utkast:

Plötsligt slår det slint i mitt huvud och världen smalnar av så till den grad att jag slutar röka mina cigaretter dricka mitt kaffe läsa mina böcker jag slutar lyssna på musik jag slutar tycka om någonting av allting det jag gör. Varför? Ångestattack likvärdig med den under den tidiga våren, nu är det höst och jag har hela tiden varit naiv nog och tänkt att det aldrig skulle hända mig igen för saker som är så pass fruktansvärda att man känner det som man ska dö tjugofyra timmar om dygnet kan man absolut inte gå omkring och tänka att de ska drabba en igen, och igen, och igen. Men det händer och det enda som bär mig är mina ben, på kvällen är jag alltid helt utmattad för att jag inte har kunnat ta det lugnt på hela dagen, för att jag är jagad, av vadå, mig själv? Jag är jagad av precis allting. Jag får mitt livs första ångestdämpande utskrivet och sitter på Albins säng och säger tusen gånger att nu dör jag nog, förstår inte varför marken inte rämnar under mina fötter eller varför mitt huvud inte sprängs för det är ju så det känns precis hela tiden. Jag undrar hela tiden hur denna känsla kan uppstå i en kropp och vad det är jag gör som ger den existensberättigande. Jag har inte skrivit en enda rad på en vecka för hur skulle mina fingrar mitt hjärna min hjärna kunna forma begripliga ord när hela mitt inre verkar hyperventilera. Han kommer hem efter att ha jobbat på annan ort i flera dagar och ber mig berätta, han frågar varför jag inte hört av mig och jag inser hur ledsen jag blivit om han berättat för mig i efterhand att han mått så dåligt att han varit till psyket men ändå inte hört av sig till mig. Berätta för mig säger han, lova att du ringer så kan jag komma över och så kan vi prata om det. Jag säger att jag ska tänka på det men inombords blir jag så glad att jag bara vill gråta, men jag vet inte om jag vågar överrösa en trettiotreåring med min uppenbara tonårsångest. Hösten tvåtusentretton jag har aldrig mått bättre men går plötsligt i bitar över precis ingenting, det är så värdelöst att jag står helt handfallen och bara stirrar. 

Vi städar ur ett gammalt hus och stjärnhimlen ovanför oss skrattar, den är så oöverstigligt vacker, kan inte detta räcka. Jag får ett boktips av läkaren jag pratar med, "att växa som vuxen" av Anders Engqvist, annars ser han mest på mig och hummar och verkar förvirrad över det faktum att jag ser lugn och sansad ut medan jag berättar att jag har sådan ångest att det ibland känns som om jag ska kräkas och att jag absolut inte kan äta. "Det verkar som om du läser mycket", säger han tillsist och ger mig det här boktipset. Tycker att det är lite fint på ett sorgligt sätt, för jag älskar böcker och det är så fint att någon ger en ett boktips när man har ångest för att han tänker att litteratur skulle kunna lindra min känsla och det känns vackert att någon tänker så men det är bara så sorgligt att jag vet att det inte funkar så. Men idag åt jag min första riktiga måltid på fem dagar och drack den första koppen kaffe rökte den första cigaretten läste de första sidorna i en bok. Frånochmed idag måste jag vara på benen igen, det måste finnas någon slags gräns för hur länge en människa kan vara totalt uppslukad och lamslagen av en så negativ känsla som ångest. Det bara måste vara så.

 

Kanske det finaste som hänt mig: det är förmiddag och jag hämtar varsin kopp nybryggd kaffe åt oss, och han sätter sig upp i sängen och bara ser på mig där jag sitter liksom helt naken med min kaffekopp och han ler så stort och skrattar till och jag frågar vad det är så och säger han bara såhär: Det slog mig just att du bara kommer bli vackrare och vackrare.

 

Klart slut.