Det gör ont hur mycket en vill skriva någonting. Nätterna är så jävla långa. Veckorna, dagarna, de har ingen röd tråd. Det känns mest som om jag stöter ihop med saker och ting där jag går, stannar upp, iakttar det men sedan är det liksom ingenting mer med den saken. Den tiden som är nu - tiden just efter den allra mest förlamande ångesten släppt - är det egentligen som allra enklast att leva. Mitt krav på min tillvaro är närapå noll, för mitt allra viktigaste behov är tillfredsställt: Ingen ångest som tickar som en bomb som kommer döda mig. Egentligen kvittar allting annat. Ångesten blir mitt perspektiv. Jag är bara glad att kaffet smakar gott, att bokstäverna äntligen bildar ord som säger mig någonting och att jag klarar av att vila ögonen på dem och inte bara irra med blicken, att jag kan ligga kvar i sängen om mornarna utan att hjärtat slår som besatt för att hela min kropp skriker: nu är det krig, nu kommer du att dö. Jag är bara glad att jag kan ha konversationer med folk som inte handlar om ångesten, att det finns andra saker som känns. Jag är ju alltid rädd nu, men det måste gå. Dricker vin hos honom en måndagskväll, varför ses vi fortfarande? Egentligen? Augusti, september, oktober, november. Hur går det till? Fingertoppar, läppar, brännande brand detta känns livsviktigt och när han stryker med fingrarna längs min ryggrad tänker jag: det känns bara mer och mer, jag vänjer mig inte. Och ingenting. Ingenting går uppemot att älska med honom. Det är så fånigt. Att han sträcker sig efter mig om morgonen, att han är nära om natten. Om fem år kommer jag se honom med en barnvagn någonstans, då är han trettioåtta, men just nu är han med mig. Enda gången i livet vi kommer att vara med varandra. Det är för hemskt för att jag ska orka tänka på det, men klumpen i magen. Jag kan inte riktigt hantera den. Jag somnar klockan tre på natten och vaknar halv sju av att jag skriker för att jag drömt en mardröm. Hemma sover jag i princip alltid lugnt igenom hela natten, hos honom sover jag oroligt, hans oroliga sömn smittar av sig men det skulle jag aldrig säga till honom för han skulle bli så ledsen. Och jag föredrar det fortfarande framför att sova utan honom. Han ligger hursomhelst redan och håller om mig och jag famlar efter hans hand och han frågar vad jag drömde och sedan undrar han om jag vill ha vatten. Jag har aldrig känt mig så liten. Han säger att han inte kunnat sova på hela natten så han gör te och tittar på Family Guy medan jag somnar om bredvid honom. Brygger kaffe i hans kök, läser Provins och tänker som vanligt: Här skulle det väl ändå kunna ta slut. Men det gör det inte, och jag önskar att jag förstod varför. 

 

Mörkret börjar falla redan klockan tre om eftermiddagarna. Det känns som om det regnar hela tiden. Jag övningskör i dimma. Rensar bland papper böcker kläder anteckningar, om en vecka går första flyttlasset. Är något kluven över att flytta ifrån Ålidhem, kommer sakna så mycket. Kommer sakna mina kollektivkamrater, studenterna som dricker öl i ens trappuppgång och att träffa folk på Scharinska som säger "men vi bor ju grannar" och att då och då möta författaren från bibliotekscaféet som bor i gränden bakom min. Annars så är jag sentimental och verkar systematiskt gå igenom hela mitt känslospektra. Saknar min farmor, önskar ingenting hellre än att hon skulle komma hem till mig och dricka kaffe. Det är en smärta i bröstet olikt all annan smärta. 

Alex kommer över och vi ligger i min säng och dricker öl, röker på balkongen i duggregnet. Annars så tillbringar jag förmodligen för mycket tid under täcket med att se på serier, men kroppen är utmattad. Det måste få vara okej. Jag fikar med F på bibliotekscaféet, vi sitter i den röda soffan med varsin kaffe. Det är precis ett år sedan vi hade vårt första avbrott. Vi har försökt två gånger, vi har börjat om, aldrig avslutat någonting. Vi har suttit i den här soffan en gång förut och försökt ta upp kontakten igen. Vi har suttit i den här soffan och varit kära. Det var förra hösten. Vi har suttit i den här soffan och försökt att umgås som vänner. Vi har försökt med fan allt. Nu pratar vi för första gången öppet om vår relation, det uppstår tystnader och mindre tjafs då vi inte är överens om vad som hände, vem som gjorde vad, men hela tiden denna tysta överrenskommelse om att det inte får bli en tredje gång. Vi ska inte vara älskare, vi ska vara bästa vänner. Vet du att jag tog ett gravidititetstest i somras? säger jag och jag vågade inte berätta det för dig, fyfan vad hemskt. Du säger att du också tycker det är hemskt. Att det gick åt helvete för oss, igen. Sedan frågar du hur det går med honom och mina ord känns jobbiga så jag kryper ihop i din famn som jag alltid kunde göra förut och vi sitter i den där röda soffan och senare på kvällen skriver du till mig och vi skriver såhär: Jag vill alltid ha dig i mitt liv. Jag vill alltid ha dig i mitt liv. Och det betyder så jävla mycket mer än när han skrev att han älskade mig. Han vill inte släppa mig när vi säger hejdå.

 

Klart slut för denna gång.