Sitter barfota i fiket i riv-huset som är beläget alldeles vid busstationen i Skellefteå och dricker kaffe och läser om Sartres existentiella ångest samtidigt som poesiuppläsningarna strömmar in från trädgården och skriver anteckningar från det ockuperade huset. En ganska fin stund i livet. Jag verkar inte ha någon moral när det gäller arbete och orkar inte tänka på att jag i princip inte har några pengar alls och att jobba egentligen är det enda jag borde göra så jag sjukanmäler mig spontant från båda mina helgpass och tar första bästa buss till Trästocksfestivalen i Skellefteå. Jag har inte varit där på fyra år, senast var jag klädd i haremsbyxor och hade pärlor i håret och spelade munspel och rökte örtcigaretter i tältet och hade inte börjat gymnasiet än. Nu packar jag bara min kånken och spänner fast sovsäcken ovanpå och hoppas på det bästa. Den senaste veckan har jag bara varit hemma och druckit kaffe i hettan, plöjt böcker; min första Majakovskij, Kristian Gidlunds postumt utgivna Vägsjäl och Carlos Ruiz Zafóns tidiga bok Marina. Läser i efterordet till Ett moln i byxor att Majakovskij framförde hela boken, som egentligen är en enda dikt, utantill i ett enda svep och att han begick självmord vid trettiosju års ålder pågrund av en förälskelse. Tänk om man hade kunnat göra så. Vidare gråter jag som vanligt till ungefär allt som Kristian Gidlund har skrivit, och efter I kroppen min är jag nästan skeptisk till att utsätta mig för den störtskuren av tårar igen. Marina tycker jag att ni alla ska läsa, en typisk Zafón-bok. Han är nog den enda författare jag vet som fortfarande kan få mig att fastna för böcker som har en tydlig röd tråd och skulle kunna beskrivas som äventyrlig och ungdomlig. I augusti flyttar stadsbiblioteket och kommer hålla stängt länge så jag bunkrar upp med böcker i och med att man på grund av det kan låna dem ända tills mitten av november. Tips till alla som bor i Umeå. På Trästocks badar vi och dricker folköl och enligt mig tycks värmen nästintill outhärdlig. Jag är bekant med en konstnär som jag följer med hem. Ibland tycker jag att det är fånigt, att jag ibland nästan ser på det som en slags sport att ligga med sådana jag tycker är på riktigt, vågar nästan inte skriva det för det låter lite hemskt och det finns inget fint sätt att skriva det på och ska man ens skriva det då, men sådana som är och känns som original, dem vill jag vara med. Jag vill inte ligga med någon slumpmässig person från krogen som jag inte vet något om, jag vill att det ska vara någon jag verkligen är attraherad av och att det ska bero på vad den sysslar med och hur den är och vad den gör och inte något annat. Jag vet nästan inget om attraktion gentemot någon som inte har uppstått genom att jag fastnar för hur uppslukad den kan bli av någonting som jag tycker är värdefullt eller att den har så fin handstil eller tänder sina cigaretter på ett vackert sätt eller sådana fåniga saker. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men ni kanske förstår. Jag vill ju vara med de som nästan är som besatta av att skriva, göra musik eller måla tavlor och helt kan gå upp i det. Jag vill ju vara med någon som hellre skulle skapa sin konst än att vara med mig. Någon som inte skulle prioritera en annans sällskap framför sina konstnärliga ambitioner. Då behöver jag inte finna en trygghet hos den kroppen om jag istället finner någonting vackert hos människan.

