Jag kanske ställer mig och skriker på Machu Picchu
konstig sak som hände idag; jag fick mvg på min fysiklabbrapport, är fortfarande i lätt chocktillstånd över detta.
Har börjat få huvudvärk av kaffebrist, och högen av fördjupningsuppgifter och annat skoltjafs börjar sakta tunnas ut, har bestämt mig för att strunta i några uppgifter, några kurser har avslutats och jag försöker hålla mig lugn, men mejlar fortfarande argt med rektor och lärare, och känner hur min redan i princip oexisterande respekt för skolsystemet är död. Försöker försvara inför mig själv varför jag ens bryr mig om att gå klart gymnasiet, men kommer ingenvart vilket bara lämnar mig med en frustrerande och bitter känsla. Dricker kaffe på bibliotekscaféet med Olivia, lämnar in engångskameror för framkallning, städar, om lite mer än en månad säger jag tack och hej till det här stället och flyttar till en lägenhet i stan med min mamma, och de som vill. Planerar liftning till No Border Camp, skickar spontant in en funktionärsansökan till peace & love och funderar. Är plötsligt i behov av så absurt mycket sömn.
Och så sitter vi i varsin ände av caféet och skriver och när han ska gå stannar han till vid mig. Så du skriver vidare säger han. Ja, det gör jag, och du också ser jag? Han kisar och lutar sig lite närmare som för att urskilja vad jag skriver men jag tänker att det är hemskt för det handlar ganska mycket om subtila ganska filosofiska sätt att hantera smärta, skrivmaskinssvärta.smärta. och om när man blir ett organ fattigare! Nikotinfyllor, systemhat och dödsseriös längtan. Han håller i en egenrullad cigarett och säger att han ska kila men att jag borde testa att skriva i mörkret, men att han fått problem med synen på grund av det. Men att det är värt det. När han gått känns det som om jag vill sucka lite, men jag vet inte riktigt åt vad.
Kommentarer
Postat av: Albin
Vilken lirare han den där biblioteksmannen
Trackback
