en sak som fastnar hos mig, vad alex säger när vi står i rökrutan under pausen på leonard cohen-konserten, han ser på alla som står i klungor i mörkret och röker och säger såhär: det är precis som på sjuttiotalet. Jag bor hos caroline i fem dagar, dricker mitt kaffe på nya ställen och blir berusad på dovas trettiokronors-öl igen, och gör min matematik väl: om sju år är jag tjugosex och då är du fyrtio och vid fyrtio borde du ju absolut senast skaffa barn och absolut tidigast skulle jag kunna göra det då och isåfall skulle du vara femtioåtta när vårt barn fyllde arton. det är bara fåniga tankar, men jag tänker dem ändå. kliver av en station tidigare för att vandra längs ett nersläckt gamla stan som liksom är väldigt tyst för att vara stockholm. 

Säger upp mig, mer eller mindre. Från och med idag är jag arbetslös, och jag har inte mått såhär bra sedan senast jag var arbetslös. Förstår att detta är första gången i hela mitt liv sedan jag var barn som jag inte haft skola eller jobb utan bara egentid. Tid som jag vill lära mig, tid som egentligen hela tiden varit min. Min mamma har flyttat ut igen, och studenterna har flyttat in. De bunkrar upp med vinflaskor inför två veckors nollning och om mornarna möts vi i köket där nån äter nudlar till frukost och en bästa väns pojkvän från italien flyttar in och lagar pasta med tomatsås till mig innan jag behöver gå till jobbet. Min radio har börjat knastra och det är en konst att balansera millimetrarna mellan de olika frekvenserna. Det är höst nu, och med den första september kom även regnet. 

 

tänkt mycket över arbete. Ströjobb i all ära, men annars då. skriver såhär i mitt anteckningsblock:

 

Jag tvivlar inte på att många före dig av de jag varit med hyst en större förälskelse inför mig än vad du möjligtvis skulle kunna tänkas göra, men ingen har tidigare lagt till täcket om mig varenda gång jag vaknat till mitt i natten för att försäkra sig om att jag inte fryser. Jag är orolig över dina sömnproblem, varenda gång jag vaknar är du också vaken och du kysser mig alltid någonstans på kroppen. På ryggen, på axlarna, eller på pannan om jag ligger vänd emot dig. Jag bara somnar om, hinner knappt le, men du tycks alltid vara vaken. Jag tänker att jag skulle kunna fråga dig hur det var att vara ung på åttiotalet, och ibland tänker jag att du kommer dö snart för att du är så himla gammal jämfört med mig och de där åren emellan oss är just de åren då jag kommer göra allting det där som jag vill så himla mycket, men nu ligger du ändå med huvudet i mitt knä och jag stryker dig över håret som bara är så himla mjukt att jag så jävla fånigt dör litegrann.

 

När jag kommer hem från stockholm röker vi gräs hemma hos dig, vid det lilla köksbordet med varsitt glas vatten emellan oss. Röken virvlar i lägenheten, du har dragit för alla fönster förutom ett som inte har några gardiner och där lyser solen in. Vi ligger i din säng i flera timmar, och det finns vissa tillfällen där en blir förälskad oavsett hur opassande det är. för-älskad, för-giftad. allvarligt talat. 

en morgon vid stugan vid havet handlar vetandets värld på p1 om konsten att vandra, och jag fastnar särskilt vid denna mening: att fotvandra är ett avståndstagade. Jag hämtar ut tjugo exemplar av min bok. Nytryckta, röda pärmar och matta ark fyllda med mina ord. Det kliar överallt nu. Kan man ens blir kär när man är över trettio, och upplever man längtan som längtan och saknad som saknad och åtrå som någonting så starkt att man ibland får ont i magen. Jag försöker tänka att vi träffades på bibliotekscaféet för det hade varit så fint och du kallar oss och de andra där för "bc-folket" men egentligen har jag aldrig sett dig särskilt mycket där. I ett år har vår knappa konversation varit "Hej, kan du skriva upp oss till i helgen? och "Hej, gick allt bra, kom alla in igår?" 

