Jag inser att det är mina spridda kontakter med arbetslivet som fått mig att inse den sanna innebörden av att inte ta någon skit. och blir så jävla ledsen när jag inser att många nog gör det. Så nu är jag uppsagd från båda mina jobb och det hade inte kunnat kännas bättre. Saker och ting händer snabbt och jag bor plötsligt inte med någon familjemedlem längre utan istället tillsammans med två studenter jag inte känner särskilt väl. De skriver hemtentor för det mesta eller tittar på serier och vi diskuterar oftast uteställen. Jag försöker vänja mig vid så mycket tid för mig själv. Jag träffar min käre gamla mentor på bussen en kväll, han berättar att han ska på jazzklubb och vi pratar om kaffe hela bussresan. Han tipsar mig om umeås enda espressobar. jag skriver en krönika till skolan om smärta som blir älskvärd så fort den sipprar ut genom våra fingrar, skriver en dedikation på en gammal diktsamling till en älskad och älskande. lyssnar till folks samtal. på nians buss hem sitter det två damer i sextioårsåldern som sitter vända mot varandra och en av dem säger "ska jag verkligen behöva kompromissa när det gäller närhet bara för att man börjar komma upp i åldern? är det inte så att jag behöver det lika mycket ändå?" och deras röster är så allvarliga och hennes väninna pratar om när hon först mötte sin man och hon säger "jag var väldigt glad, men jag släppte inte in folk. han visste inte mycket om mig när vi träffades" och jag blir ledsen när bussen startar för då kan jag inte höra vad de säger längre och när de kliver av går de armkrok och det känns fint.