 

Han har sin ateljé i det ockuperade huset och först umgås vi med hans barndomsvänner och gör sådant man gör klockan halv tre på natten när de flesta är lite trötta och ganska fulla; dricker ännu mer alkohol fast en egentligen bara borde gå och lägga sig spelar gitarr och pratar som om en trodde att man kunde göra någon skillnad här i världen. När hans vänner gått lyssnar vi på en vinyl och han visar mig runt i husets fyra våningsplan och uppe på vinden sätter vi oss på träsoffa som vetter mot ett fönster och han säger att jag luktar gott och jag säger att jag luktar ju bara alkohol och cigaretter och han frågar om jag fryser och jag tänker att det ju borde vara förbjudet att använda den repliken om det varit över tjugofem plusgrader hela dagen och det äntligen blivit lite svalare för att det är mitt i natten. Jag gillar honom för att han bor i sin ateljé och sover på en madrass bland alla halvfärdiga och färdiga tavlor och skisser som upptar all annan plats i det ganska trånga utrymmet och för att han har fin röst och målarfärg på sina kläder och för att han verkligen har det för att han har målat och inte bara för att han lämnat kvar det med flit för att verka på något särskilt sätt och för att det känns så missanpassat att han inte tycker om kaffe. Hans skägg kittlar mig i ansiktet och när vi ska sova lyssnar vi på en liveskiva med Bruce Springsteen och jag bara skrattar när han säger att han är tjugoåtta med ett tonfall som om han var orolig över att jag ska tycka att han är för gammal. Nästa morgon vaknar jag på nittiomadrassen med hans arm om mig och vi ligger kvar ett tag innan han måste åka och jag tillbringar dagen i huset och i trädgården där det är spelningar och poesi och sitter i fiket med Saga innan hon tar bussen hem till Umeå. Annars läser jag Sartre. Det är mycket förvirrande. Lyssna på derra: "Tingen är inte gjorda för att man skall röra vid dem. Det är bättre att glida emellan dem och undvika dem så mycket som möjligt. Ibland tar man ett föremål i händerna och så är man tvungen att släppa det snarast möjligt". Fastnar tillsist efter ungefär tvåhundra sidor. Det är bara med filosofer som "avböjt nobelpriset i litteratur av principiella skäl" som en har ett sådant tålamod. På natten sover jag ensam i hans ateljé och trots hettan utanför är det nästan kyligt eftersom det är nere i källaren. Nästa morgon kliver jag upp tidigt skriver en lapp tack för sällskapet och för sovplatsen och oroa dig inte utställningen kommer att gå bra vi ses sen och åker buss och byter till tåg och byter till buss igen för att tio timmar senare befinna mig vid Ritsem fjällstation där fjällen är stora och tysta var man än ser. Det är nästan ohyggligt, vackert. Två vänner till mig jobbar på vandrarhemmet över sommaren och bor i en fjällstuga med blommiga tapeter i köket och Stringhyllor i varenda rum. I deras bokhylla finner jag min egna bok med röda pärmar. Jag tycker om dem så mycket, och de är nog de enda personer jag träffat genom min aktivism som jag kan kalla för vänner även utanför de kretsarna. Jag träffar honom för att vi gjort en aktion tillsammans på ett fredsläger i Luleå som Ofog anordnat och efteråt ska vi gå till ett folkkök i en övergiven industrilokal så vi slår följe och äter tillsammans och sedan ska jag åka hem så han följer mig till min buss och vi delar knappt en timme med varandra men när han beger sig ut på nån slags jorden runt-resa några veckor senare börjar han skriva långa mejl till mig, han berättar om att han bor på en båt eller på ett hustak någonstans i Afrika och jag berättar om att jag sitter på bibliotekscaféet och skriver och inte går till skolan så ofta och att jag ansökt om ett stipendie hos en förening som främjar en samhällskritisk utveckling. 

