en mental fras: du räddar mitt liv, du räddar mitt liv, du räddar mitt liv, du räddar mitt liv. Jag känner mig lagomt villrådig, som istället för att - supa måla röka sova gråta läsa skriva bryta ihop - liksom blöder invärtes istället sitter alldeles stilla för att jag inte ska råka lämna någon del av mig själv någonstans; som det känns iallafall. Det är som om jag måste känna varenda brytning av ångesten för att den till slut ska kunna lämna min kropp, som om den på något brutalt vis måste fullfölja någonting för annars är det ingen idé. Jag är alldeles utom mig, tänker såhär; om detta vore en allvarlig sjukdom skulle jag dö för jag gör ingenting åt det, jag låter den bara verka. Uppdrag nummer tre av F, jag ska ta mig in till stan på långfredagen och möta någon jag inte känner vid en busskur klockan 1830 och följa med på fest. De dricker massvis av vin, jag sitter ihopkurad i en soffa, får cigaretter och ute på balkongen när alla blivit fulla, invirad i en filt, tänker älskade tankar. "Jag vet att jag varit en väldigt frånvarande vän i vinter, men jag bryr mig om dig väldigt mycket", vi tar andetag och jag somnar sommartid 0430 utan ångest.

idag dricker jag den första koppen kaffe på säkert en vecka för det känns för första gången som om jag ätit tillräckligt mycket för att min kropp inte ska må dåligt av det, skriver en sida projektrapport och -andas-andas-andas-andas-andas-andas-andas-

 

förövrigt: tycker denna intervju är lite fin, och tänker mig en värld där folk blir så less på samhället att de börjar bosätta sig i sina bilar för att bara få vara ifred. lyssnar på denna och denna låt, och köpte en kaffekopp på Schmäcks utförsäljning som jag tyckte var fin, här är den med iphonekvalitet och i randoformat: