D: efter två och ett halvt år gör han kaffe åt mig igen. Jag har blivit 22 och han har blivit 35 och han bor tillsammans med sin flickvän som ska fylla 23. Sifforna intresserar mig fortfarande, men egentligen är de väl oviktiga nu. Jag har inte mött hans blick på över två år och varenda gång han lagt sin hand på min axel har jag skakat av mig den och gått min väg och när han hälsat på mig har jag inte svarat. Jag har sprungit ut från fler offentliga platser än vad jag kan räkna till för att han kommit in där och jag har gråtit när jag fått veta att han skulle flytta ihop med någon fast jag bodde ihop med min pojkvän och jag har använt nästan alla mina psykologbesök till att prata om honom och det finns nästan inte en enda sida i mitt anteckningsblock där han inte nämns och jag har skrivit brev till honom från Berlin, och i ett halvår har vi smsat fram och tillbaka om att dricka kaffe men någon av oss drar oss alltid ur, oftast jag. Tanken på att ens prata med någon som jag i två års tid har fört monologer med i huvudet är nästintill ohanterbar men nu knackar jag på en dörr som han öppnar och det är i princip obegripligt att koppla hur det hänger ihop. Efteråt skriver jag - alla sidor i det här blocket har byggt upp inför det här, då jag ska säga att nu har det hänt. Nu har han bryggt kaffe åt mig och nu har jag i smyg dragit in doften av hans nacke. Nu har jag låtit bli att röra vid honom för att jag inte får. I hans bokhylla, mellan två böcker, finns skyddsomslaget till den bok han lånade mig första gången jag var hos honom, den kvällen vi kysstes på hans sängkant. Den boken har jag läst sönder och samman och försiktigt tummat på hans vikta hundöron. Jag tänker inte lämna tillbaka den och han frågar inte om den. Hans ansikte ser minst tio år äldre ut än sist. Han har på sig flanellskjorta och tofflor. Jag minns soliga mornar på balkongen med honom och jag minns hans händer i mitt hår men jag minns inte alls hur det rent fysiskt känns att kyssa. Jag har lyckats glömma och innan jag går, en lång omfamning i hans hall som inte tar slut om jag inte avbryter den och han säger kom gärna över fler gånger

 

 

 

F: det är oktober och han ligger med huvudet i mitt knä och jag drar försiktigt fingrarna genom hans islandshår. Jag tänker att nu sprängs mitt hjärta. Jag tänker det om och om igen nu sprängs mitt hjärta. Inte ett ord på två år men en kväll när allting håller på att gå i bitar slår jag hans nummer och nästa morgon möts vi upp i Hedlundaparken. Jag kommer dit innan honom och när jag ser honom på håll vet jag inte vad jag ska ta mig till. Han har packat med sig fika och kaffe i en termos och vi går djupt in i skogarna kring Umedalen, ner till vattnet, där jag breder ut min halsduk till en filt och han häller upp kaffet och vi vadar ut i vattnet och försöker putta i varandra på skoj och när vi sitter ned jag i hans famn och hans läppar nästan mot min nacke säger han förlåt men jag bryr mig inte för det ordet längre för det spelar ingen roll det här handlar inte om att jag förlåtit honom det handlar bara om att jag låtit bli och att tiden och tystnaden benat ut alltsammans, han berättar att han var med om en olycka alldeles nyligen och att allt han kunde tänka på efter det var att vi måste ta upp kontakten igen, hans läppar nästan mot min nacke, mina fingrar i hans islandshår och han som blundar, vi går hela vägen upp till Backen där vi beställer pizza och han köper en snusdosa som han säger att jag kan förvara åt honom, att jag kan ta med den nästa gång vi ses, och sex månader senare när jag gjort slut med min pojkvän och fått ett förstahandskontrakt på Rågången ligger han ihopkrupen bredvid mig i sängen och trevar med händerna längs min rygg, han smeker tyst alla ojämnheterna men vi gör aldrig någonting mer än så

 

 

 

Och så nu:

 

Han häller upp vitt vin åt oss som vi dricker i soffan utan att röra vid varandra medan vi lyssnar på Portishead. Han är journalist och har gett ut en novell på förlag och jag tänker väl att jaha, det kan väl passa. Han bor i ett trähus väst på stan med högt i tak och knarrande trägolv. Varenda gång jag frågar vad han tänker på svarar han bara på att du sitter här och innebörden av den meningen vet jag ingenting om. Vi går och lägger oss och jag ska sova mellan hans främmande lakan och han trevar med händerna över mitt ansikte och jag stirrar på bandet av fräknar som går mellan hans högra öga ner mot örat och tyst för mig själv tänker jag att jag aldrig sett någonting så fint. Sedan faller solen in mellan gardinernas glipor och jag vill gå upp och göra kaffe men det orkar jag inte. När han står i duschen tar jag på mig en av hans tröjor. Jag lånar hans tandborste och studerar böckerna i hans bokhylla. Ingen Tranströmer? undrar jag och han plockar fram en volym med hans samlade dikter. När vi går mot stan för att äta frukost önskar jag att jag hade en cigarett att dela med honom men de tog slut igår och när vi ska säga hejdå vänder jag upp mitt ansikte mot hans 

 

Det är en vecka kvar till första maj och det snöar och kaffet på bibliotekskaféet smakar lite bättre än vanligt men jag är nästan aldrig där

 

 

 

Berlin.

