den mest använda meningen i mitt anteckningsblock är endast såhär: "och sedan"

 

precis hela oktober har varit ett töcken. försjunken i dimman av ångestdämpande och ett koffeinberoende som inte får ut sin rätt och drömlösa nätter och dagar då ångesten fysiskt inkräktar på min kropp, att inte kunna äta att ens händer skakar att inte kunna läsa att inte kunna skriva att inte kunna lyssna på musik att inte kunna sitta stilla men att inte kunna göra någonting annat heller att absolut ingenting har någon kvalite, jag kan inte ens romantisera det på något sätt. ändå sitter jag på jobbintervjuer, går på lägenhetsvisning, ser förmodligen ut precis som vanligt men inombords undrar jag precis varenda minut om det är nu som jag kommer att dö. märker inte alla att mina händer skakar. alla känslor i världen måste väl vara en lögn om det kan kännas precis som om man ska dö men att man ändå inte gör det. hur ska jag kunna tro på någonting nu, hur ska kärlek kunna vara kärlek om den starkaste känslan ändå är en lögn. jag har inte lagat mat på två veckor, äter fil med müsli till frukost och skruvar på radion. du placerar handen på min panna och frågar hur är det med huvudet? det är sådär svarar jag, men egentligen är det såhär: jag har varit hemma hos mina föräldrar hela helgen bara för att kunna sova för jag kan inte sova om dagarna om jag är ensam för jag klarar inte av att vakna mer än en gång men jag är så utmattad hela tiden för ångesten jagar mig att jag egentligen överhuvudtaget inte orkar vara vaken. Jag vet att han fattat precis om jag bara sagt det för du var likadan när du var nitton och du känner fortfarande så ibland och det gör mig rädd för jag vill inte att detta ska hända om och om igen samtidigt som jag tänker: han är trettiotre och han har haft det såhär men han lever ju fortfarande. Det är söndag och vi klär inte på oss några kläder alls förrän klockan sju på kvällen och vi röker gräs i din säng och du säger såhär "du vet väl hur monica zetterlund dog?" och så säger du såhär "du luktar så gott. jag kan inte koncentrera mig". Vissa mornar vaknar jag kallsvettig, du har sagt att jag kan ringa närsomhelst men jag ringer aldrig. Vet inte hur jag förklarar att jag tänker på varenda gång med dig som den sista. det är att göra det enkelt för mig själv, att alltid tänka att det är sista gången. när den riktiga sista gången kommer så finns det inte en chans att jag kommer känna igen den.

Jag pratar med F, vill inte att det ska bli dramatiskt, vill bara prata lite, boka in en fika. men så säger han såhär: jag blev så rädd när jag kunde säga att jag älskade dig, för det gjorde jag verkligen. det där tempuset hade dödat mig för tre månader sedan men nu känner jag bara samma och det gör inte ens ont. och sedan: jag håller på att förstöra en ung tjej, jag vill verkligen ha henne men hon är så förälskad i mig. Jag undrar hur många hjärtan han kan krossa och varför han ens får göra det? Han kommer aldrig någonsin nära mitt igen, men jag mår dåligt av alla lösa trådar i mitt liv. Jag räknar till arton dagar innan ångesten lättar; det är de värsta arton dagarna i mitt liv. Att ångest blir värre med åren, jag är glad att jag inte visste det, men nu vet jag det och från och med nu kommer jag alltid att veta det. kanske kommer jag dö av den nångång, men inte nu verkar det som. Jag sitter uppkrupen på en stol i din tvättstuga medan du placerar kläder i tvättmaskinen torktumlaren torkskåpet och tänker såhär: det här skulle ju bara vara en kul grej jag skulle testa ifall jag kunde få honom den vackraste och patetiskt nog coolaste person jag visste om det verkligen var så att han gillade mig jag skulle ju bara kolla liksom det var inte meningen att jag skulle sitta här två månader senare och tycka att det är romantiskt att vi är i hans tvättstuga tillsammans och varenda gång han ser på mig precis som om han vore kär i mig även om han förmodligen inte är det undrar jag hur allting liksom kan stanna på sin plats varför inte allting bara stannar upp eller går sönder eller på något sätt visar att det här går ju inte för att jag stört någon slags vital logik om vad som faktiskt kan hända och vad som är helt omöjligt. 

 

vet att jag skriver mycket om kärlek och relationer etc men det är inte för att det är allt jag tänker på eller sysslar med men det är bara så behagligt och enkelt att skriva om av någon anledning. typ vad andra människor får mig att känna istället för vad jag får mig själv att känna. fast egentligen är det ju samma sak men ändå. vet inte riktigt hur jag förklarar det men det är avslappnande på något vis.