vi faller på måfå tills vi faller isär. en dödstalande mening om allt. förövrigt, detta går nog. Jag, efter fem månader, finner rätt i detta allt; lättnaden då jag inser att hejdåkyssar är av vag betydelse även om jag älskar dem, älskar dem i själva verket så jävla mycket, men; du som pusselbit, och ingenting annat.

 

Rescontra. Packar ihop mina kläder färger böcker och flyttar tillbaka till lägenheten efter två veckor av tidvis ångestfylld tidvis behaglig tid hemma hos mina föräldrar, kommer mest sakna alla öppna ytor och dagliga kaffepauser tillsammans med min pappa (och att slippa behöva laga mat hela tiden såklart). Det är onsdagskväll och jag och Freyr köper folköl som vi dricker och försöker lösa alltsammans åt varandra, men det är för svårt. Vi vaknar tidigt av solen som liksom alltid kollapsar in genom fönstren, lyssnar om och om igen på to build a home och jag sitter i köket och läser strindberg och ringer olika frustrerade söka jobb-samtal. 

 

Går en flera timmar lång promenad tillsammans med Sofia och tar igen månader, dammar av mitt rum och gör det beboeligt igen, läser ut Strindberg och börjar läsa Jan Myrdal (så jävla bra) och försöker sova ett okej antal timmar om nätterna. Ren överlevnadstaktik, reder inte detta sig nu så dör man fan. och är helt säker på att det kommer att gå bra just därför.