På Taqueria Florian är allt precis som vanligt. Man läser sina tidningar, skriver på sina papper och röker sina cigaretter. Eller så röker de sig själva i askfatet. Servitören spiller lite kaffe när hon ska servera oss och hämtar en röd servett som hon lägger mellan fatet och koppen. Den blir alldeles blodröd när den suger upp vätskan. Jag kommer att återkomma till detta flera gånger. Hur servetten blir alldeles mjuk, trasig och upplöst.

Vi sitter mittemot varandra och röker våra blonda gauloises. Vänder blad, skrattar, röker, precis som alla andra. Jag sitter vid det öppna fönstret varenda dag. Ibland regnar det men regnet når aldrig in på kaféet. Jag kan se mig själv speglas i det öppna fönstret på Taqueria Florian. Jag vill se mig själv speglas i fönstret på Taqueria Florian, och jag vill sitta i fönstret på Taqueria Florian. Jag vill se mig själv speglas här.

Allt är så välbekant, den orangea tonen från tapeterna och bänkarna, det röda, hur tvålen en tvättar händerna med doftar. Efter kaffet delar vi alltid på en club mate och jag tänker: jag kan gå oändligt långt längs Oranienstraße, inga vägar här leder hem men det gör ingenting. Vi hyr en lägenhet på sjätte våningen och om nätterna sover vi inlindade i tunna lakan bredvid varandra. Han tycker att jag är som allra närmast när jag kommer. När jag darrar mot hans läppar och bryter ihop och när jag kommer mot hans mun som gör mig alldeles galen känns det som att jag ska dö. Vi kliver upp och lakanen är alldeles fuktiga och vi kokar vatten till kaffet. Ibland är jag alldeles förtvivlad. Som i väntan på en stundande katastrof gråter jag så jag skakar i famnen som är hans tills jag inte kan andas. Mitt liv kommer att gå lika fort som hans nu. Han har fem år till godo men mitt liv kommer att gå lika fort som hans nu. Det har blivit lika. Morgontidningarna går varma bland besökarna. Här kan en bara beställa varmt eller kallt att dricka så de flesta har med sig frukostbröd som smular över världsnyheternas trycksvärta. Det är alltid samma personal och alla verkar vara goda vänner med varandra och med besökarna och därför går det bra att röka gräs inne på kaféet mitt på dagen om en så vill. Vi vänjer oss vid doften då den tycks finnas i varenda gathörn och vår hyresvärd ber oss att noggrant vattna hennes marijuanaplantor och att plocka in dem om det är kallare än tjugo grader utomhus. Trots att det står att kaféet ska stänga kl elva på kvällen verkar det alltid ha öppet, en kväll efter att vi varit på spelning och sedan ätit burgare och klockan är nästan midnatt går vi runt hörnet till kaféet där alla dricker rödvin nu och ingen läser tidningen längre men röken ligger som en dimma och fördelar sig i rummet likt en person som försöker gömma sig. Jag väntar på att Rebecca ska komma in på kaféet och skratta sitt ljusa skratt så att jag sprängs i hjärtat.

 

 

Paris.

Jag befinner mig i en roman av Modiano, där någon i gul regnjacka från en annan tid försvinner runt hörnet på metrostationen Chatelet vid rusningstid eller där kvarteren aldrig slutar att snurra, snurra, snurra, där kartan blir skrynkligare och skrynkligare i fickan. Där alla gator fortfarande är en gåta.

Jag är verkligen förkyld när jag anländer till Orly. Han möter mig och vi byter till tunnelbana vid Gare du Nord. Lägenheten vi hyr är liten men med två franska balkonger. Vår gata i Montmartre är stökig och marknadsstånden dignar av grönsaker och frukt. Vi får röka inomhus. Allting är stundvis som en svartvit bild utan tydlig ram, eller där den avbildade personen är på väg ut ur bilden. Han och jag sitter i köket och kramas godnatt med en åtrå som gör mig matt, men delar ännu inte säng. Vi går på de stora konstmuséerna, trängs i metron och hemma öppnar vi alla fönstren och flaskan med rött vin och hänger ut genom de franska balkongerna och röker gauloises. Ständigt dessa gauloises, denna fascination vid de blonda cigaretterna i mjuka förpackningar, de franska författarciggen. Vi skrattar åt fåfängan. Ibland ligger vi nära intill varandra en stund och min oregelbundna andhämtning mot hans nacke som doftar blommor och cigaretter. Ibland min hand mot hans hjärta som bultar hårt, nästan bestämt. Annars delar vi aldrig säng i Paris. Jag är fortfarande alldeles oförmögen till det. Vi letar oss fram till Montparnassekyrkogården och lägger varsin ros på Marguerite Duras grav. Jag lämnar min penna alldeles vid hennes ingraverade initialer, han lämnar ett hjärta som han format av den bit aluminium som kvinnan i blomsterbutiken band kring rosornas stjälkar.

Inne på shakespeare and company, den stora bokhandeln som huserat som tillflykt för unga författare sedan andra världskriget, där böckerna i Sylvia Beachs bibliotek på övervåningen dammar och där en behöver stå på pallar för att kunna läsa tittlarna på de översta böckerna. Vi åker dit varenda kväll, en timme innan det stänger kl elva. Nu ska jag skriva precis hur det gick till. På nedervåningen i bokhandeln finns en liten hörna med en svängdörr som rymmer alla poesiböckerna, vi är alldeles ensamma där och det är bara några få personer i hela bokhandeln eftersom att de strax ska stänga. Jag tänker på alla konstnärer som passerat här, att Hemingway druckit kaffe på innergården och att det bor en vit katt på övervåningen och att någon spelar piano i rummet där det fortfarande står sängar tänkta för författare på genomresa, och tänker att jag kommer ångra mig för resten av livet om jag inte kysser honom just precis här vid poesiböckerna, för det är väl här en ska kyssa någon för första gången. Han håller i Sylvia Plaths Ariel men lägger ifrån sig den när jag efter flera hjärtattacksnervösa minuter försiktigt lägger mina armar om hans midja och han blundar som om han förstod att jag tänkte kyssa honom här vid poesiböckerna i den alldeles tysta gamla bokhandeln med alla trötta bokryggar.

