Jag har dragit ut en visdomstand, fått en vinylspelare av Lucas och grävt fram den älsta teven jag kunde hitta från källaren hemma hos mina föräldrar - den stod i vårt kök när vi bodde på Västerskogen och jag och min lillebror såg alltid lattjo lajban på den när vi åt frukost om mornarna, numera står den alltså i mitt egna vardagsrum. Jag försöker lära mig hur man sköter om mitt bonsaiträd, har köpt en julstjärna som hänger i fönstret och öppnat flaskan med rödvin jag fick av pappa när jag flyttade in, köpt min första espressobryggare och tecknat mitt första internetabonnemang. Nelson Mandela har dött, jag har gråtit på jobbet och du har skaffat flickvän och sårat mig för absolut sista gången. Det vore begripligt om jag inte ens tror på mig själv längre, och jag komprimerar alla blogginlägg jag skrivit om dig till begriplig text för att du ska få veta allt så att det kan ta slut sedan. Jag vrider upp värmen på elementet. Lucas köper te till mig och säger att det finns soppa på spisen.

 

Jag gör allting som jag borde. Går till jobbet, sover inte onödigt länge om mornarna, äter alla måltider, är inte försenad med någonting, ställer inte in saker och ting, fullföljer allting jag planerat, men inombords sköljer paniken över mig mest hela tiden. Jag undviker inte platser eller personer som påminner mig om honom, det enda jag inte gör är att gå på hans spelningar och att lyssna på den skiva jag alltid lyssnade på när jag cyklade hem till honom i höstas. Det bara går inte. Jag minns att jag tänkte att jag skulle ångra det någon dag, att jag skulle förstöra den skivan, och jag har verkligen försökt i efterhand, att lyssna på den när jag handlar mat eller diskar eller vad som helst som är neutralt, men jag ger upp det nu. Det känns som att klättra upp i ett högt träd och sedan hoppa. Vem gör någonting sådant? Jag är övertygad om att jag kommer att dö över att jag älskar honom. Det är otroligt fånigt, men om jag inte får använda mig av alla dessa kraftfulla onödigt dramatiska ord känner jag mig tom. När ska jag annars använda dem om inte nu. Alla gamla författare som skrivit om olycklig kärlek har använt dem och nu får jag också göra det. Han säger till mig att jag är perfekt, och att det bästa han vet är att vara nära mig. Att jag är den första person han velat vara så nära, för att han alltid tidigare tyckt det blivit så varmt och jobbigt med kroppar som behöver vara så nära varandra. Ofta när han kysser mig suckar han som om att kyssa mig är det allra bästa han vet. Hur kan han då sluta? Jag vet att det hände, han blev kär i mig, och precis som jag gissade och önskade kände jag inte igen den sista gången. Den vackraste jag någonsin sett blev kär i mig och bröt sina löften mot sig själv för att han ville vara med mig, han träffade någon som var fjorton år yngre i flera månader och jag har aldrig varit så hänförd av en annan människa. Definitionen av det bästa jag visste i flera månader var att bara dricka morgonkaffet med honom, eller när han låg med huvudet på mitt bröst. Jag borde vara glad och fatta att det hade ändå inte kunnat bli något mer, det som hände borde inte ens ha kunnat hända och jag hade aldrig förväntat mig att det skulle hända, men istället kräver nu hela min kropp honom och jag känner mig förkrossad till nästintill oigenkännlighet när jag fattar att han är borta, att jag inte kan ha honom kvar. Han kan inte vara här hos mig.

 

För snart fyra veckor sedan gav han mig en av sina gamla tröjor, och sa att han så gärna vill hälsa på hemma hos mig snart. Vi har varit hemma hos honom precis varenda gång. Men han kommer aldrig komma hit nu, och ibland får jag panik när jag tänker på att han aldrig kommer sitta i min soffa eller sova med mig i min säng. Men samtidigt, hur skulle jag kunna vara här om han varit här och sedan inte kommer tillbaka? Jag hatar att skriva alla de här sakerna för det känns så jävla fånigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen men jag kanske bara ska strunta i det och skriva ändå. Det är fem månader sedan jag var hos honom första gången och då lånade han mig en bok och den har jag fortfarande kvar och jag fattar inte vad jag ska göra med den, hur gör man, kommer han att höra av sig och säga att han vill ha tillbaka den, hur kommer det att kännas? Jag lånade honom en bok också, det är en av mina favoritböcker med dikter av Allen Ginsberg men fan jag vill aldrig ha tillbaka den, det skulle kännas fruktansvärt. Min tandborste står fortfarande kvar i hans badrum om han inte slängt den än. Jag har komiskt nog ett par trosor hos honom, de måste han väl ändå slänga. Jag vill bara gråta. Han får absolut inte smsa mig, jag är livrädd att han ska höra av sig för att jag ska behöva ta ställning till någonting, att han ska skriva någonting om ett avslut, jag klarar inte av ett uttalat avslut, trots att han har lovat mig ett. Det är första gången jag skulle uppskatta att någon försvann utan ett ord, för jag vill inte ha de orden. 

 

Jag sitter på kaféet och stirrar på den unge mannen som alltid sitter där numera. Snart kommer jag fråga honom vad han skriver, och vad han heter, och om han vill läsa min bok. Han lånade en cigarett av mig i höstas. Men just nu sitter jag bara här. Imorgon åker jag och Signe till Uppsala, aldrig behövt andra gator så mycket som nu. Om någon fin läsare därute har något tips mot ett olyckligt hjärta eller bara vill skriva ett hej så kan ni väl göra det nu, det hade varit snällt. Ta hand om er.