Hon och jag träffas en måndag flera veckor senare för att dricka öl på en uteservering och vi låtsas inte om att jag följt med henne upp att vi älskat med varandra och legat och strykt varandra över armarna nästa morgon och att jag tagit en bild på henne med min engångskamera när hon var helt nyvaken och rufsig i håret och att vi kysstes hejdå i porten. Vi röker cigaretter och dricker brooklyn lager och om det helt plötsligt blir tyst tänder någon av oss en ny cigarett eller studerar de som sitter vid borden bredvid oss istället för att säga något om att vi knappt hörts på flera veckor och vad det egentligen beror på ifall någon av oss är förälskad i den andra eller om allt detta bara är ett missförstånd och jag undrar om hon kanske tänker att jag hellre hade varit med honom och sedan undrar jag om det fortfarade är sant och om det fortfarande är sant nu kommer det väl verkligen fortsätta att vara så men jag vill säga att hon gjort allting lite bättre eftersom jag ibland tänker på hennes fräknar och mjuka hår istället för på något som har med honom att göra. Men den främsta anledningen till att jag inte tänker på honom så mycket längre är att jag inte kan, då det är som om jag på något vis tappat greppet om honom och inte längre kan relatera till att jag någonsin gjort någonting med honom då jag inte längre kan tänka mig ens en konversation med honom hur skulle jag då möjligtvis kunna tänka mig att jag vaknat bredvid honom somnat bredvid honom vaknat mitt i natten av att han lägger till täcket om mig älskat honom och allt det där. Jag vet inte längre hur jag tänker på honom för jag vet inte vad jag skulle tänka på då för det skulle vara som att vara förälskad i någon jag bara sett gå förbi mig på stan och aldrig haft någonting att göra med. 

Annars är jag mest för mig själv och det är skönt även om jag sover för mycket och stundvis då jag inte jobbar är så jävla orkeslös och diskberget i köket växer sig större och större och jag när jag ska städa måste lägga mig ner en gång var femte minut för att allting känns så värdelöst och jag mina lediga dagar endast ställer väckarklockan för att sätta på radion och sedan sova vidare med den som sällskap tills klockan är tre på eftermiddagen. Ibland släpar jag mig till bibliotekscaféet, beställer en kopp kaffe och köper tidningen och ibland är Markus där och han säger alltid att jag tänkte faktiskt på dig idag att det var så längesedan jag såg dig här. Då pratar vi ett tag och sedan frågar han om vi ska skriva lite och då gör vi det och dricker vårt kaffe i tystnad mittemot varandra.

Det händer absolut inte mycket. Om jag umgås med någon så är det Signe, vi lagar mat eller äter någonstans eller går på bio eller dricker kaffe eller öl på någon uteservering eller fikar på bibliotekskaféet och åker bil. Jag bokar en flygbiljett till Berlin i september och köper en liten tysk ordbok i fickformat och längtar redan efter att få sitta på något kafé i Kreuzberg och röka Gauloises och skriva brev igen. Lånar Chivas Regal av min favoritpoet Bruno K. Öijer och det verkar inte som att någon lånat den sedan jag motvilligt lämnade tillbaka den för två höstar sedan efter att ha lånat om den max antal gånger då mina hundöron och anteckningar fortfarande finns kvar i den. Av alla hundratals tusentals böcker jag läst i mitt liv är denna roman tveklöst en av de allra bästa, vackraste och en av få jag skulle kalla för ett mästerverk. Den är slut hos förlaget och senast jag kollade fanns den endast på ett enda antikvariat i hela Sverige och kostade flera hundra kronor, men låna den på något bibliotek om du har möjlighet och bli hänförd, jag kommer aldrig att sluta bli det. 

En morgon eller förmiddag efter en utekväll och så många öl att en inte ens minns hur många vaknar jag bredvid en av få jag vet att jag kan vara med utan att bara tycka att det är en meningslös kropp och en jobbig närhet är det är så varmt att man inte ens kan ligga nära varandra, vi äter skräpmat och sedan åker jag till stugan. Vill helst av allt alltid vara där, läsa böcker i växthuset och sova på altanen och bada i havet. På natten sover jag i nästan tolv timmar, går ut till växthuset och äter frukost och läser ut Anne Franks dagbok och gråter en skvätt, enda anledningen till att jag någonsin åker hem därifrån är för att jag ska jobba nästa dag. Jag organiserar bland alla mina analoga bilder, polaroider och utskrivna digitala bilder, pillrar med en tumblr-sida och beställer hem en ny analog kamera. Nu har jag först ännu en jobbvecka framför mig, sedan packar jag min kånken och liftar uppåt. 

och sist en rad från ovan nämnda poet: "... chanserna verkade stora, men mortelyne, dina händer förvandlades aldrig till vanligt regn"