Det känns som om hjärtat sitter utanpå min kropp. Min kropp blir ett levande väsen igen, jag skakar av koffein, får hjärtklappning av att se dig om vi inte stämt träff, gråter litegrann, skakar i hela kroppen när vi pratar om någonting jobbigt, njuter av att älska med dig igen och kysser med en frenesi som känns överdriven och hoppas att du inte märker det desperata draget i alla mina rörelser gentemot dig. Kom närmre, kliv inte upp även om det bara är för att göra frukost åt oss, ligg kvar, kyss mig längre, håll om mig hårdare. Säg för fan inte att vi måste bryta här. Jag vill vara den som säger det, för en gångs skull jag vill vara den som river upp det här. Handlederna blottade, denna uppgivna känsla. Eller ska jag kanske säga vidrig. Jag blottar dem för vem, för orden? Det kanske är en hängiven känsla, hängiven blottar jag mina handleder för orden. Kapitulerar. Veckorna går fort, mörkret faller snabbt, mornarna kraschar över mig, nätterna sänker sig långsamt. "Jag läste din text" Och kroppen reagerar instinktivt, jag lägger mig med ryggen mot dig och du sluter armarna om mig. Fan jag är ju dum i huvudet jag kan inte hålla känslorna ifrån orden. Alla mina ord, alla mina känslor, det finns inget däremellan. Hälften av allt jag skriver är fiction, hälften sanning. I slutet av texten, för att släta över det där om att denna-höst-blir-jag-så-fruktansvärt-kär-och-han-är-också-från-kaféet-och-jag-tappar-fattningen-med-honom. Vad är fiction och vad är sanning? Här börjar jag bortförklara mitt uppenbara och allra mest naturliga uttryck för min kärlek till honom. En text jag skrivit. Orden, mitt medie. Självklart är det såhär det ska uppdagas. Vi hoppade över den vanliga kyssen du alltid ger mig när jag tagit av mig ytterkläderna för vi har haft vårt första bråk, eller tjafs, missförstånd, felaktighet. Och jag tänker plötsligt att det skulle ju kunna vara så att vi aldrig kysser varandra mer nu, det är min logiska slutsats. Du har värmt på kaffe som vi dricker ur pyttesmå metallkoppar, jag har aldrig sett de förr. Du rullar en joint, jag säger inte emot men i bakhuvudet tänker jag att jag borde avstyra det på något vis eftersom jag lovat mig själv att ta upp någonting viktigt. Tio veckor. Om det ska bli elva veckor måste jag säga någonting, sluta må dåligt, ställa något krav, annars sviker jag mig själv här och nu. Såhär säger du: Jag är så rädd för att skada dig för att jag är så jävla mycket äldre. Där och då förstår jag den riktiga innebörden av att göra illa en annan person. Det där är någonting folk sagt mig i alla tider, "jag är rädd att göra illa dig" och jag har alltid tänkt att men vadå det kommer du inte göra för jag bryr mig inte tillräckligt mycket, men självklart säger jag inte det för det hade varit okänsligt. Tänker bara att det är lugnt med mig. Men den här gången är det inte lugnt. Du kan göra mig så jävla illa. Nu fattar jag precis, det där avståndet, ställningstagandet, att medvetet hålla någon en bit bort från sig. Att vi kan älska med varandra i tio veckor men att han plötsligt kan ta det ifrån mig. Den oerhörda smärtan förstår jag nu och det är vad alla menat med att göra någon illa och jag får ont i magen när jag förstår att jag också gjort det mot personer, nu när jag kan relatera till känslan. Nu befinner jag mig i skottlinjen och jag går in på toaletten och ser mig själv i spegeln och tänker att nu ska jag andas lugnt och sluta darra och sluta tänka att min värld går under och istället överleva vad fan som tänkt hända nu.

 

Du säger att du inte vill att det ska ta slut, och jag tänker såhär: men då håller vi bara på att mygla med vad vi håller på med nu jag kan inte kyssa dig bland folk jag får fan hjärtklappning om du kommer in på bc och vill bara att du ska försvinna jag önskar fan att vi aldrig träffat varandra varenda gång jag ser dig någonstans för jag kan inte gå fram och säga tack för senast och du vågar inte ens krama mig med båda armarna när folk ser och jag har gjort det här förut och jag vägrar göra det igen. Men hur ställer man ultimatum eller krav i det här tillståndet, särskilt när jag vet vad jag gör slut på. Oss, det här, din doft, aldrig mer. Hur är man stark och fattar rätt beslut när jag vet att jag kommer ångra det så jävla mycket om han svarar med någonting jag inte vill höra. Klyschigt nog: Hur kan jag intala mig själv att jag gör rätt när jag vet att det kommer göra så satans jävla ont. Jag har tagit skiten av att ha en relation helt baserad på den andra personens behov istället för att mötas i mitten och jag har tillochmed intalat mig själv att detta är vad jag vill för det är vad han vill, men jag kan inte göra det igen, vem fan blir jag då? Inte någon person jag kan se i ögonen längre. Därför måste jag säga det, och kanske gå ifrån dig. Jag slutar skaka och du säger att det här var bra, det var bra att vi pratade och jag vill jättegärna fortsätta. Fortsätta med oss? Vi gör te och mackor och sitter mittemot varandra vid hans minimala köksbord och när vi sitter där brukar vi alltid vara lite distanserade för att pausa litegrann, men nu herregud jag fattar inte varför du gör så ser du på mig med ögonen de där ögonen som om du vore så jävla kär och sträcker dig efter min hand och håller den hårt de där ögonen jag tror aldrig att jag ser sådär kär ut även om jag är det. Vi ligger bredvid varandra i din säng med varsin bok du läser en av mina favoritböcker av Sara Stridsberg och jag läser Kafka och nästa morgon vaknar jag flera timmar före dig men somnar om när du vaknar till och vänder dig om så du kan hålla om mig. Sedan gör vi allt som vanligt, har sex dricker kaffe äter frukost delar på bilagorna i DN har sex igen brygger mer kaffe lyssnar på podcasts suckar över den grå himlen det enda undantaget denna morgon är att du frågar om jag vill låna din skjorta och jag tänker att detta är ju konstigt han måste fråga enbart för att han vill se mig i sin skjorta. När jag går därifrån tänker jag: Det är dödsdömt, och jag vet att jag alltid tar ut allting i förskott men det är väl mitt enda sätt att hantera det på. 

 

Det är livejazz på bibliotekscaféet varenda vardagskväll den här veckan och jag sörplar på mitt kaffe skriver mina ord röker mina cigaretter och ångesten ersätts av drömmar om nätterna som gör mig illa. Vaknar fortfarande alltid klockan fem på morgonen och hjärtat i halsgropen; men herregud kan jag få ro någon gång då. Jag försöker vinna tillbaka min vardag, allt handlar inte längre om att bara överleva den där känslan, nu är den åtminstone några centimeter bort och varenda millimeter är en vinst, ett andetag och ett steg närmre den tillvaro jag önskar. Jag och älskarinnan ångesten har aldrig levt så nära inpå varandra som den här gången, aldrig har vi varit så nära att ta död på varandra. Men jag överlistade den och för det är jag banne mig stolt. Någonting måste man få vinna, även om det bara är en kamp i ens inre, i de mörkaste delarna av mitt psyke. Jag springer ihop med F på biblioteket och han fångar mig i en kram i sin blå dunjacka och vänder sig sedan om för att ge mig en sådan där varm blick och säger "vad gott du luktar" och där och då när jag ler till svar känns det inte konstigt att vi älskade varandra men det känns rätt att det är förbi och borta och avklarat. Jag har skaffat ett nytt jobb och den femtonde november flyttar jag in i min första alldeles egna lägenhet. Det är en tvåa i ett gammalt vitt trähus med stora fönster och jag ska bo där till sommaren minst och blir så himla lycklig och fånigt stolt när jag tänker på att jag tog det beslutet trots att ångesten bara skrek nej i helvete är du dum i huvudet eller. Men kära ångest jag måste göra slut på oss. Så jag skriver listor där det står fixa köksbord teckna internetavtal adressändra vad ska jag ha för gardiner ska jag ha gardiner ens och åh tänk att få ta dit min kaffebryggare och ska jag skaffa en katt eller inte? Jag är fortfarande så himla rädd hela tiden för ångesten är allt i hela världen jag är rädd för och jag kommer nog vara någorlunda lugn efter minst en helt ångestfri månad men ändå det här kommer nog att bli bra.