Oh brother, let's go down to the river to pray
Filippinerna del 1
I vintras när jag var som allra mest kär åkte jag iväg till andra sidan jordklotet med min familj i tre veckor. Vi skrev sjusidiga mejl till varandra och det var åtta timmars tidskillnad och jag drömde om honom om nätterna. Jag drack massvis med isthé, dök i korallrev och fick sår på fötterna, lärde känna mina kusiner och träffade så många underbart fina människor. Det åskade varenda kväll och jag hade eget rum med utsikt över hela havet, och när jag vaknade mitt i natten lyssnade jag på Exploration och en enda gång var det stjärnklart, och jag har sällan sett någonting vackrare. Sedan kunde man vakna innan alla andra och läsa Haruki Murakami vid havet.
Det här är bilder från Filippinernas huvudstad Manila. Efter att ha flugit i omkring tjugo timmar eller liknande landade vi här och var ungefär så jetlaggade man kan bli. Vi bodde på ett lyxhotell (gissa vem i familjen som tyckte mest illa om det) där de basunerade ut att "please note that our dresscode is smart casual", som låg mitt i denna pulserande och brännande stad som var alldeles innanför huden hela tiden. Det är en känsla som ingen annan och den är på både gott och ont, när det är kväll och man vandrar längs gatorna som är alldeles överbelamrade med trafik (tänk dig rader åtta bilar på en egentligen trefilig väg) och folk som bor på gatorna, det är marknader överallt och alldeles i närheten finns det en stor soptipp där folk bor under vindskydd gjord av plastpåsar. Men mitt i all misär finns sådana överdådiga lyxbutiker som gör att jag bara vill kräkas. Poliserna, och det är massor av dem, med sina gevär som de bär likt axelväskor. Och skottsalvorna om natten. Och de små, smutsiga ibland nakna barnen trängs kring en och tigger efter pengar. Jag kan inte tänka mig mycket som är viktigare för en västerlänning att få uppleva, än att uppleva världen på andra sidan jordklotet.
