För ganska precis två år sedan var jag stressad över projektarbetet (som mynnade ut i den röda boken), jag och F hade precis lämnat varandra för första gången och jag hade mitt livs värsta jobb som telefonförsäljare och som om det inte var illa nog var kaffet där så svagt att det inte ens var värdigt att kallas för kaffe, men jag hade en romans med någon jag tyckte såg ut som Bob Dylan ibland och han visade mig Egon Schiele och jag började rita dessa skeva kroppar mellan samtalen på mitt jobb eller medan han fortfarande sov och då jag vaknat och smugit ut i köket.