Vi träffas ett halvår senare när han flyttat till Stockholm för att jobba för Svenska freds och jag är där och hälsar på och jag tänker att han ser ut som Martin Schibbye och att vi ju egentligen inte alls känner varandra men när han säger att det var längesen känns det som om vi är gamla vänner. Sedan dess har vi sprayat fredsbudskap utanför olika företag som har sin del i vapenindustrin, suttit på en bänk i gamla stan och delat på hans öronsnäckor och lyssnat på Bob Dylan och när han liftar neråt en sommar kommer han och hälsar på mig och jag vågar inte säga att han får dela säng med mig om han vill när han frågar var han ska sova. Jag tror att det är den vettigaste och mest legitima (om man får säga så) förälskelsen i mitt liv eftersom jag aldrig någonsin mått dåligt av den och bara känner av den de få gånger per år vi ses och ofta glömmer bort den mellan gångerna och det enda jag vill är att han ska sitta lite närmre krama mig lite längre och att vi får vara ensamma så att vi kan prata med varandra ostört jag vill ingenting mer och så har jag nog aldrig känt förut. Vi är så blyga bland folk men när det bara är vi kan jag säga vadsomhelst till honom. Ibland går det halvår mellan det att vi hörs men sedan kan han skriva Jag tänker på dig och önskar att vi kunde ses oftare hur är allting eller så ringer han nångång då jag minst anar det och jag får anstränga mig för att höra vad han säger för han har en så lugn och stilla röst och ett tonläge jag inte alls är van vid. Jag tycker om vår relation så mycket eftersom att vi har väldigt lika syn på världen och alltihopa och båda är aktivister i själen men vi lever ut allt det vi känner på så olika sätt och våra liv ser därför helt olika ut men jag delar saker med honom som jag inte delar med någon av mina andra vänner. Fastän han kan fjällvandra i dagar och helst vill bestiga alla berg han ser medan jag mest tycker om att titta på dem och känna att de är vackra och istället känner mig mer levande när jag dansar på någon svettig klubb någonstans. Vi sitter på trappen utanför deras fjällstuga och han säger att han gillar när livet är skört. 

Annars är fjällen som någon slags detox. Jag fjällvandrar faktiskt, om än inte så långt och i mina vanliga skor. Jag och en vän till dem som är där samtidigt som mig vandrar till en enorm fors som är så vacker att man inte kan göra någonting annat än att häpna. Vi äter bara rotfrukter bönor och linser och dricker massor av vatten och äter gröt med nötter till frukost och en av dagarna jobbar han på båten som går över sjön och jag åker med sista turen och sitter på ytterdäcket och andas luften och vattnet och vi sover i en stor kåta utanför vandrarhemmet.

Kommer hem mitt i natten en vecka senare. Jag sitter i bistron och dricker mitt kaffe medan regnet strilar nerför rutorna och lyssnar till folks samtal och skriver. Någon frågar mig om jag skriver någonting skönlitterärt. Jag kan nästan aldrig svara ja på den frågan, och det känns ibland som min störst last. Jag har med undantag för några få oavslutade texter inte skrivit något skönlitterärt sedan jag var barn, om man inte räknar all poesi och prosa då men det kan jag inte riktigt göra. Och varenda gång jag tänker på det får jag nästan ångest men jag vet inte riktigt varför jag tycker att det är så jobbigt. Kanske för att det känns otryggt. Jag tror att jag verkligen värdesätter att kunna skriva något som är helt oberoende av mig själv, och att jag önskar kunna sjunka in i ett eget skönlitterärt skrivande på samma sätt som jag kan försjunka in i en berättelse någon annan skrivit. Det hade varit så otroligt tröstande. Men de gånger jag försökt har jag bara fastnat vid alla dialoger och insett hur onaturligt det känns att skriva dem. Hur mycket jag än utvecklats när det gäller mitt skrivande så känns det som om det finns vissa delar som är relativt orörda sedan mellanstadiet, då jag knappt ägnat mig åt att skriva riktigt långa skönlitterära berättelser sedan dess. Till vintern ska jag nog försöka igen.

Sedan jag kommit hem har jag druckit två stycken fatöl rökt ett paket cigaretter läst ut två stycken böcker spenderat två eftermiddagar på bibliotekscaféet och det är så varmt. Jag jobbar resten av veckan förutom torsdag, och på söndag kommer Caroline hit och sedan åker jag til Urkult och är ledig en vecka till. Jag har aldrig tidigare varit såhär oförberedd på Urkult, vet inte riktigt hur jag ska ta mig dit vem jag ska tälta med var jag ens har mitt tält vem jag ska kyssa att jag förmodligen inte ska kyssa någon alls i år men att jag ska simma i Nämforsen och dricka kaffe i Sebastianhuset och dansa vid Solscenen oavsett hur det blir med allting annat.

 

avslutar med en av Thoreaus anteckningar från 1851: "Utnyttja varje tillfälle att uttrycka dig i skrift som om det vore sista gången"