all dekadens fortfarande i kroppen men bär spår av förfall, av hopp. Fan det ordnar sig, det måste ordna sig, även om människors idioti ställer till det för mig på ett så förfärligt vis att jag blir helt illamående och kall inombords. Idag har det hänt en så jävla dålig sak och en sak som är så bra att jag inte vågar berätta det än förrän det är helt säkert, och hela tiden detta: det är sex veckor kvar nu. det är fyrtio dagar kvar nu, herregud hoppa inte av, gör det bara inte. Beställ en studentmössa istället, bara gör det. Det haglar plötsligt i en enda minut och jag är alldeles blöt i håret när jag kommer hem till Freyr, vi dricker kaffe deklarerar jag pluggar och ligger ihopkrupen i ett hörn av hans säng och lyssnar till de välbekanta tonerna av hans gitarrspel, detta om något blir jag väl lugn av.