre men nu vet jag om en bild från hans liv och det är då han är hemma hos sig och öppnar brevet med tre tyska frimärken på och läser precis de orden jag skrev och det känns så konstigt att veta en sådan sak när jag inte vet något annat och nästan har glömt hur han pratar men minns hur han ser ut när han sover och så vidare kan jag sluta nu. 

 

Jag undrar om de framtida stora kärleksromanerna som utspelar sig på tjugohundratalet kommer innehålla meningar som "och så tog hon bort honom från alla sociala medier" och om man kommer förstå att det bisarrt nog ligger så mycket laddning i det eftersom det råkar vara det enda som inte försvinner av sig självt när man avslutat en relation med någon man fortfarande är väldigt förälskad i. När en inte längre kan få bort honom hur mycket jag än försöker börjar jag ta bort honom från sociala medier, jag blockerar honom och tar bort honom som vän men söker fortfarande efter hans namn ibland bara för att se den här användaren är privat. Jag borde bara sluta. Jag vill verkligen sluta, men så fort jag blir full säger jag alltid till någon "alltså, jag kan verkligen tänka mig att jag skulle bli kär i någon annan och vara lycklig med den personen men jag skulle fortfarande hellre vara med honom", och börjar tänka att han bara är en fix idé och blir bara mer övertygad om det när jag läser definitionen: fix idé; övervärdig idé eller tankefixering är en återkommande och frekvent föreställning eller tanke som personer kan vara tvångsmässigt uppslukade av. Antagligen är det så, endast för att han har så fint porslin och vill ligga i sängen precis hela söndagen utan att klä på sig och glömma att det är måndag sedan som en tonåring fast han är över trettio. Dessa detaljer har min hjärna uppenbarligen fastnat vid, även om jag inte längre går sönder när jag ser honom någonstans även om det nästan aldrig händer. Jag tar inte längre alltid en Sobril till kaffet för säkerhetsskull och får inte längre panik av att ligga med någon som inte är han. Men jag vill att allting ska försvinna samtidigt. Men tills dess. Sommaren har slutgiltigt kommit hit och jag sover med öppet fönster och har släpat hit en stor plywoodskiva att hänga upp bilder på för att se min gestaltning växa fram. Om en vecka ska allt vara klart och jag är så nervös för att allting ska bli dåligt. Har tagit hit ett köksbord som står alldeles vid fönstret i vardagsrummet. Det har perstorpsskiva och har stått i vår stuga tidigare och pappa visar mig vad min farfar som jag aldrig träffat skrivit på undersidan av bordet: Våren 1959. Ronny halvt år. Min pappa var alltså ett halvt år gammal när farmor och farmor köpte bordet och det är deras kaffefläckar som pryder det nu.

Jag flyttar in radion till sovrummet så att jag kan lyssna sent om nätterna och tidigt om mornarna. Det störtregnar och åskar och blixtarna lyser upp himlen när mina vänner gör den bästa spelningen någonsin under en bro mitt i natten och alla dansar i regnet. Jag sitter på sidan om och vill bara gråta för att det är så fint. Dricker öl med Marina hela helgen och är på den första efterfesten på flera flera år eftersom jag egentligen inte alls gillar efterfester. Cyklar hem halv fem på morgonen och nästa dag tittar jag och Emil på svt:s valvaka. Jag orkar inte riktigt skriva om politik här fastän jag funderat över det så många gånger eftersom jag egentligen tänker på sådant som har med det att göra mycket mer av min tid än vad jag tänker på det som jag skriver om här. Men det är så psykiskt påfrestande och frustrerande att bara läsa om och vara medveten om allt som händer i Europa just nu att jag inte också skulle klara av att skriva mycket och långt om det utan att på något sätt bryta ihop, eller så är det just det jag borde göra. Sedan låter en del av mig bli att skriva om det eftersom jag blir irriterad då inga ord känns tillräckligt upprörda. Allting känns för smått i proportion till det jag vill uttrycka. Menar detta verkligen, blir alldeles vid kall på tanken att Europa verkar glömt historien. Så länge vi minns vad som hände kommer det aldrig att hända igen? När jag sover med öppet fönster för att det är så varmt tänker jag alltid att jag kanske inte borde eftersom det där jag bor har delats ut flygblad av nazister som skriver att de längtar efter att döda de vars hjärta dunkar rött. Jag skulle inte säga att jag är rädd, men jag hatar att ens behöva tänka den tanken. Jag skrev iallafall ett svar till denna ledare som ni kan läsa här (skapade den bloggen bara för att kunna lägga ut den nånstans så det är därför den ser ut som den gör). I höst hoppas jag verkligen att vi alla hjälps åt.

Saga kommer över med DN och vi fyller en termos med kaffe, tar några bilder till min gestaltning innan solen går ner och plockar in en kvist hägg att ställa i köksfönstret. Jag har en så dålig dygnsrytm, där jag sover till tolv nästan varenda dag oavsett när jag lägger mig och sedan sover igen mitt på dagen och gör allting jag ska på eftermiddagen och är uppe sent om nätterna. Jag önskar att jag var mindre trött. Jag åker ut till havet för att skriva på essän till min gestaltning och ta några bilder. Nästa morgon kommer Emil över och vi dricker pulverkaffe och nästan våndas över hur vackert havet är.

Skriver mer snart.