Följer med någon hem som just flyttat in i sin nya lägenhet. Det är flyttkartonger överallt och vi står i köket och han ser blygt på mig och frågar men hur gör man nu då, går man bara och lägger sig eller? Jag säger att jag inte heller vet men så går vi bara och klär av oss och börjar skratta för att det är så mörkt att man inte ens kan se någonting så han drar upp persiennerna och säger så, nu ser man iallafall konturerna av varandra. Vi har gått fram och tillbaka längs andra långgatan och druckit öl på ställen jag inte vet vad de heter innan han försiktigt föreslagit att vi antingen åker hem till var och en eller hem till honom. Han är den enda jag någonsin varit med som velat avbryta sig för att gå och röka under köksfläkten och ifall det finns någonting bättre än att ha sex med någon man egentligen inte alls känner men som får det att pirra i magen så är det ju att sitta på helt nakna på skrangliga stolar och röka under köksfläkten tillsammans med denna person. Jag sover dåligt för jag är i en främmande lägenhet men han flyttar sig liksom i sömnen efter mig hela tiden och jag somnar till slut i hans famn och nästa morgon köper han hämtpizza åt oss och i dörren när jag ska gå är det jag som säger jaha hur gör man nu då ska vi byta nummer eller vad är tanken. Han frågar när jag ska åka hem till Umeå igen. Om två dagar säger jag. Vi kanske ses igen när du flyttat hit säger han. Om det finns någonting jag har svårt för med så kallade tillfälliga förbindelser är det att man absolut inte kan kyssa den man tillbringat natten med adjö. Vissa gånger har jag gjort det ändå för att slippa den jobbiga känslan i magen efteråt men nu vågar jag absolut inte. Så jag säger bara lycka till och tittar på honom lite till och sedan stänger jag dörren och springer nerför trappan och tar spårvagnen därifrån utan att ens veta vilken stadsdel jag är i. Annat jag gör i Göteborg, fikar varenda dag på Dirty Records och om kvällarna dricker vi rödvin hemma. Åker spårvagnen förbi Frihamnen i skymningen och dricker öl på Café Publik, kanske det finaste ölhaket som inte ligger i Berlin. Kommer hem efter en vecka och blir trött på en gång. Den där orkeslösheten verkar kronisk för nu. Det är minusgrader. Har slutat dricka kaffet på bibliotekscaféet för det är ju så äckligt så nu säger jag en kopp te tack vid kassan istället.

 

Snart har jag bott i min lägenhet i ett år och jag kan fortfarande inte förstå hur jag klarade av att flytta själv till en egen lägenhet under den period av mitt liv då jag mådde som allra sämst. Är så obeskrivligt glad över att jag vuxit så mycket med det och att jag för första gången besegrade den ångesten istället för att vänta ut den. Det måste ändå betyda något. Några dagar efter att jag flyttat in här sover jag också hos honom för sista gången, jag och Marina säger att vi måste fira eller kanske sörja när det gått ett år men jag är fortfarande osäker över om jag tillfrisknat från honom och att tillbringa hela söndagen i sängen utan några kläder och hans doft, hans oroliga sömn, hans mjuka händer och hans kaffeberoende eller besatthet kanske och allt det där andra. Men det är iallafall bättre nu. Jag funderar på att scanna in sidan från mitt gamla anteckningsblock där jag skrev om honom för första gången för att bara avsluta det hela och sedan aldrig mer skriva om honom, för ibland känns det som om jag aldrig kommer att sluta. Som om jag inte kan sluta. Som om jag är sjuk i huvudet. Jag och Marina går på teater och hon är den finaste som finns när vi är less och pratar om att flytta till Paris och hon säger att hon skulle väcka mig med nybakt bröd varenda morgon och ha kort hår och röda kjolar och rött läppstift. Det är ju fånigt men ändå det finaste jag kan tänka mig nu. Jag är så trött och det känns som om jag skulle kunna sova hela dagarna. Nu har jag så mycket vilja men så lite ork. När jag inte riktigt vet vad jag ska göra av något så brukar jag läsa något av Lydia Davis och detta är en av mina favoritpassager i hennes samlade short stories: