"tids nog blev du hemsk, och jag blev likadan". Nu har ångesten rasat i dagar och genom nätter och jag har sovit förbi allt vad skoldagar heter, legat alldeles stilla i min säng och koncentrerat mig på att andas. det är det värsta jag vet. det är utan tvekan det värsta jag vet. Det är som att inte kunna tala till sig själv, för logiska resonemang och sunt förnuft och insikter har helt spelat ut sin roll och innehar inte längre något värde. det är som att sluta älska allt och alla och plötsligt inser jag att du kanske mådde som jag mår nu, och att det skulle göra allting så mycket enklare att förstå. Jag skulle sluta sakna dig, för jag skulle veta att du tog ett beslut. ångestens logik är att man blir jävlig mot alla, och någons ord har aldrig betytt mindre. alla ord som inte gör att min ångest försvinner är värdelösa och nästintill provocerande. det är som en kemisk dimma av metall som gör att bokstäverna i böckerna verkar vara det enda klara. God litteratur är det mest ångestdämpande jag vet, och jag läser hundra sidor om dagen minst och ritar ut mitt skissblock men får ett nytt av Alex när jag fyller år. Ångesten har alltid varit min älskare, i tid och i otid. därför vet jag att den är ett monster. Den känner mig som trettonåring, som fjortonåring, som femtonåring, som sextonåring, som sjuttonåring, som artonåring, och som nitton år. Den vet exakt hur den ska bete sig. Jag vill inte ta några beslut baserade på den, beslut som jag bara tar för jag vet att det kommer göra den till nöjes. jag vet inte om det är sorgligt eller tröstande att man när man var yngre var säker på att allting skulle vara i sin ordning när man var nitton år gammal. Saker och ting skulle inte göra ont, man skulle vara oberoende av precis allt och man skulle absolut inte ha ångest längre. skillnaden nu är väl att man lärt sig hur man bäst hanterar det och att man vet att det alltid går över och vid en punkt blir livet alldeles fantastiskt igen. Och tills dess är det vettigaste jag kan göra att läsa böcker och dricka mitt kaffe i den mån av lugn och ro jag kan finna.

Det spelar ingen roll vad som triggar det, även om det är den mest simpla anledning, det får alltid samma effekt, den där rösten som är jag själv som frågar sig själv, mig själv, vad i helvete gör du, varför gör du det här! Och jag kan bara skaka på huvudet, gråta och svara för fan jag vet inte. Hur jag än letar i mitt medvetande kan jag inte finna en inför mig själv vettig och legitim anledning till att jag exempelvis går i skolan, för jag vill inte ha det där. Jag vill inte ha det där för fem öre. Hur jag än rannsakar mig själv kommer jag bara fram till en enda sak, och det är den där fegheten som får varenda människa att följa de utav samhället uppsatta konventionerna om hur vi bör bete oss. vi tror faktiskt att det är det vi vill. Vi bör gå i skolan, för annars får vi ingen framtid. Men den framtiden - vill jag inte ens ha. skriver jag mina uppsatser får högsta betyg och lovord, vad i helvete ska jag ha dessa till. Och jag blir den arga fjortonåringen som skolkar från alla lektioner jag inte anser mig vara i behov av, och minns att allt som jag tänkte var sant, att det alltid kommer vara sant. Jag behöver brinna för saker, jag vet inte vad jag gör annars. Det känns som om jag försöker upprätthålla någonting jag tycker är rentav åt helvete, och jag tar hela tiden illa vid mig när jag möter personer som gång på gång visar mig vad de står för, och vad jag också blir en del av. Tillsammans med min ångest är det som om allting jag hatar med samhället rentav angriper mig, istället för att när jag mår bra bara envist stirra på mig, och jag kan hur lätt som helst bara se bort för det har inte med mig att göra. Det är som om jag kan sjunka in i en djup sorg av de trivialaste saker någon presenterar för mig, i ett samtal jag snappar upp på väg till bussen, i affären, på biblioteket. Om jag inte känner för att gå till skolan på en vecka för att jag hellre vill göra någonting annat, så kan jag inte inför mig själv försvara att ändå gå till skolan. Det känns rentav outvecklande. Jag undrar hur i helvete det skulle kunna räknas som att ta vara på mitt liv. vid den punkten finns väl inga trösterika ord, inga kramar som känns varma och ingenting som smakar gott. Och jag har alltid vetat det, och jag vill lära mig vad jag behöver. det är så jävla svårt när allting känns så jävla svårt. Det är som om jag slits mellan patetisk feghet baserad på min ångest och en enorm övertygelse, mellan intellekt och känslor. och så har det alltid varit, och det är det jobbigaste jag vet.
och det är väl sådana dilemman som får en att behålla orden för sig själv bara för att det känns säkrast så ibland.