 

 

 

 

Jag åker till Berlin för att leta efter en person som levde där för över fyrtio år sedan, vars vykort jag av en slump köpte på en marknad i våras. Det är daterat den tredje juni nittonhundrasjuttio, avsändarna är hans föräldrar som var och semestrade uppe i bergen i Polen, skrivstilen är svår och på gammal tyska och innan jag åker dit får jag hjälp med en möjlig översättning av det. Det är adresserat till en gata i Johannisthal. Jag letar mig djupt in i universitetbibliotekets magasin för att hitta en karta över ett sjuttiotalets Östtykland, ett land som inte ens finns längre, för att kunna se ifall gatan dit vykortet skickades ligger på samma ställe idag. Jag slår upp hans namn i telefonkataloger, letar i arkiv och register, men träffar bara glömska. Så jag åker dit och vandrar längs hans gata mitt i natten, i ösregn och i solsken och ställer mig utanför porten och ringer på porttelefonen. Det är som släktforskning fast utan mål, mening eller koppling. Det är precis som om man faktiskt kan bekämpa glömskan med exakta adresser, och som om om kan föra egentligen omöjliga samtal med det förflutna. Det är en vilja att vårda någonting som egentligen inte har någonting med mig själv att göra, men som ligger före mig i tiden. Detta vykort skrevs innan jag ens var född eller ens påtänkt, och nu håller jag det hårt i min hand. Och plötsligt finner jag mig själv innanför dörren i den lägenhet där han växt upp, där vykortet förmodligen landade på dörrmattan för fyrtiofyra år sedan. 

 

3/1, Berlin.

Någon har krossat fönstret på Taqueria Florian men annars är det precis som förra gången.

Hit verkar man gå för att läsa tidningen, spela schack eller bara dricka rödvin på tu man hand med sig själv.

På en kiosk runt hörnet köper jag gauloises blondes. Förpackningen är djupblå.

Den äldre herren som sitter bredvid mig har en hög med dagstidningar framför sig.

 

Taqueria Florian är en annan plats. Jag har ingen tydligt uppdrag här.

Jag behöver bara dricka upp sedan kan jag gå.

Jag kan gå längs oändliga Oranienstraße men ändå aldrig komma hem.

Jag kan vara här men aldrig där eller på en annan plats samtidigt.

En ruta är krossad men ingenting mer.

 

Jag kan inte läsa litteratursidorna på tyska.

Jag kan inte komma hem om jag är på Oranienstraße.

Jag kan läsa Albert Camus utan att tänka på någon annan än Albert Camus.

 

En äldre herre som suttit en bit framför mig med en citron i sitt ölglas och läst tidningen oändlig långsamt reser sig upp och ska gå men innan han går kommer fram till mig och frågar vad jag läser.

Det är Albert Camus anteckningar mellan åren nittonhundratrettiofem och nittionhundrafyrtiotvå.

Det är kanske mitt ihärdiga understrykande av ord och meningar som uppmärksammat honom. Då blir han som sitter bredvid mig nyfiken och vi börjar att samtala. Han skriver ner en boktitel på tyska åt mig, mythos des sisyphos.

4/1, Berlin.
Då det är kväll på Taquerian Florian är människorna lite mer uppsluppna, lite mer befriade, och kanske också att man är lyckligare med ett glas rödvin framför sig. Jag åker till Berlin för att skriva, och för att läsa sådant andra har skrivit. En man kommer fram till mitt bord (samma som igår, det enda som var ledigt när jag kom hit), såg på mig och sa bara ”do you write poems?” och sedan direkt utan att vänta på svar säger han vidare ”do you write stories and stuff?” Han säger det inte på ett ironiskt sätt utan endast nyfiket och uppskattande. ”That’s good”, säger han sedan och pekar på sitt eget huvud som om han menade att allting sitter djupt inne och att det är bra att skriva ut det. Det är väl förvisso sant. Några gatumusikanter eller liknande kommer in på kaféet, det verkar som att de är här ofta då de blir välkomnade med att personalen stänger av musiken som spelas så att de ska kunna spela sin. Herren som sitter bredvid mig gör anteckningar i sin bok och sneglar då och då på min Camus-bok, och kvinnan som just gjorde honom sällskap ler stort mot mig och håller kvar min blick när jag ler till svar. Jag märker att även jag blivit lite uppsluppen av vinet. Alla verkar känna varandra här. Det är mycket vackert här.

 

5/1, Berlin.

Framkallade bilder idag, och var till biblioteket med begagnade böcker där en får röka inne och kan be om ett glas vin vid kassan. Det verkar faktiskt tänkt att en ska kunna leva där bland alla böcker och aldrig behöva lämna stället. Det finns spisplattor och massor av mat en kan tillaga, och böckerna är staplade så högt i tak att en behöver ställa sig på pallar för att kunna läsa titlarna på de översta. Det finns även en frys full med öl samt så många askfat att det skulle räcka till en armé. Kvinnan som rår om stället sitter alldeles stilla och när hon andas gör hon det så djupt och tungt att det låter som att hon sover. Allt verkar mycket ansträngande för henne. Plötsligt reser hon sig och går till brödrosten som bokstavligt talat står mitt bland alla böcker, för att göra iordning någonting att äta. Medan hon väntar på att bröden ska vara färdigrostade bläddrar hon lite förstrött bland böckerna som ligger där.

