imorgon släpps biljetter till Leonard Cohen i stockholm i augusti. 

 

 

 

 

jag har skrivit så jag är nöjd och orden kommer fortfarande. Jag älskar dem helt besinningslöst. Jag vet inget jag tycker om bättre än just orden. annars undrar jag över all dårskap. Var all sömn tog vägen och vad den lämnade mig med. en morgon stiger jag upp kvart över åtta och hinner skriva i två timmar vid mitt skrivbord medan han ligger i min säng och sover, det om något skulle nog kunna räknas som fridfullt. att höra någon älskad andas medan jag bara ägnar mig åt mina ord. jag stiger upp mitt i natten och gör absolut ingenting för jag har ont i magen men kryper sedan ner bredvid alex igen. På morgonen hinner jag läsa i timmar om jag vill medan han sover på min arm. Dricker för mycket kaffe, men det orkar jag inte göra någonting åt. Det är som om kaffe är bättre än mat. läser Åsa Moberg och lånar två tunga böcker på universitetsbiblioteket från mitten av 1900-talet som behandlar begreppet "sexual property". Hur i helvete ska jag göra med denna värld! Fruktansvärt många timmar, då jag ligger helt tyst och funderar över hur jag ska lyckas bära alla mina åsikter på ett riktigt vis. Jag skulle aldrig yttra annat än dem, men hur gör jag i praktiken. hur trotsar jag känslorna med simpelt intellekt. Det kan jag inte riktigt än.

 

Jag pratar så mycket och du pratar så lite. Jag pratar hela tiden, om allting som känns svårt olika saker man kan göra och olika saker jag känner hela tiden och vid specifika tillfällen. Jag är tjugofem och du är tjugotre, det hade varit vettigt. Men nu är jag nitton och du är sexton och jag har aldrig kysst någon så ung jämfört med mig själv. att det är så jävla fint, men det är så många saker jag tänker på.

 

Keaton henson släpper ny skiva, så fint och så jävla sorgligt som vanligt. älskar förövrigt jesper walderstens instagram. Idag är det plusgrader och jag och frans delar en cigarett och en kopp kaffe. Efter skolan äter jag vegansushi och delar en öl med beskrivningen "inslag av banan, nejlika och vanilj samt toner av rostat vetemalt och humle" tillsammans med min mamma. Jag och min mamma har alltid haft en så hemskt dålig relation och bara skrikit till varandra så länge jag kan minnas men nu tror jag verkligen att vi båda försöker allt vi kan och det gör mig så himla glad för jag har aldrig klarat det innan. Det är som om jag varit för mycket tonåring som mest hanterat det svåra i den relationen genom att smälla i dörrar och vara utan undantag bara så otroligt ilsken och otrevlig. sedan sa min mamma något för några veckor sedan som fick mig att tänka att även om vi är så olika så är hon så klok. hon sa "Jag förstår inte hur ni kan vara såhär. Om jag mår dåligt så inser jag att något är fel och då fixar jag det". de orden kan möjligtvis vara det närmaste hon kommit mina egna tankar. Vi sitter i tidningshallen och läser varsin dagstidning. Jag läser dagens nyheter om en tomas tranströmer-uställning på nobelmuséet och sedan en krönika om reva och skäms så mycket just nu över detta land. Krönikan finns inte att läsa på nätet längre, men läs en artikel om samma ämne i etc här. Jag vill bara kunna sova ordentligt och inte vakna om nätterna och behöva tänka på saker. skriver någon slags formlös uppgift till nutida konsten som jag kan knyta till mitt projektarbete om konstens potential att förändra samhället.

Jag behöver städa mitt rum för det är saker och ting exakt överallt, men jag ser på gulliga indiefilmer i min säng istället och hostar och sover mitt på dagen då förkylningarna verkar avlösa varandra. Umefolk i all ära, och traditionsenligt volontärande och världens godaste funkiskaffe. Hämtar en kasse gamla dagstidningar hos lisette att klippa i. vi gör veganpizzor en söndag då folkkök har stängt. Jag går hela vägen hem bara för att luften är så fin att andas. jag är så trött. Imorgon ska jag och Frans hänga med en student från freds- och konfliktstudier och jag ska beställa böcker och städa mitt rum hoppas jag.

förresten, all cred till min kära vän Caroline för att hon fixat designen på min blogg precis som jag ville ha den. Jag kan absolut ingenting om sådant. godnatt sålänge.

 

Vi trampar upp den minerade marken, jag gör det efter en öl och flera stycken cigaretter på en balkong med bästa ylva. det finns väl tusen olika beslut man skulle kunna ta, men nu har jag skrivit för mig själv för många gånger Du anar inte hur tunga mina armar är nu. Jag gör mitt livs första kokkaffe i farmors gamla kaffekanna med det kokkaffe som finns kvar i hennes blå kaffeburk som ingen nog har öppnat sedan vi fikade i hennes lägenhet för så många år sedan nu och jag önskar inget hellre än att jag hade hunnit dricka kaffe tillsammans med henne och tänker att hon verkligen hade älskat det och det hade jag med. Och all annan slags saknad blir snabbt trivial när jag saknar någon jag aldrig mer kommer träffa. hur det kan vara tröstande vet jag inte men det är det sorgligaste jag vet. Jag skriver till Gustav. Han om någon skulle förstå, så är det alltid, hur lång tid det än går. Han sover i hus utan varesig tak eller väggar där det är tropisk värme och på främmande båtar medan jag sover i min säng och ibland vaknar om nätterna och inte förstår ett dyft av varför, varför, varför. han är den där personen man träffade snabbt och delade en enda promenad med hem från ett folkkök i en gammal industrilokal i en annan stad och som jag inte hade en aning om skulle skriva till mig från andra sidan jorden och berätta om hur skev och vacker världen kan vara därute. Medan min vardag består av att ta mig upp om mornarna, försöka förändra mina snevridna matvanor från filmjölk cigg och cola till någonting som man kan leva på. 