Nu vet jag hans portkod och vår konversation består mer av "Kom hit och sov med mig inatt om du vill"-sms eller "Kan vi ses imorrn istället? Tisdag kändes långt bort..." Vi dricker kaffe och röker på hans balkong, och det finns så många tillfällen där jag (så jävla klyschigt hejdå) känner det som om jag tappar fattningen för att han är så sanslöst vacker och verkligen gör alla rätt. När jag är van vid någon som aldrig gjort någonting rätt. Den första morgonen jag vaknar hos dig ligger vi kvar i sängen hela förmiddagen och lyssnar på podcasts och hånglar tills jag måste cykla hem för att jag ska jobba. Vi tittar på serier på svt play och ser på naturprogram mitt i natten och äter hårdbrödmackor med thé till och när du sitter på toalettlocket i bara jeans och borstar tänderna och scrollar igenom något på din mobil så bara stirrar jag på dig. det har heller aldrig varit så enkelt att prata med någon. Och jag kommer ihåg att det är såhär relationen till en annan människa ska kännas och efter en vecka med dig är jag plågsamt medveten om vilket svin någon annan varit mot mig. Det är allt, förutom vid den där backen just innan sjukhuset som jag cyklar nerför varenda dag och där jag bara måste tänka: Ja juste, första gången jag cyklade hem från dig ösregnade och haglade det och då tog jag skydd under det där taket och tänkte att jag ville träffa dig igen. Men det känns ju inget nu.

 

plockar in vinbären i sävar. en buske med röda bär och två med svarta. rensar min bokhylla, min garderob, plockar bort allting från balkongen och täcker golvet med trasmattor. Kvällscigaretter. Det är höst nu, men dagarna är fortfarande varma som de är om sommaren. Jenny ska flytta till uppsala och läsa sjuksköterskelinjen så vi dricker hejdå-öl på båten och jag cyklar till dig med all denna alkohol i blodet. Såhär säger du: jag ska bara betala lite räkningar, sedan är jag all yours.

Om morgonen ligger vi nakna under täcket med varsin kaffekopp och bläddrar i nyhetsflöden och lyssnar på någon av alla dina lp-skivor och när vi tror oss läst igenom det viktigaste och druckit upp vårt kaffe lägger vi ifrån oss allt och har sex igen sedan cyklar jag väl till bibliotekscaféet eller någonting sånt.

 

När det är tre minuters nyheter på radion tänker jag andas i tre minuter nu

Jag drömmer att jag går förbi honom på ett café men att jag bara vände bort blicken och gick förbi. Jag drömmer att ett forskarlag ska spränga en vulkan och att vi måste ta oss därifrån snabbt. Vi springer över en åker. Jag drömmer att jag vandrar omkring i ett gigantiskt varuhus som människor tagit över och bosatt sig i och jag drömmer att jag står högst upp på ett höghus av trä och att det snöar och att jag inte förstår hur jag ska ta mig levande ner till marken igen. Vissa kvällar är dimmiga och svala. Jag sätter upp dikten från alex på väggen igen, läser mest noveller och dikter för det är svårt att koncentrera sig längre än så, dricker cigarra-vinet med pappa och med september kom regnet 

 

30/8, bibliotekscaféet.

beställer det vanliga kaffet. det är dammigt på uteserveringen. det är den näst sista augusti, terminerna har börjat och p1 har startat med sin hösttablå för över en vecka sedan och ålidhemskvällarna är knäpptysta och består av thé, skrivande och radio, mornarna av läsning, kaffe och radio. De som ska flytta har flyttat, vi som är kvar stannar över vintern. Vi som är kvar måste på något vis ha det inom oss. Strax innan klockan tre fylls caféet med folk, sedan töms det sakta. När klockan närmar sig sju är vi bara ett fåtal kvar och vi sitter längs väggarna med våra böcker och vårt kaffe. Jag cyklar hemåt.