Berlin.

På Taqueria Florian är allt precis som vanligt. Man läser sina tidningar, skriver på sina papper och röker sina cigaretter. Eller så röker de sig själva i askfatet. Servitören spiller lite kaffe när hon ska servera oss och hämtar en röd servett som hon lägger mellan fatet och koppen. Den blir alldeles blodröd när den suger upp vätskan. Jag kommer att återkomma till detta flera gånger. Hur servetten blir alldeles mjuk, trasig och upplöst.

Vi sitter mittemot varandra och röker våra blonda gauloises. Vänder blad, skrattar, röker, precis som alla andra. Jag sitter vid det öppna fönstret varenda dag. Ibland regnar det men regnet når aldrig in på kaféet. Jag kan se mig själv speglas i det öppna fönstret på Taqueria Florian. Jag vill se mig själv speglas i fönstret på Taqueria Florian, och jag vill sitta i fönstret på Taqueria Florian. Jag vill se mig själv speglas här.

Allt är så välbekant, den orangea tonen från tapeterna och bänkarna, det röda, hur tvålen en tvättar händerna med doftar. Efter kaffet delar vi alltid på en club mate och jag tänker: jag kan gå oändligt långt längs Oranienstraße, inga vägar här leder hem men det gör ingenting. Vi hyr en lägenhet på sjätte våningen och om nätterna sover vi inlindade i tunna lakan bredvid varandra. Han tycker att jag är som allra närmast när jag kommer. När jag darrar mot hans läppar och bryter ihop och när jag kommer mot hans mun som gör mig alldeles galen känns det som att jag ska dö. Vi kliver upp och lakanen är alldeles fuktiga och vi kokar vatten till kaffet. Ibland är jag alldeles förtvivlad. Som i väntan på en stundande katastrof gråter jag så jag skakar i famnen som är hans tills jag inte kan andas. Mitt liv kommer att gå lika fort som hans nu. Han har fem år till godo men mitt liv kommer att gå lika fort som hans nu. Det har blivit lika. Morgontidningarna går varma bland besökarna. Här kan en bara beställa varmt eller kallt att dricka så de flesta har med sig frukostbröd som smular över världsnyheternas trycksvärta. Det är alltid samma personal och alla verkar vara goda vänner med varandra och med besökarna och därför går det bra att röka gräs inne på kaféet mitt på dagen om en så vill. Vi vänjer oss vid doften då den tycks finnas i varenda gathörn och vår hyresvärd ber oss att noggrant vattna hennes marijuanaplantor och att plocka in dem om det är kallare än tjugo grader utomhus. Trots att det står att kaféet ska stänga kl elva på kvällen verkar det alltid ha öppet, en kväll efter att vi varit på spelning och sedan ätit burgare och klockan är nästan midnatt går vi runt hörnet till kaféet där alla dricker rödvin nu och ingen läser tidningen längre men röken ligger som en dimma och fördelar sig i rummet likt en person som försöker gömma sig. Jag väntar på att Rebecca ska komma in på kaféet och skratta sitt ljusa skratt så att jag sprängs i hjärtat.

 

 

Paris.

Jag befinner mig i en roman av Modiano, där någon i gul regnjacka från en annan tid försvinner runt hörnet på metrostationen Chatelet vid rusningstid eller där kvarteren aldrig slutar att snurra, snurra, snurra, där kartan blir skrynkligare och skrynkligare i fickan. Där alla gator fortfarande är en gåta.

Jag är verkligen förkyld när jag anländer till Orly. Han möter mig och vi byter till tunnelbana vid Gare du Nord. Lägenheten vi hyr är liten men med två franska balkonger. Vår gata i Montmartre är stökig och marknadsstånden dignar av grönsaker och frukt. Vi får röka inomhus. Allting är stundvis som en svartvit bild utan tydlig ram, eller där den avbildade personen är på väg ut ur bilden. Han och jag sitter i köket och kramas godnatt med en åtrå som gör mig matt, men delar ännu inte säng. Vi går på de stora konstmuséerna, trängs i metron och hemma öppnar vi alla fönstren och flaskan med rött vin och hänger ut genom de franska balkongerna och röker gauloises. Ständigt dessa gauloises, denna fascination vid de blonda cigaretterna i mjuka förpackningar, de franska författarciggen. Vi skrattar åt fåfängan. Ibland ligger vi nära intill varandra en stund och min oregelbundna andhämtning mot hans nacke som doftar blommor och cigaretter. Ibland min hand mot hans hjärta som bultar hårt, nästan bestämt. Annars delar vi aldrig säng i Paris. Jag är fortfarande alldeles oförmögen till det. Vi letar oss fram till Montparnassekyrkogården och lägger varsin ros på Marguerite Duras grav. Jag lämnar min penna alldeles vid hennes ingraverade initialer, han lämnar ett hjärta som han format av den bit aluminium som kvinnan i blomsterbutiken band kring rosornas stjälkar.

Inne på shakespeare and company, den stora bokhandeln som huserat som tillflykt för unga författare sedan andra världskriget, där böckerna i Sylvia Beachs bibliotek på övervåningen dammar och där en behöver stå på pallar för att kunna läsa tittlarna på de översta böckerna. Vi åker dit varenda kväll, en timme innan det stänger kl elva. Nu ska jag skriva precis hur det gick till. På nedervåningen i bokhandeln finns en liten hörna med en svängdörr som rymmer alla poesiböckerna, vi är alldeles ensamma där och det är bara några få personer i hela bokhandeln eftersom att de strax ska stänga. Jag tänker på alla konstnärer som passerat här, att Hemingway druckit kaffe på innergården och att det bor en vit katt på övervåningen och att någon spelar piano i rummet där det fortfarande står sängar tänkta för författare på genomresa, och tänker att jag kommer ångra mig för resten av livet om jag inte kysser honom just precis här vid poesiböckerna, för det är väl här en ska kyssa någon för första gången. Han håller i Sylvia Plaths Ariel men lägger ifrån sig den när jag efter flera hjärtattacksnervösa minuter försiktigt lägger mina armar om hans midja och han blundar som om han förstod att jag tänkte kyssa honom här vid poesiböckerna i den alldeles tysta gamla bokhandeln med alla trötta bokryggar.