utkast 6/4, 7/4:
 

 

 

 

en dag dricker vi kaffe mittemot varandra på bibliotekscaféet, jag har inte varit där på en vecka och under tiden har det blivit vår utomhus och jag har ställt upp ett staffli i vardagsrummet. Vi köper akrylfärger, jag lyssnar på ebba grön och asfalten är alldeles ren från snö och jag undrar om det är någonting vi bör vara sorgsna över.

 

men.

klockan är två på natten och jag sitter i en taxi och vägarna är alldeles tomma förutom trafikljusen och jag har förfrusit mina händer genom att försöka lifta i två timmar, du är full och arg och ledsen och jag berättar aldrig för dig hur jag tog mig dit, du lyfter upp mig i hallen och håller mig nära dig i minuter känns det som vi kysser varandra bland dina lakan och somnar halv fem på morgonen så nära vi bara kan, nästa morgon finner jag att min tandborste står kvar i erat badrumsskåp, efter fem långa månader rasar solen in genom dina fönster, jag ligger på rygg och blundar och lyssnar till ditt gitarrspel, vi äter hämtpizza från dagen innan till frukost, du säger såhär: ditt hår luktar sommar. ditt hår luktar den sommar vi hånglade på eran gräsmatta. ditt hår luktar den sommar vi drack tjeckisk öl i erat garage. jag borstar tänderna i köket, det är lika stökigt som det alltid varit, när vi sagt hejdå på verandan och skiljts åt för att gå åt olika håll vänder du plötsligt om för att kyssa mig, jag säger ingenting kysser dig bara tillbaka och sedan går jag. 

 

det är min vackraste historia dessa dagar. någonting annat: Du och jag röker ute i ingenstans sittandes på en gammal träbro med isen under oss som spricker, det är april, du fyller sjutton om en månad, jag tar studenten om två månader, det är så jävla vacklande alltihop. Jag äter frukost på bibliotekscaféet tillsammans med Strindbergs inbillade sinnessjukdom i bokform, åker hem och målar en kaffekopp och lyssnar på Dylan i högtalarna. så är det med den saken.

 

all denna sorg börjar lämna kroppen. Fötterna på jorden. Fötterna på jorden. 

 

skriver detta till Josefin: den enda vägen uppnåt nu är ner. slut på att inte våga för att man är så jävla rädd för att plötsligt få ångest och inte kunna hantera någonting. Det är lördagskväll och det känns som augusti, det känns som september, det känns som oktober, vi dricker öl på den bästa platsen spelar hello seattle högt och har viktiga samtal i köket skrattar som om jag ska sprängas av lycka vi blir fulla på folköl som om det var sommar och dansar till håkan masshysteri the smiths på scharinska, vi går en trappa upp och du säger om och om igen livet är så jävla knepigt just nu, jag tänker vagt att jag är skyldig dig så många lösningar, om jag bara kunnat, alla de gånger du bara fattat precis hur du ska göra vad du ska säga för att få mig att känna mig lugn; de enda ord som någonsin fungerat när jag misslyckats med min egen konversation med mig själv. det är otroligt trösterikt.