 

7/1, Berlin.

Igår kväll när jag kom till Taqueria Florian satte jag mig vid den enda lediga platsen som var en av de där höga stolarna där man har bardisken som bord. Det kändes som att jag tog någons plats när jag satte mig där, som om man behövde vara Hemmingway för att få sitta på en av de där platserna eller någonting. Jag frågar efter ett glas torrt vin och börjar läsa min bok. Läste ut Camus anteckningar igår och nu har jag börjat med en bok av Patrick Modiano som heter de dunkla butikernas gata. I den letar huvudpersonen efter sig själv då han som följd efter en total minnesförlust för tio år sedan inte längre vet någonting om sitt förflutna. Jag frågar kvinnan som sitter bredvid mig ifall hon behöver askfatet som jag flyttat närmre mig och som följd av det pratar vi resten av kvällen. Hon frågar mig på vilket språk boken jag läser är skriven på och säger att jag måste läsa Susan Sontag eftersom att hon är den mest intelligenta kvinna hon vet om. Jag säger att jag självklart ska göra det och menar det också. Hon heter Rebecca och har ljust hår som ser så mjukt ut, det är som att jag vill röra vid det. Vi pratar vidare och hon säger att Berlin är ett dåligt land att lära sig tyska i, då berlinarna pratar slarvig och oartig tyska. De säger ein istället för einen och jag ber henne lära mig hur man säger att man skulle vilja ha ett glas vin. Hon säger att hon tycker att arbetarklassen, därifrån hon kommer, saknar ett intellektuellt språk. Jag säger att jag tycker att det verkar väldigt synd. Den äldre herren som suttit granne med mig en kväll tidigare och var djupt inne i sin bok men ändå sneglade på min kommer fram för att säga adjö till henne. De känner tydligen varandra. Jag frågar henne vem han är, och hon säger att han har kort tid kvar att leva ifall han inte får en ny njure av någon snart. Jag tycker att det känns så ledsamt. Innan hon ska gå säger hon till mig att om du någon gång behöver hjälp med någonting, så hittar du mig här på kaféet. 

När jag går därifrån mot tunnelbanan är det nästan midnatt men blomsterbutikerna är fortfarande öppna. Det sitter en äldre man i vagnen bredvid min och läser morgontidningen. Vagnen rycker och kränger i tunnelbanesystemets svängningar.

8/1, Berlin.
Någon har fixat den trasiga rutan på Taqueria Florian. Rebecca är här, hon sitter vid bardisken och dricker rödvin ur en karaff. Det är mitt på dagen och hennes ljusa skratt hörs över hela kaféet. 

Berlin är bättre än förra gången, helst vill jag stanna där. Jag bor i en lägenhet som ligger längs Prenzlauer Allee, tillsammans med en student från Konstfack. När vi inte konverserar kan vi bara dela på en vinflaska och i tystnad syssla med vårt. Grannarna röker marijuana så att det luktar i hela trapphuset och spelar techno på hög volym mitt på dagen. Det är ganska kyligt och solen skiner och är svart om vartannat. Jag dricker en ansenlig mängd Club-Mate som uppenbarligen kommer att ge mig nästintill abstinens då jag lämnat Berlin, dricker kaffe på kaféet runt hörnet och äter långa frukostar på kaféer som ligger på gångavstånd och köper nya fast gamla brev, vykort och bilder på söndagsmarknaden i Mauerpark. Det är som om jag tar över ansvaret för dem, "de som de skickades till vill inte längre veta av dem, och nu är vi, som inte var födda på den tiden, deras adressater och väktare". 

Jag går mer eller mindre vilse minst en gång per dag och sista dagen i Berlin skriver jag ett brev till honom, som förra gången jag var där, som jag avslutar med den kanske mest sentimentala meningen jag någonsin varit fånig (och olycklig kär) nog att uttrycka: När jag kommer hem fyller jag 21. Ibland tänker jag att det är färre år mellan oss då, men sedan kommer jag ihåg att du ju också blir äldre. När en skrivit något sådant är det som om en inser att det är förlorat men accepterat och att det inte kommer att gå över, för jag har varit nitton med honom och det ska väl vara en lång tid från det till det att man fyller tjugoett men så är det inte och så kommer det förmodligen aldrig att bli heller. Jag vet att jag kommer att vara okej, men ibland, även om det är med många månaders mellanrum, känner jag mig så plågad att jag plötsligt börjar gråta på bussen. Minnet är förrädiskt, i tankarna vaknar jag fortfarande upp med honom ibland. Trots att jag uttryckligen skrev i brevet att han helst inte behövde skriva och tacka för det, kommer ett sms bara några dagar efter jag kommit hem där han tackar för brevet, det var väldigt fin läsning, det är fint att höra att du mår bra. Någon jag känner säger till mig att hon sett honom sitta på ett kafé och att han såg så bedrövad och olycklig ut, och en natt senare drömmer jag att jag ringer till honom och gråter. Min något melodramatiska plan ifall jag skulle ha någon är att prata med honom en gång om året i brevform från Berlin men att han aldrig får svara. 