 

 

"tids nog blev du hemsk, och jag blev likadan". Nu har ångesten rasat i dagar och genom nätter och jag har sovit förbi allt vad skoldagar heter, legat alldeles stilla i min säng och koncentrerat mig på att andas. det är det värsta jag vet. det är utan tvekan det värsta jag vet. Det är som att inte kunna tala till sig själv, för logiska resonemang och sunt förnuft och insikter har helt spelat ut sin roll och innehar inte längre något värde. det är som att sluta älska allt och alla och plötsligt inser jag att du kanske mådde som jag mår nu, och att det skulle göra allting så mycket enklare att förstå. Jag skulle sluta sakna dig, för jag skulle veta att du tog ett beslut. ångestens logik är att man blir jävlig mot alla, och någons ord har aldrig betytt mindre. alla ord som inte gör att min ångest försvinner är värdelösa och nästintill provocerande. det är som en kemisk dimma av metall som gör att bokstäverna i böckerna verkar vara det enda klara. God litteratur är det mest ångestdämpande jag vet, och jag läser hundra sidor om dagen minst och ritar ut mitt skissblock men får ett nytt av Alex när jag fyller år. Ångesten har alltid varit min älskare, i tid och i otid. därför vet jag att den är ett monster. Den känner mig som trettonåring, som fjortonåring, som femtonåring, som sextonåring, som sjuttonåring, som artonåring, och som nitton år. Den vet exakt hur den ska bete sig. Jag vill inte ta några beslut baserade på den, beslut som jag bara tar för jag vet att det kommer göra den till nöjes. jag vet inte om det är sorgligt eller tröstande att man när man var yngre var säker på att allting skulle vara i sin ordning när man var nitton år gammal. Saker och ting skulle inte göra ont, man skulle vara oberoende av precis allt och man skulle absolut inte ha ångest längre. skillnaden nu är väl att man lärt sig hur man bäst hanterar det och att man vet att det alltid går över och vid en punkt blir livet alldeles fantastiskt igen. Och tills dess är det vettigaste jag kan göra att läsa böcker och dricka mitt kaffe i den mån av lugn och ro jag kan finna.

Det spelar ingen roll vad som triggar det, även om det är den mest simpla anledning, det får alltid samma effekt, den där rösten som är jag själv som frågar sig själv, mig själv, vad i helvete gör du, varför gör du det här! Och jag kan bara skaka på huvudet, gråta och svara för fan jag vet inte. Hur jag än letar i mitt medvetande kan jag inte finna en inför mig själv vettig och legitim anledning till att jag exempelvis går i skolan, för jag vill inte ha det där. Jag vill inte ha det där för fem öre. Hur jag än rannsakar mig själv kommer jag bara fram till en enda sak, och det är den där fegheten som får varenda människa att följa de utav samhället uppsatta konventionerna om hur vi bör bete oss. vi tror faktiskt att det är det vi vill. Vi bör gå i skolan, för annars får vi ingen framtid. Men den framtiden - vill jag inte ens ha. skriver jag mina uppsatser får högsta betyg och lovord, vad i helvete ska jag ha dessa till. Och jag blir den arga fjortonåringen som skolkar från alla lektioner jag inte anser mig vara i behov av, och minns att allt som jag tänkte var sant, att det alltid kommer vara sant. Jag behöver brinna för saker, jag vet inte vad jag gör annars. Det känns som om jag försöker upprätthålla någonting jag tycker är rentav åt helvete, och jag tar hela tiden illa vid mig när jag möter personer som gång på gång visar mig vad de står för, och vad jag också blir en del av. Tillsammans med min ångest är det som om allting jag hatar med samhället rentav angriper mig, istället för att när jag mår bra bara envist stirra på mig, och jag kan hur lätt som helst bara se bort för det har inte med mig att göra. Det är som om jag kan sjunka in i en djup sorg av de trivialaste saker någon presenterar för mig, i ett samtal jag snappar upp på väg till bussen, i affären, på biblioteket. Om jag inte känner för att gå till skolan på en vecka för att jag hellre vill göra någonting annat, så kan jag inte inför mig själv försvara att ändå gå till skolan. Det känns rentav outvecklande. Jag undrar hur i helvete det skulle kunna räknas som att ta vara på mitt liv. vid den punkten finns väl inga trösterika ord, inga kramar som känns varma och ingenting som smakar gott. Och jag har alltid vetat det, och jag vill lära mig vad jag behöver. det är så jävla svårt när allting känns så jävla svårt. Det är som om jag slits mellan patetisk feghet baserad på min ångest och en enorm övertygelse, mellan intellekt och känslor. och så har det alltid varit, och det är det jobbigaste jag vet.
och det är väl sådana dilemman som får en att behålla orden för sig själv bara för att det känns säkrast så ibland.