18/4. det regnar. Jag kryper ihop i mitt rum kommer hem från skolan och kokar kaffe och är osäker på om det någonsin inneburit en större ansträning att stanna kvar, i alla dess olika bemärkelser. undrar hur det känns om man på riktigt tror skolan är viktig och undrar hur det känns att ha prestationsångest. Jag har mest ångest inför mig själv för att jag, på så jävla tvivelaktiga grunder, tänker anstränga mig för att klara av att gå ut gymnasiet, då jag önskar att jag hoppat av i vettig tid. då jag verkligen önskar att jag hoppat av för ett år sedan och gjort någonting bättre. det känns som om du jag vi snubblar omkring och hoppas trampa rätt. detta är väl det tillfälle i ens liv då det krisar och jag inser; nu har det bott i mig för länge. nu jagar jag ut det för annars dör jag. 

och så en liten lista om hur det känns när någon bara beter sig så jävla dumt