Kommer hem till Umeå och känner mig ungefär som Albert Camus skrev, såhär: varför ska jag skriva eller skapa, älska eller lida? Det som gått förlorat i mitt liv är egentligen inte det viktigaste. Allt verkar onödigt. Men samtidigt är det som att min kropp och allt som är jag fordrar allt detta. Jag får besök, han kommer till mig med tåget sent en kväll och när vi ska sova frågar han mycket försiktigt om han får sova med mig, och sedan kysser vi varandra för första gången. Jag har skrivit så mycket om honom känns det som, om hur vi träffades som hastigast på ett aktionsläger för två och ett halvt år sedan, om hur jag alltid är kär i honom när vi träffas men att jag mellan gångerna vi ses nästan kan glömma honom eftersom det kan gå så lång tid, men hur han plötsligt kunnat skriva jag tänker på dig hur är det, eller den gången han sov över för längesedan men då jag inte vågade föreslå att han kunde sova med mig, hur jag hälsar på honom då han jobbar i fjällen över sommaren och vi inte setts på ett helt år och jag tänker att han bara blir vackrare och vackrare, och på Urkult då vi berusade somnar tillsammans i hans tält. Han åker sedan från mig klockan fem på morgonen, och jag somnar om bland lakan som doftar av honom. Jag vet inte vad vi gör med varandra, för en vecka senare kommer han tillbaka efter att han varit och vandrat i fjällen, och det dygn han är hos mig gör vi ingenting annat än att ligga omslingrade i min säng men utan att kyssa varandras läppar igen. Det är som att våra kroppar redan är för nära varandras för att kunna komma närmre, som om det är så ömt att det bara skulle göra ont att kyssas och sedan skiljas åt, eller som om vi bara plötsligt är oförmögna till det. Han säger att du luktar alltid så gott, särskilt här och stryker försiktigt vid en punkt på min hals. Vi ligger i sängen prick hela dagen förutom då jag åker iväg två timmar för att dricka vin ur pappersmuggar på Littfests kontor. När vi lagat en slarvig middag bara för att en ju måste äta går vi och lägger oss igen som för att kompensera för att vi inte kommer kunna sova med varandra eftersom han åker samma natt, och sedan följer jag honom till nattåget, kysser hans kind och han stryker min hand och sedan är det liksom inte mer med det.

Och en sak till innan jag slutar, ett litet tag efter att jag kommit hem från Berlin får jag detta mejl, som svar på den lapp på tyska jag satte upp i trapphuset där personen som mottog vykortet för fyrtiofyra år sedan bodde:

Dear Anna,
my name is Susanne. My father lives in Pilotenstraße 23. He is the only one who knew the person you're looking for and still lives in that place. I myself was six when his father died on a bench in front of our house, which I saw (today I'm 36), I will never forget that because I was the person he smiled to before he closed his eyes. But my father told me yesterday that by then the person you're looking for must have already disappeared. My father doesn't speak english at all but doesn't mind to answer questions. 

 

 

Jag svär från mitt hjärta. En spelningslista medan vi förbereder oss för revolutionen eller så. Eller med alla våra känslor för barrikaderna, som Gustav skrev till mig en kväll nyligen. Eller all makt åt gemenskaperna. Eller endast läs Det stundande upproret. Läs den nu. När jag just börjat ettan på gymnasiet minns jag att jag gick nerför trappan in till h:ströms antikvariat och att denna bok låg på ett bord alldeles intill ingången. Förutom att den såldes där är den enda gången jag sett den då jag var på ett civil olydnads-läger fullt av aktivister från hela världen, då jag minns att någon satt och läste den på campingen. Det stundande upproret är ett hundra sidor långt franskt politiskt program och jag har hört vissa kalla det för en modern version av det kommunistiska manifestet. Bokens författare är alla anonyma, men författarkollektivet kallar sig Den osynliga kommittén och de är bland annat inspirerade av en rad franska filosofer. Såhär står det på baksidan av min bok: "Utgångspunkten för det stundande upproret är revolten, från vardagens mikronivå till storskaliga masskonfrontationer. Bakom vår tids konflikter, kravaller och upplopp upptäcks en dold värld av nya relationer, gemenskaper och förhållanden som ger upproret kraft. Revolten är alltså både en handling och effekterna av en handling, orsak och verkan, utgångspunkt och slutsats. Det stundande upproret lyckas vara både becksvart dystopi och hoppfullt manifest, både en filosofisk text och en revolutionär manual, både hyllad av franska intellektuella och terrorklassad av den franska staten". En person satt häktad i sex månader varav en av åtalspunkterna gällde författandet av Det stundande upproret. Här kan ni beställa boken. Jag såg att man bara kunde beställa minst fem exemplar av den samtidigt, så hojta ifall du vill ha bara ett exemplar så gör jag en beställning. Att tipsa om denna bok är nog mitt alternativ till att skriva en lång politisk text om allt det som händer just nu. Författarna till Det stundande upproret hävdar att katastrofen redan är här och den är en svidande uppgörelse med hela den tid vi lever i, de beskriver en kapitalism i upplösning och ett ekonomiskt system som i sig självt är roten till sina problem och trots att jag inte läst om den från pärm till pärm sedan jag läste den första gången har jag den färskt i minnet. Denna bok var min främsta inspiration när jag ansökte om stipendiet hos Winfried Fischers stipendiefond för samhällskritisk idéutveckling och den röda boken som stipendiet sedan ledde fram till. Jag har aldrig läst en mer uppmanande bok och trots att den är otroligt radikal på vissa sätt så känns den vettigare än kanske någonting annat jag läst. Den tappar liksom aldrig sitt fokus eller uppdrag. Här är en är en av mina favoritpassager ur boken:

 

 

 

 

