Och jag kommer skumma mjölk åt dig att ha i kaffet. I det verkliga livet har jag inte gjort det på ett helt år och snarare än någonting sentimentalt är det bara ett faktum som jag kan tala om i siffror nu. Skriver såhär: Du var nio år när muren föll, jag var inget då, jag var fem år ifrån att ens finnas, jag var inte ens född när du älskade med någon för första gången, jag var inte ens någon första gången du älskade, jag var verkligen ingenting och nu är jag ingenting igen. Känslan av att du någonsin varit inuti mig gör mig sjuk i huvudet och alldeles öm i hela kroppen och jag vet inte vad jag ska göra. Läser min första bok av Patrick Modiano och blir förvirrad över att man kan skriva en bok så. Att han kan få okända människors handlingar att verka rimliga utan att ens introducera dem ordentligt och att hundratjugoåtta så på något vis avmätta sidor förmodligen är mer tillfredsställande än vilken dostojevskijbok som helst. I två veckor vaknar jag klockan tretton alla dagar förutom de få då vi har föreläsning på skolan. Det blir enkelt att inte göra någonting. Jag har legat med konstnären igen, och jag har legat med din bästa vän igen. Jag tänker att det måste väl vara så att han också är förtvivlad över någonting fastän det inte märks utan han visar mig istället sin prydligt sorterade boksamling i vardagsrummet och hur han fått granatäpple- och avokadokärnor att gro. Sedan delar vi på en öl och han säger att jag kan känna mig som hemma här att jag bara kan ta det jag vill ha om jag är hungrig eller något och sedan frågar han om jag vill sova och jag säger ja och så går vi till sovrummet och klär av oss och nästa morgon tänker jag att nu har jag sovit bredvid din bästa vän två gånger i livet och ja jag vet inte och jag borstar tänderna medan han duschar och jag ser på honom där han står helt naken och pratar med mig om en massa vardagliga saker och jag tänker att jag inte vet vad jag tänker och sedan cyklar vi till stan och skiljs åt. Du ska till brobergs och dricka kaffe och jag ska till bibliotekscaféet och dricka kaffe. Om vi någonsin pratar med varandra förutom då vi ses handlar det bara om litteratur exempelvis har du läst Kirkegaard säger han och har du läst Fourier säger jag då och ibland kanske vi diskuterar något filosofiskt dilemma om vi orkar exempelvis är människan benägen att känna förälskelse inför två personer samtidigt men vi är rörande överens om detta så det blir inte så mycket till en diskussion.

Jag blir aldrig full längre för jag vet att jag skulle bryta ihop och gråta i tusen år och kanske till och med dö då så jag dricker högst ett glas vin om jag är någonstans med någon och sedan åker jag helst hem. Jag vet inte vad jag ska säga eller vad jag ska skriva eller vem jag rimligtvis skulle kunna vara med och istället för en passionerad förälskelse önskar jag mig ett enkelt förhållande med någon jag tycker om lagomt mycket som man kan göra vardagliga saker med helst ha bra sex med och sitta mittemot och läsa böcker och hålla handen med när man är någonstans och att det skulle vara väldigt enkelt alltihop och sedan skulle man bara bryta upp när man inte kände för det längre. På något sätt är jag väldigt besvärad. Med att sitta i möten, med att gå på spelningar, vernissager, med att dricka vin i ateljéer, med att tacka ja till olika saker och ting, med att umgås, med att skriva långa meddelanden, välja vilken bok jag ska läsa istället för att läsa alla samtidigt och bli galen och att strukturera upp alltihop. Ibland är jag barnvakt åt en mamma som säger att hon aldrig tänkt skaffa barn egentligen och att det är helt okej om jag vill röka under köksfläkten och hon berättar om sin föredetta pojkvän som gömt amfetamin i hennes garderob så polisen är där och gör husrannsakan och hon är så rädd för att någon ska ta honom ifrån henne. De bor i den stökigaste lägenheten jag någonsin varit i och jag kryper ihop med han den lilla som bara är ett år gammal och ligger kvar där tills han somnat då lägger jag mig i soffan istället och ser på Gilmore Girls. Annars jobbar jag som krokimodell ibland och tycker det är så fascinerande att någon kan se så koncentrerat på ens kropp med enda intresse att teckna av den. Läs även detta inlägg om krokimodellandet, det var så bra tycker jag. Jag och Emil åkter tur och retur till inlandet över en dag, det regnar eller snöar om vartannat och vi lyssnar på Bob Dylan och dricker termoskaffe i bilen och fikar i köket med hans föräldrar. Jag skriver till Gustav: kan livet inte alltid få vara så litet? Jag mår ganska bra, förutom att jag inte kan sova annat än om mornarna och förmiddagarna. Jag tar en atarax och dricker ett glas vatten tar en atarax till men nätterna har aldrig känts mer obekväma. I skolan har vi börjat med projektmomentet, vi läser slaget om de små pastejerna, andningsgunga och herland och äter lussebullar och dricker kaffe genom seminarierna och jag förstår inte hur jag någonsin ska orka läsa på vanliga universitetet när jag vet att det finns konsthögskolor där man liksom inte kan vara radikal nog eller provocera tillräckligt. Jag vill bara vara här. Förbereder mig mentalt inför att söka till biskops arnö i april och tänker över vilka texter jag skulle kunna skicka in men undrar plötsligt om jag ens skrivit något eller om jag bara fått för mig det eftersom att jag ibland skriver ner korta meningar som kanske blir till dikter och skriver utmejslade onödigt långa utförliga texter om saker och ting som händer mig exempelvis vad någon säger till mig på kaféet eller hur kaffet smakar att det är beskt och äckligt eller om hur jag kan sakna varenda gång du någonsin rört vid mig, men förutom de gånger någon gett mig en uppgift vet jag inte när jag senast skrev en specifik text med ett riktigt ämne som är utanför mig själv. När jag inser hur mycket jag vill komma in så blir jag nästan rädd och jag tar kontakt med en student som gått där tidigare och han säger ta fasta på din längtan frustration hat glädje eller sorg och gör litteratur av det och då blir jag lite lugnare för det är väl kanske det om något jag tänker mig att jag skulle kunna göra. I veckan har vi forskningsdagar i skolan, jag ska jobba för Littfest och har så mycket att läsa och skriva och på lördag ska jag äntligen få lyssna till Bruno K. Öijer.