Istället för att som vanligt tillbringa all min lediga tid på bibliotekscaféet flyttar jag in på bokcaféet öst på stan. Det ligger alldeles bredvid galleriet där vi ibland har seminarier mitt i en utställning med rykande koppar kaffe framför oss då regnet törstar ner mot marken. Jag fullständigt försvinner i mitt avslutningsprojekt. Träffar vänner jag nästan glömt att jag hade som hjälper mig att översätta ett vykort från Östtyskland vars skrivstil är allvarlig och nästintill oläslig. Jag söker och söker och söker och träffar konstarkivarie efter konstarkivarie, fotoantikvarier och byggnadsantikvarier och tillbringar tidiga mornar på universitetets forskningsarkiv. Blir alldeles stinn av kaffet. Köper tidsskrifter från sjuttiotalet och stirrar mig blind på svartvita bilder vars ursprung jag börjar söka efter med nån slags konstig desperation. Från min egen hemstad till Tyskland förr i tiden. Som hastigast bokar jag flygbiljetter till Berlin med avgång den andra januari. I sju dagar ska jag bo i en lägenhet med ateljé i Prenzlauer Berg som min skola delar tillsammans med Konstfack. Är alldeles förskräckt och upprymd på samma gång. Det första jag ska göra när jag kommer dit är att gå in på första bästa kafé och röka inne. Jag skriver denna projektbeskrivning (på tio minuter så den är vad den är) för att få låna lägenheten:

Det handlar om ett sökande, ett letande och ett skapande, allt i ett. Likt Patrick Modianos sökande efter den unga flickan Dora Bruder som försvann på Paris gator fyrtio år innan han fann hennes efterlysning i en gammal tidning, söker jag efter något. Man stannar bara upp och inser att det är någonting man plötsligt måste finna. Något okänt och känslan kanske tar sitt avstamp i en efterlysning, ett gammalt solkigt vykort från Östtyskland som nästan är oläsligt på grund av den svåra skrivstilen, i några målningar undangömda i en blommig koffert eller några svartvita bilder som är glömda i ett fotoalbum av läder. Jag följder Patricks sökande och finner tröst och trygghet i att någon annan också söker. Han skriver att ”Det här är människor som inte lämnar några spår efter sig. De är nästan anonyma”, och han får mig att undra hur jag någonsin ska kunna hitta något, om jag kanske kommer att behöva hitta på allt och ta skydd bakom konsten. Allting lämnar spår, och jag finner någonting väldigt utopiskt i att försöket att följa spåren till dess fotgängare, till den person som vandrar hela den väg genom tiden tills den kommit fram till mig. Jag finner det utopiskt att kunna komma närmre ting än vad som egentligen går. Kanske kommer jag att behöva samtala med litteraturen, det som finns kvar är, kanske är det samtalet det enda samtalet som går att föra, kanske kan det samtalet föra mig tillbaka i tiden. Kanske är hela mitt projekt ett samtal som binder ihop det som var innan mig, med det som är jag. En, eller kanske två, för mig okända konstnärer tar mig tillbaka till ett Umeå som var förut, och ett vykort från 70-talets Tyskland för mig till dess gator som finns än idag. Jag behöver åka dit och undra hur det kändes att läsa det vykortet, vars allvarliga skrivstil jag nogsamt försöker tyda över fyrtio år senare. Och bilderna, de svartvita bilderna från Umeå och de lika bleka bilderna från Berlin. Någons blick över en dal vars namn jag stirrat mig blint på för att försöka förstå, den svartvita fontänen och färgerna som fotografiet förlorat. Parallellt med ett skapande som tar avstamp i dessa minnen och spår försöker jag att finna någonting handfast, kanske en person, en plats, ett papper. Eller någonting ännu mer bortglömt. Jag är i halva historien men den andra halvan finns i ett annat land och dit måste jag resa för att kunna förstå någonting. Ibland i huvudet tänker jag på projektet som en slags perfekt plats för flyttfåglar.

Lagomt svårförståeligt och okonkret eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till med alltihop. I höstas skrev jag en jättelång dikt på ett nästan två meter avlångt papper och jag tänker att jag nu kanske ska skriva små korta dikter på akvarellblad som inte är större än post it-lappar. Att jag ska fotografera svartvita fontäner i Berlin, kanske kommer någon att likna den på fotografiet som jag köpte i Mauerpark i våras, ovetandes om att jag skulle fundera så mycket över den. Att jag ska gå längs Pilotenstrasse och tänka att någon som bodde längs den gatan mottog det vykort som jag noggrant försökt tyda på ett café i ett annat land fyrtio år senare. Att mina fingrar rört sig längs samma ark papper som den personen, som kanske ligger begravd nånstans nu. Jag börjar söka efter tyska folkbokföringsregister och blir alldeles stressad inombords av all information. Jag vill säga till någon att det är så jävla jobbigt att syssla med det här som i folkmun kallas konst. Man blir alldeles stirrig och röd om kinderna och så uppfylld att man nästan vill sluta med det. Den enda som ursäktar att man inte skulle vara galen är just för att en kan kalla det för konst, jag sysslar med konst, detta är inte ett uttryck för galenskap detta är konst, men jag är nog ganska övertygad om att det kanske är tvärtom, att konsten ibland ramar in galenskapen och låter den vara. Men bara vetskapen om att en inte är ensam är en tröst och en trygghet och därför bokar jag de där biljetterna till Berlin bara för att kunna vandra längs den där gatan och undra ännu mer och kanske i bästa fall skriva någonting eller göra någonting och om inte annat så inbilla sig att man gjort någonting. Lisette bokar flygbiljetter från Florens för att komma och dricka öl med mig mina två sista dagar innan jag åker hem igen.

 

Ibland tänker jag att den tid som passerat sedan jag sist skrev om någon också är det avstånd som finns mellan mig och den personen. En dag sitter du plötsligt på samma buss som mig. De nio månader som passerade innan det att du flyttade till ett annat land och efter det att vi outtalat sagt upp vår kontakt och medan vi båda fortfarande bodde längs ettans oändliga busslinje träffades vi inte en enda gång på bussen. Att hälsa på varandra känns nästan bisarrt på ett hemskt vis. Jag kniper endast ihop mina läppar till svar. Vi har älskat varandra sönder och samman på alla tänkbara vis, lovat varandra precis allt och stupat över ingenting. Flera gånger om. Under de år han funnits i mitt liv har vi förmodligen varit ifrån varandra mer än vad vi klarat av att vara tillsammans. Det finns en bild på oss där vi hånglar i en trappa på en hemmafest då jag är arton och från att i princip inte tänkt på honom på snart ett år minns jag plötsligt alltihop och främst det plågsamma i att saker och ting kan gå så fel men också hans tonfall då han sa att han älskade mig den där första skälvande gången och att det var så känsligt att det nästan var plågsamt. Han är det jobbigaste jag vet och fortfarande den enda jag kan se mig själv i en avlägsen framtid tillsammans med på vilken plats som helst, och förra hösten kommer alltid att vara den höst då han sa till mig att det aldrig skulle finnas någon annan oavsett vem han träffade eller gjorde med någon i hela vida världen. Jag har vuxit med honom inuti mig utan att ha förstått det. Jag är livrädd att vi plötsligt ska vara gamla och att vi aldrig hann klara av att vara med varandra på riktigt och att den enda tid vi faktiskt hade var den då vi var unga och inte kunde ta hand om varandra ordentligt.

 

Antecknar någonting de säger på radion en natt; det nya dygnet är nu två minuter gammalt. Idag sitter jag och Saga på bibliotekscaféet och sörplar kaffe. Snön har gjort träden alldeles tunga och marken alldeles knastrig och mörkret har blivit lite ljusare och både nätterna och mornarna har blivit lite enklare.

 

Och jag kommer skumma mjölk åt dig att ha i kaffet. I det verkliga livet har jag inte gjort det på ett helt år och snarare än någonting sentimentalt är det bara ett faktum som jag kan tala om i siffror nu. Skriver såhär: Du var nio år när muren föll, jag var inget då, jag var fem år ifrån att ens finnas, jag var inte ens född när du älskade med någon för första gången, jag var inte ens någon första gången du älskade, jag var verkligen ingenting och nu är jag ingenting igen. Känslan av att du någonsin varit inuti mig gör mig sjuk i huvudet och alldeles öm i hela kroppen och jag vet inte vad jag ska göra. Läser min första bok av Patrick Modiano och blir förvirrad över att man kan skriva en bok så. Att han kan få okända människors handlingar att verka rimliga utan att ens introducera dem ordentligt och att hundratjugoåtta så på något vis avmätta sidor förmodligen är mer tillfredsställande än vilken dostojevskijbok som helst. I två veckor vaknar jag klockan tretton alla dagar förutom de få då vi har föreläsning på skolan. Det blir enkelt att inte göra någonting. Jag har legat med konstnären igen, och jag har legat med din bästa vän igen. Jag tänker att det måste väl vara så att han också är förtvivlad över någonting fastän det inte märks utan han visar mig istället sin prydligt sorterade boksamling i vardagsrummet och hur han fått granatäpple- och avokadokärnor att gro. Sedan delar vi på en öl och han säger att jag kan känna mig som hemma här att jag bara kan ta det jag vill ha om jag är hungrig eller något och sedan frågar han om jag vill sova och jag säger ja och så går vi till sovrummet och klär av oss och nästa morgon tänker jag att nu har jag sovit bredvid din bästa vän två gånger i livet och ja jag vet inte och jag borstar tänderna medan han duschar och jag ser på honom där han står helt naken och pratar med mig om en massa vardagliga saker och jag tänker att jag inte vet vad jag tänker och sedan cyklar vi till stan och skiljs åt. Du ska till brobergs och dricka kaffe och jag ska till bibliotekscaféet och dricka kaffe. Om vi någonsin pratar med varandra förutom då vi ses handlar det bara om litteratur exempelvis har du läst Kirkegaard säger han och har du läst Fourier säger jag då och ibland kanske vi diskuterar något filosofiskt dilemma om vi orkar exempelvis är människan benägen att känna förälskelse inför två personer samtidigt men vi är rörande överens om detta så det blir inte så mycket till en diskussion.

Jag blir aldrig full längre för jag vet att jag skulle bryta ihop och gråta i tusen år och kanske till och med dö då så jag dricker högst ett glas vin om jag är någonstans med någon och sedan åker jag helst hem. Jag vet inte vad jag ska säga eller vad jag ska skriva eller vem jag rimligtvis skulle kunna vara med och istället för en passionerad förälskelse önskar jag mig ett enkelt förhållande med någon jag tycker om lagomt mycket som man kan göra vardagliga saker med helst ha bra sex med och sitta mittemot och läsa böcker och hålla handen med när man är någonstans och att det skulle vara väldigt enkelt alltihop och sedan skulle man bara bryta upp när man inte kände för det längre. På något sätt är jag väldigt besvärad. Med att sitta i möten, med att gå på spelningar, vernissager, med att dricka vin i ateljéer, med att tacka ja till olika saker och ting, med att umgås, med att skriva långa meddelanden, välja vilken bok jag ska läsa istället för att läsa alla samtidigt och bli galen och att strukturera upp alltihop. Ibland är jag barnvakt åt en mamma som säger att hon aldrig tänkt skaffa barn egentligen och att det är helt okej om jag vill röka under köksfläkten och hon berättar om sin föredetta pojkvän som gömt amfetamin i hennes garderob så polisen är där och gör husrannsakan och hon är så rädd för att någon ska ta honom ifrån henne. De bor i den stökigaste lägenheten jag någonsin varit i och jag kryper ihop med han den lilla som bara är ett år gammal och ligger kvar där tills han somnat då lägger jag mig i soffan istället och ser på Gilmore Girls. Annars jobbar jag som krokimodell ibland och tycker det är så fascinerande att någon kan se så koncentrerat på ens kropp med enda intresse att teckna av den. Läs även detta inlägg om krokimodellandet, det var så bra tycker jag. Jag och Emil åkter tur och retur till inlandet över en dag, det regnar eller snöar om vartannat och vi lyssnar på Bob Dylan och dricker termoskaffe i bilen och fikar i köket med hans föräldrar. Jag skriver till Gustav: kan livet inte alltid få vara så litet? Jag mår ganska bra, förutom att jag inte kan sova annat än om mornarna och förmiddagarna. Jag tar en atarax och dricker ett glas vatten tar en atarax till men nätterna har aldrig känts mer obekväma. I skolan har vi börjat med projektmomentet, vi läser slaget om de små pastejerna, andningsgunga och herland och äter lussebullar och dricker kaffe genom seminarierna och jag förstår inte hur jag någonsin ska orka läsa på vanliga universitetet när jag vet att det finns konsthögskolor där man liksom inte kan vara radikal nog eller provocera tillräckligt. Jag vill bara vara här. Förbereder mig mentalt inför att söka till biskops arnö i april och tänker över vilka texter jag skulle kunna skicka in men undrar plötsligt om jag ens skrivit något eller om jag bara fått för mig det eftersom att jag ibland skriver ner korta meningar som kanske blir till dikter och skriver utmejslade onödigt långa utförliga texter om saker och ting som händer mig exempelvis vad någon säger till mig på kaféet eller hur kaffet smakar att det är beskt och äckligt eller om hur jag kan sakna varenda gång du någonsin rört vid mig, men förutom de gånger någon gett mig en uppgift vet jag inte när jag senast skrev en specifik text med ett riktigt ämne som är utanför mig själv. När jag inser hur mycket jag vill komma in så blir jag nästan rädd och jag tar kontakt med en student som gått där tidigare och han säger ta fasta på din längtan frustration hat glädje eller sorg och gör litteratur av det och då blir jag lite lugnare för det är väl kanske det om något jag tänker mig att jag skulle kunna göra. I veckan har vi forskningsdagar i skolan, jag ska jobba för Littfest och har så mycket att läsa och skriva och på lördag ska jag äntligen få lyssna till Bruno K. Öijer.

 

 

Egentligen skulle det vara såhär nu

 

Att du och jag står inne på ditt Ica och ska köpa kaffe, för det har tagit slut igen, och du kommer föreslå någon sort du inte druckit tidigare, men jag kommer säga att jag tycker att vi bara ska köpa arvid nordquists franskrost och så kommer vi att bestämma oss för det, och sedan kommer vi gå till kassan och jag kommer försöka betala men du kommer inte låta mig göra det, inte den här gången, och sedan kommer vi gå tillbaka hem till dig, vi kommer gå den vägen som går mellan lägenhetshusen där det är träd på ena sidan och när vi är under just de träden kommer du lägga armen om min rygg, och sedan när vi åkt upp med hissen, fast det bara är två trappor, kommer du be mig att gå in med kaffet för du ska se till tvätten bara, och sedan när du kommit tillbaka kommer du att först sätta på en vinylskiva, eller säga åt mig att du är less på alla dina vinylskivor så kan vi inte bara lyssna på något med leonard cohen från din mobil istället, och jag kommer bli lite nervös för att jag vill välja en bra skiva och så kommer jag välja songs from a room, och du kommer gå till diskbänken och diska två kaffekoppar för allting är odiskat, och sedan kommer du öppna förpackningen med kaffet vi köpt och när du öppnar den och kaffedoften liksom pyser ut kommer du säga det där du alltid säger då du öppnar en ny förpackning kaffe, du kommer säga att det är det bästa som finns och jag kommer förmodligen att fnissa lite åt det, och sedan kommer jag gå ut på din balkong och lämna balkongdörren öppen för att kunna höra sångerna från rummet och röka en cigarett medan du brygger kaffe åt oss och medan tvätten torktumlas och medan allting sköter sitt och sedan kommer du säga att det här kaffet nog är för starkt för dig och vi kommer klä av oss och lägga oss i sängen igen fast vi ju redan stigit upp och jag kommer skumma mjölk åt dig att ha i kaffet

 

   

 

För ganska precis två år sedan var jag stressad över projektarbetet (som mynnade ut i den röda boken), jag och F hade precis lämnat varandra för första gången och jag hade mitt livs värsta jobb som telefonförsäljare och som om det inte var illa nog var kaffet där så svagt att det inte ens var värdigt att kallas för kaffe, men jag hade en romans med någon jag tyckte såg ut som Bob Dylan ibland och han visade mig Egon Schiele och jag började rita dessa skeva kroppar mellan samtalen på mitt jobb eller medan han fortfarande sov och då jag vaknat och smugit ut i köket.